Hästkonst
Den talande hästen

En märklig liten historia om en häst vars intelligens ligger något över genomsnittet.
Berättelsen kommer ur boken The Talking Horse and Other Tales av F. Anstey.
Det var på väg till Sandown Park som jag träffade honom första gången, den där förfärligt regniga julieftermiddagen då Bendigo vann Eclipse Stakes. Han satt mittemot mig i tåget dit ner, och det som först fick mig att lägga märke till honom var den påfallande kontrasten mellan hans utseende och hans klädsel: han hade inte funnit för gott att anlägga den föreskrivna dräkten för sådana tillfällen, och jag tror aldrig att jag har sett en man som hade gjort sig mer påträngande hästaktig. Vilddjurets märke var utstrött över hans linne: han bar manschettknappar formade som tränsbett, en hård jakthatt, en Newmarketrock och ytterst trånga byxor. Och trots allt detta var han lika långt ifrån en äkta sportsman som vilken teaterstatist som helst som någonsin burit sporrarna upp och ner i en jaktkör. Hans uttryck var milt och harmlöst, och hans vattniga, bleka ögon och vikande haka gav intrycket av att han knappast kunde anförtros något eldigare att sitta grensle på än en promenadkäpp med guldknopp. Och ändå väckte han på något sätt medlidande snarare än någon känsla av det löjliga: han hade den där blicken av krympande självutplåning som kommer av en nyligen genomliden förödmjukelse, och trots alla överdrifter var han uppenbarligen en gentleman; samtidigt antydde något i hans sätt att hans naturliga läggning, åtminstone en gång i tiden, hade varit att undvika alla slags ytterligheter.
Han förbryllade och intresserade mig så mycket att jag gjorde mitt bästa för att inleda ett samtal med honom, bara för att snopet mötas av den ryckiga förlägenhet med vilken han bemötte alla närmanden, och när vi steg av i Esher fick nyfikenheten mig att fortsätta hålla honom under uppsikt.
Han hade uppenbarligen inte kommit för att tjäna pengar. Han undvek huvudläktaren, där bookmakerna kurade ihop sig parvis som hesa dvärgpapegojor; han höll sig borta från medlemmarnas inhägnad, där gardets musikkår försökte trotsa elementen som tömde sina skålar i mässingsinstrumenten; han drev håglöst omkring på banan tills klockan ringde för att utrymma den, och det verkade som om han letade efter någon som han bara ville hitta för att kunna undvika.
Sandown var, det måste erkännas, inte så muntert som vanligt den dagen, med sin ”översvämmade park” och sin ”osommarlika himmel”, sina vattentäta dräkter och tätt packade paraplyer, vars sidor glänste blygrått när ljuset föll på dem – men det rådde en allmän föresats att i möjligaste mån bortse från den säsongsvidriga fukten, och en spänning inför dagens huvudlopp som inget skyfall kunde släcka.
Tiotusenpundsloppet gick: damer med underbart komponerade hattar fällde ihop sina paraplyer utan ett knyst, och eleganta herrar uppe på sina vagnar skakade hand översvallande när Bendigo, under ett vilt jubelvrål, stormade förbi målstolpen. I nästa ögonblick såg jag mig om efter min udda främling och fick syn på honom i färd med ett välment försök att truga en korintbulle på en vagnshäst som stod tjudrad vid ett av träden – en prestation i tankspriddhet som vid ett sådant tillfälle bara överträffades av Arkimedes vid Syrakusas plundring.
Efter det kunde jag inte längre styra min nyfikenhet – jag kände att jag måste tala med honom igen, och senare skapade jag ett tillfälle, när vi stod ensamma på en läktare med utsikt över målet för en av de kortare banorna, genom att föreslå att han skulle dela mitt paraply.
Innan han tackade ja sneglade han misstänksamt på mig genom de små rännilar som strömmade från hans oskyddade hattbrätte. ”Jag är rädd”, sa jag, ”att det är ungefär som att stänga stalldörren när hästen redan är stulen.”
Han ryckte till. ”Han blev alltså stulen”, ropade han, ”så du har hört talas om det?”
Jag förklarade att jag bara hade använt ett gammalt ordspråk som jag trodde skulle falla honom i smaken, och han suckade tungt.
”Jag missförstod dig för ett ögonblick”, sa han. ”Du har alltså gissat att jag är van vid hästar?”
”Du har knappast gjort någon större hemlighet av det.”
”Saken är den”, sa han och förstod genast denna anspelning på hans klädsel, ”att jag – jag tar på mig de här sakerna för att inte helt tappa vanan att rida – jag har inte suttit till häst på sistone. En gång i tiden red jag ständigt – ständigt. Jag var en trogen besökare i Rotten Row – tills något inträffade som skakade mina nerver, och nu väntar jag bara på att chocken ska lägga sig.”
Jag ville inte ställa några frågor, och vi gick tillbaka till stationen och reste tillsammans upp till Waterloo utan att vidare beröra ämnet.
När vi skulle skiljas sa han dock: ”Jag undrar om du skulle vilja höra hela min historia någon dag? Jag kan inte låta bli att tro att den skulle intressera dig, och det skulle vara en lättnad för mig.”
Jag var mer än villig att höra vad han än ville berätta, och övertalade honom att äta middag med mig i min våning samma kväll och sedan lätta sitt hjärta, vilket han gjorde i en utsträckning som jag erkänner att jag inte var beredd på.
Att han själv fullt och fast trodde på sin egen historia kunde jag inte betvivla; och han berättade den alltigenom med den egendomligaste blandning av fåfänga och blygsamhet, och en tydlig kamp mellan en dunkel insikt om sin egen löjlighet och föresatsen att inte skona sig själv på en enda punkt, något som visserligen inte övervann min skepsis men som inte kunde undgå att väcka sympati. Men trots allt detta hade jag, när han kom in på den mer sensationella delen av sin berättelse, tvingats dra vissa slutsatser om den, som jag inte behöver föregripa här, eftersom de förmodligen kommer att tränga sig på läsaren av egen kraft.
Jag återger historien så långt som möjligt med dess upphovsmans egna ord, och har bara att tillägga att den aldrig skulle ha publicerats här utan hans fulla samtycke och godkännande.
”Mitt namn”, sa han, ”är Gustavus Pulvertoft. Jag har inget yrke men sexhundra om året. Jag levde som en stillsam och förnöjd ungkarl tills jag var tjugoåtta, och då träffade jag Diana Chetwynd för första gången. Vi firade jul på samma lantgods, och det dröjde inte länge förrän jag var den mest hängivne av hennes många beundrare. Hon var en av de mest mångsidigt begåvade flickor jag någonsin träffat. Hon var en skicklig musiker och en lysande amatörskådespelerska; hon kunde ge de flesta män trettio poängs försprång av hundra i biljard, och hennes omdöme och djärvhet i den svåraste terräng hade gett henne varm beundran från alla jägare. Och hon var varken lättsinnig eller hästtokig, och tycktes inte finna mycket nöje i sällskap med rena sportsmän; långt hellre än deras samtal föredrog hon samtal med personer som, i likhet med mig, var mer angenäma än atletiska. Jag var på den tiden, vad jag än må vara nu, inte utan min beskärda del av gott utseende, och av någon anledning behagade det fröken Chetwynd att visa mig en ynnest som hon inte visade någon annan av husets gäster.
Det var förargligt att känna att min ovana vid de friluftsnöjen hon älskade i så hög grad stängde mig ute från hennes sällskap; det hände ofta att jag knappt såg henne förrän på kvällen, då jag ibland hade lyckan att sitta bredvid henne vid middagen; men vid de tillfällena kunde jag inte undgå att se att hon fann ett visst nöje i mitt sällskap.
Jag tror inte att jag har nämnt att Diana, förutom att vara utsökt vacker, var arvtagerska, och det var inte utan en känsla av min egen förmätenhet som jag tillät mig att nära förhoppningen att en dag vinna henne. Men jag var ju inte helt utblottad, och hon rådde över sig själv, och jag hade, som sagt, visst skäl att tro att hon åtminstone inte var ovänligt inställd till mig. Det verkade till exempel vara ett gott tecken när hon en dag frågade mig varför jag aldrig red. Jag svarade att jag inte hade ridit på åratal – fast jag lade inte till att det exakta antalet år var tjugoåtta.
”Åh, men då måste du ta upp det igen!” sa hon med den mest förtjusande befallande min. ”Du borde rida i Row nästa säsong.”
”Om jag gjorde det”, sa jag, ”skulle du då låta mig rida med dig ibland?”
”Vi skulle ju träffas förstås”, sa hon, ”och det är så synd att inte hålla igång sin ridning – man går miste om så mycket när man inte gör det.”
Hade jag fel när jag tog det som en antydan om att jag, om jag följde hennes råd, inte skulle gå miste om min belöning? Om du hade sett hennes ansikte när hon sa det skulle du ha tänkt som jag tänkte då – och som jag tänker nu.
Och så, med den sporren, övervann jag alla mina privata farhågor och började strax efter min återkomst till stan på en fashionabel ridskola nära Hyde Park, fast besluten att tillägna mig ridkonstens alla hemligheter.
Att jag tyckte att det var ett nöje att lära mig kan jag inte med gott samvete påstå. Jag har tillbringat lyckligare stunder än dem jag ägnade åt att galoppera runt mellan fyra kala, vitkalkade väggar på en frustande häst, med mina förbjudna stigbyglar korslagda över sadeln. Ridläraren upplyste mig då och då om att jag kom upp mig, och jag kände instinktivt när jag var på väg ner; men jag måste ha gjort vissa framsteg, för min lärare blev mer uppmuntrande. ”Jamen, när herrn kom hit första gången, herr Pulvertoft, så var herrn som en eldtång på en mur, som man säger; men nu – ja, herrn kan ju själv se hur det står till”, brukade han säga; fast även då hade jag ibland anledning att önska att jag satt på en mur. Jag höll dock ut, inspirerad av tanken att varje ny häst jag red (och somliga var sannerligen friska i kolan) innebar ännu ett hinder övervunnet mellan mig och Diana, och uppmuntrad av upptäckten, efter upprepade experiment, att barken på ridhusgolvet snarare var lindrig än motsatsen att falla på.
När jag promenerade i Row, där några ryttare uppträdde som vårens förebud, kritiserade jag deras ridning, som jag tyckte var medelmåttig, eftersom de struntade i nästan alla regler. Jag började se fram emot en dag då jag skulle visa upp en renare och mer klassisk ridstil. Och en morgon såg jag Diana, som höll in sitt dansande sto för att fråga mig om jag hade kommit ihåg hennes råd, och jag kunde stolt svara att jag helt säkert skulle visa mig i Row inom kort.
Från den dagen frågade jag ständigt min ridlärare när han ansåg att jag skulle vara mogen för Rotten Row. Han var tveksam, men avrådde mig inte direkt. ”Det är så här, ser herrn”, förklarade han, ”får herrn tag i en lugn och stadig häst – ja, då händer det ingenting; men ger sig herrn ut på ett djur som utnyttjar herrn, herr Pulvertoft, ja, då vet herrn varken ut eller in på honom.”
På skolan skulle de gärna ha satt upp mig på någon av deras hästar; men jag kände de flesta av dem, och ingen motsvarade riktigt mitt ideal av en ”lugn och stadig häst”; så jag gick till en hyrverkare i grannskapet, av vilken jag ibland hade hyrt en täckt vagn, och bad att få se ett djur som han kunde rekommendera åt någon som inte hade fått så mycket träning på sistone. Han medgav uppriktigt nog att de flesta av hans hästar ”krävde en hel del ridning”, men tillade att han råkade ha en just nu som skulle passa mig ”ända ner i marken” – ett uttryck som skavde obehagligt på mina nerver, men jag gick ändå med på att titta på hästen. Hans utseende gjorde ett mycket gott intryck på mig. Han var en fux med ädla proportioner och avklippt man; men det som lugnade mig var uttrycket i hans öga, som vittnade om en självaktning och klokskap som man knappast hade väntat sig för sju shilling och sixpence i timmen.
”Nån grannare parkhäst än han får herrn int’ tag i, int’ en som är så lugn”, sa ägaren. ”Han är vad man kallar en snäll häst, och så from – herrn kunde rida’n med ett snöre.”
Jag ansåg att tyglar var säkrare, men jag drogs starkt till hästen: han tycktes mig vara medveten om att han hade ett gott rykte att förlora, och att ha en alltför hög intelligens för att med flit förverka sina vitsord. Nästan utan att tänka efter hyrde jag honom för följande eftermiddag.
Jag satt upp vid stallet, kanske med en flyktig olustkänsla medan stigläderna justerades, och en viss klumpighet när jag tog upp tyglarna, som var mer tvinnade än jag hade önskat; men till slut befann jag mig ute i trafikströmmen på fuxens rygg – han hette för övrigt Brutus.
Kommer jag någonsin att glömma den stolthet och hänförelse jag kände när jag upptäckte att jag hade min springare under fullständig kontroll, att vi tog oss igenom vagnarnas labyrint med absolut säkerhet? Jag svängde in i parken och smackade med tungan: han föll in i galopp, och hur ska jag kunna beskriva min förtjusning när jag upptäckte att det inte var obekvämt? Jag sa ”ptro”, och han stannade, så gradvis att min jämvikt inte stördes nämnvärt; han travade, och fortfarande kunde jag följa hans rörelser utan några egentliga besvär. Jag kunde ha omfamnat honom av tacksamhet: aldrig förr hade jag suttit på ett djur vars gångarter var så mjuka, vars uppförande var så hänsynsfullt. Äntligen kunde jag rida! Eller, vilket var detsamma, jag kunde rida hästen jag satt på, och jag skulle ”inte använda någon annan”. Jag skulle snart träffa Diana Chetwynd och behövde inte ens frukta att möta hennes kritiska blick.
Vi hade passerat bron över Serpentine och höll just på att svänga in på ridvägen, när – och här är jag alltför medveten om att det jag nu ska säga kan förefalla dig närmast otroligt – när jag hörde en obekant röst tilltala mig: ”Hör du – du där!” och i nästa ögonblick insåg att den kom från min egen häst!
Jag skäms inte för att erkänna att jag var så nära att ramla av som det över huvud taget går; för även en mer erfaren ryttare än jag kunde göra anspråk på att vara hade nog haft svårt att bevara sin sinnesjämvikt i denna nästan makalösa situation. Jag var alltför upptagen med att treva efter min vänstra stigbygel för att svara, och strax talade hästen igen. ”Hör du”, frågade han, och jag kunde inte urskilja minsta spår av respekt i hans ton, ”tror du att du kan rida?” Du kan själv föreställa dig hur förvirrande frågan måste ha varit från sådana läppar: jag kände mig fastvuxen i sadeln – en förnimmelse som var tillräckligt sällsynt för min del. Jag såg mig omkring i hjälplös förvirring, på den skimrande Serpentine och de vita husen på Park Lane som lyste fram ur ett lila dis, på den kakaofärgade Row och blänket från avlägsna vagnshjul i solljuset: allt såg ut som vanligt – och ändå satt jag där på ryggen av en häst som just hade frågat ”om jag trodde att jag kunde rida”!
”Jag har tagit två dussin lektioner på en ridskola”, sa jag till slut med en ganska slapp värdighet.
”Det skulle jag knappast ha misstänkt”, blev hans brutala svar. ”Du är uppenbarligen ett av de hopplösa fallen.”
Jag blev djupt sårad, desto mer som jag inte kunde förneka att han hade ett visst berättigande att döma. ”Jag – jag trodde att vi kom så bra överens”, stammade jag, och allt han svarade på det var: ”Jaså, gjorde du?”
”Vet du”, började jag i ett försök att vara konversabel, ”jag har aldrig förut suttit på en häst som pratar.”
”Du räcker för att få vilken häst som helst att prata”, svarade han, ”men jag antar att jag är ett undantag.”
”Det tror jag nog att du är”, sa jag. ”De enda hästar jag har hört talas om som hade talets gåva var houyhnhnmerna.”
”Hur vet du att jag inte är en av dem?” svarade han.
”Om du är det förstår du att jag tog mig friheten att sitta upp på dig av ett mycket förlåtligt misstag; och om du har vänligheten att stå stilla ska jag inte uppehålla dig längre.”
”Inte så fort”, sa han. ”Jag vill veta lite mer om dig först. Jag skulle tro att du är en man med gott om havre.”
”Jag är – välsituerad”, sa jag. Om jag ändå hade varit väl avsutten!
”Jag har länge sökt efter en ägare som inte skulle överanstränga mig: nu vet jag förstås inte, men du ger mig knappast intryck av att vara en hårdhänt ryttare.”
”Det tror jag inte att man med rätta kan anklaga mig för”, svarade jag med hela oskuldens medvetande.
”Precis – köp mig då.”
”Nej”, flämtade jag, ”efter den ytterst uppriktiga åsikt om min ridning som du var god nog att framföra är jag förvånad att du ens föreslår något sådant.”
”Åh, det står jag ut med – du passar mig nog tillräckligt bra, skulle jag tro.”
”Du får ursäkta mig. Jag föredrar att spara mina överblivna pengar till värdigare ändamål; och med din tillåtelse tillbringar jag resten av eftermiddagen till fots.”
”Det gör du inte alls”, sa han.
”Om du inte stannar och låter mig sitta av ordentligt”, sa jag bestämt, ”så rullar jag av.” Det fanns några flanörer inom hörhåll; men hur skulle jag formulera ett rop på hjälp, hur förklara ett sådant dilemma som mitt?
”Då tvingar du mig bara till den smärtsamma nödvändigheten att rulla över dig”, svarade han. ”Du måste inse att du i viss mån är i mitt våld. Anta att jag fick för mig att hoppa över staketet där och ta med dig ut i Serpentine, eller att skena i väg och välta en ridande polis med dig – tror du att du skulle kunna sätta dig särskilt mycket till motvärn?”
Jag kunde inte ärligt påstå att jag trodde det. ”Du presenterades för mig”, sa jag förebrående, ”som en snäll häst!”
”Och det är jag också – bortsett från affärer. Nå, vill du köpa, eller vill du att jag skenar med dig? Jag avskyr obeslutsamhet!”
”Köpa!” sa jag med affärsmannamässig snabbhet. ”Om du tar mig tillbaka ska jag ordna det med en gång.”
Det behöver väl knappast sägas att min enda tanke var att ta mig helskinnad ner från hans rygg: därefter kunde varken heder eller lag kräva att jag fullföljde ett avtal som pressats ur mig genom hot. Men när vi var på väg ner genom stallgatan sa han eftertänksamt: ”Jag har funderat – det blir bättre för alla parter om du lägger ditt bud till min ägare innan du sitter av.” Jag var för förargad för att tala: detta djurs djävulska intelligens hade förutsett min manöver – han tänkte omintetgöra den, om han kunde.
Och så skramlade vi in under glastaket på hyrstallets gård; och hyrverkaren, som var ensam där, lyfte blicken mot klockan med dess sjukligt bleka urtavla, som om han jämförde dess blekhet med min egen. ”Nämen, herrn är tidigt hemma”, sa han. ”Herrn tyckte väl int’ att hästen var för mycket för herrn?” Han sa det utan att ana den verkliga sanningen; och jag kan för övrigt säga en gång för alla att denna kusliga häst – houyhnhnm eller vad han nu månde vara – inte invigde någon annan än mig i hemligheten med sina underbara gåvor, och att han i alla sina samtal med mig lyckades (fast hur kan jag inte påstå att jag vet) undvika att bli avlyssnad.
”Nej, kära nån”, protesterade jag, ”han bar mig förträffligt – förträffligt!” och jag gjorde ett försök att glida av.
Inte alls: Brutus gav genast mitt minne, och mig, en knuff med en ytterst lätt antydan till ett ”bocksprång”.
”Han är en präktig häst, va, herrn?” sa hyrverkaren självbelåtet.
”P–praktfull!” instämde jag med ett ryck. ”Vill du vara snäll och ta honom vid huvudet?”
Men hästen backade ut till mitten av gården, där han kastade sig med en stillsam envishet. ”Jag tycker så mycket om honom”, ropade jag medan jag klamrade mig fast vid sadeln, ”att jag vill veta om du över huvud taget är villig att skiljas från honom?” Nu blev Brutus lugn och uppmärksam.
”Skulle herrn vilja lägga ett bud på’n?”
”Ja”, sa jag svagt. ”Ungefär hur mycket skulle han kosta?”
”Om herrn stiger in på kontoret här”, sa han, ”så kan vi prata om saken.”
Jag hade varit mer än villig, för där inne fanns det inget utrymme för hästen, men det misstänksamma djuret ville inte höra talas om det: han började genast snurra runt.
”Låt oss göra upp det nu – här”, sa jag. ”Jag kan inte vänta.”
Hyrverkaren strök bort ett flin. Det låg utan tvivel något oaffärsmässigt och opraktiskt i en sådan brådska, särskilt i kombination med hur jag såg ut i det ögonblicket.
”Ja, herrn har då verkligen fått en våldsam fäbless för hästen, det ska gudarna veta”, anmärkte han.
”Jag har aldrig suttit på en vackrare varelse”, sa jag; vilket knappast var en förståndig kommentar av en blivande köpare, men å andra sidan måste djuret självt blidkas.
”Jag vet faktiskt int’ om jag klarar mig utan honom just den här tiden på året”, sa mannen. ”Jag har för få hästar som det är för allt jobb jag har.”
En ljuv lättnad smög sig över mig: jag hade gjort allt som kunde begäras av mig. ”Det var mycket tråkigt att höra”, sa jag och gjorde mig redo att sitta av. ”Det är en besvikelse; men om du inte kan, så är det ju inte mer med det.”
”Var inte orolig”, sa Brutus, ”han säljer mig gärna: ge honom ett bud, fort!”
”Jag ger dig trettio guineas för honom, så!” sa jag, väl medveten om att han inte skulle ta det dubbla.
”Jag trodde att en gentleman som herrn skulle ha mer insikt i vad en häst är värd”, sa han. ”Hans rörelser ensamma är ju värda så mycket, herrn.”
”Du kunde väl inte låta mig få rörelserna utan hästen?” sa jag, och jag måste ha menat det som något slags skämt.
Det är onödigt att förlänga en pinsam scen. Brutus drev stadigt upp mig från summa till summa, tills hans ägare till sist sa: ”Ja, vi ska väl int’ schackra, herrn, vi säger hundra.”
Jag fick säga hundra, och vad värre var, det blev hundra. Jag tog honom utan garanti, utan ens ett veterinärutlåtande. Jag hade kunnat förmås att ta med mig mitt köp på stående fot, som om jag hade köpt en kanariefågel, så ovan var jag vid den här sortens affärer, och jag är rädd att hyrverkaren tyckte att jag var föga bättre än en dåre.
Så befann jag mig som ofrivillig ägare till en houyhnhnm, eller något ännu värre, och jag gick tillbaka till min våning på Park Street som i ett töcken. Vad skulle jag göra med honom? Att rida ett djur som var så brutalt rättframt skulle vara en ständig botgöring; och ändå skulle jag bli tvungen att behålla honom, för jag visste att han var listig nog att omintetgöra varje försök att göra mig av med honom. Och hit hade Kärleken och Ärelystnaden lett mig! Efter allt jag hade sagt kunde jag inte närma mig Diana med någon som helst självsäkerhet som en simpel fotgängare: att jag ägde en frisk häst som jag aldrig red skulle förr eller senare säkert läcka ut, och hur skulle jag förklara det? Jag kunde inte se någon utväg, och jag stönade under en förlägenhet som jag inte vågade anförtro ens det vänligaste öra. Jag hatade monstret som hade sadlat sig självt på mig, och letade förgäves efter någon flyktväg.
Jag var tvungen att skaffa Brutus stallplats i en annan del av stan, för han visade sig vara ytterst svår att göra till lags: han klagade på allt, och det förvånar mig bara att han inte krävde att stallet skulle inredas med blått porslin och mezzotinter. I sitt nya kvarter lämnade jag honom några dagar åt sig själv – något som, fann jag med glädje när jag besökte honom igen, avsevärt hade minskat hans högmod. Han ville gå i Row och träffa de andra hästarna, och det passade honom inte alls att motioneras där av en stalldräng vid omoderna tider. Så han föreslog en kompromiss. Om jag bara gick med på att rida honom lovade han att visa mig överseende, och påpekade att han kunde ge mig, som han uttryckte det, diverse ”tips” som skulle förbättra min sits. Jag var inte blind för fördelarna med ett sådant arrangemang. Det är inte alla som får en ridlärare i form av sin egen häst; hästen är i grunden ett ädelmodigt djur, och jag kände att jag kunde lita på Brutus heder. Och för att göra honom rättvisa höll han överenskommelsen i strikt god tro. Några av hans ”tips” höll visserligen på att tippa av mig, men resultatet blev att vi kom närmare varandra; vår relation blev mindre spänd; det tycktes mig att jag fick mer makt över honom för varje dag, och att jag var mindre stel efteråt.
Men jag fick inte njuta av den illusionen länge. En dag när jag oskyldigt frågade honom om han tyckte att min hand hade blivit bättre, vände han sitt högra, sardoniska öga mot mig. ”Du kommer aldrig att bli bättre, gamla bönsäck” (för han hade börjat tilltala mig med en frihet som jag brann av lust att protestera mot); ”hand! Du sågar ju av mig munnen hela tiden. Och fötterna ’ända hem’ i stigbyglarna, och så kittlar du mig under bogarna vid varje steg – jag skäms nästan över att visas tillsammans med dig.”
Jag blev djupt sårad. ”Jag ska bespara dig mig i fortsättningen”, sa jag kyligt. ”Det här är mitt sista framträdande.”
”Struntprat”, sa han, ”du behöver inte bli sur för det. Om jag kan stå ut med det kan väl du! Men vi ska göra en ny överenskommelse.” (Jag har aldrig känt något djur som var så förtjust i att göra upp avtal!) ”Du stör mig bara när du fingrar på tyglarna. Släpp efter dem och överlåt allt åt mig. Nämn bara då och då vart du vill, så ordnar jag det – om jag inte har något bättre för mig.”
Jag kände att en sådan överenskommelse var förödande för all värdighet, eftersom den vände upp och ner på det naturliga förhållandet mellan häst och ryttare; men jag hade knappt någon självaktning kvar, och jag gick med på det, eftersom jag inte såg något sätt att vägra. Och på det hela taget kan jag inte, ens nu, säga att jag hade något allvarligt skäl att klaga på hur Brutus använde mina eftergifter; han visade mer takt än jag hade kunnat vänta mig när det gällde att dölja att min auktoritet bara var nominell.
Jag hade bara ett allvarligt klagomål mot honom, nämligen att han hade för vana att plötsligt bryta sig loss, med en rent formell ursäkt, för att utbyta hästartigheter med någon cob eller något sto vars ägare var en fullständig främling för mig, vilket tvingade mig att hitta på de mest desperata ursäkter för att skyla över mitt skenbara intrång: men jag lyckades förklara det på olika sätt, och skaffade mig till och med några bekanta på detta oregelbundna och ofrivilliga vis. Jag hade önskat att han varit ett mindre lättfängt djur, för även om hans flirtar bara var platoniska är det ganska förödmjukande att behöva vara femte hjulet under vagnen åt sin egen häst – en roll som jag ständigt fick spela!
Som det nu var befann sig Diana i Paris den påsken, och vi hade inte träffats sedan jag börjat visa mig i Row; men jag visste att hon snart skulle vara tillbaka i stan, och med fulländad diplomati började jag väcka Brutus nyfikenhet genom diverse slarviga, halvt nedlåtande anspelningar på fröken Chetwynds lilla sto, Wild Rose. ”Hon är för yster för min smak”, sa jag, ”men hon har blivit mycket beundrad, fast du skulle nog inte bli särskilt imponerad av henne.”
Så när Diana den första eftermiddagen efter sin återkomst red i Row var det lätt för mig, under förevändning att ge Brutus tillfälle att bilda sig en uppfattning, att förmå honom att bära mig till hennes sida. Diana, som var i sällskap med en viss Lady Verney, hennes förkläde, hälsade mig med ett förtjusande leende.
”Jag hade ingen aning om att du kunde rida så bra”, sa hon. ”Du hanterar din vackra häst så lätt – och med en så lätt hand dessutom.”
Det var ingen ironi, för nu kunde jag ägna all min uppmärksamhet åt sitsen; och eftersom jag aldrig rörde styrinrättningen det minsta måste min hand ha förefallit fulländat lätt.
”Han behöver hanteras varsamt”, svarade jag nonchalant, ”men han går mycket bra för mig.”
”Jag önskar att du ville låta mig pröva hans gångarter någon morgon, Pulvertoft”, inföll en överste Cockshott, som red med dem och som jag kände flyktigt. ”Jag har en känsla av att han skulle gå bättre på stång.”
”Det ska bli ett nöje”, började jag, när jag i sista stund märkte att Brutus varnande lade bakåt öronen. Översten vägde omkring sexton stone i sadeln, och red med sporrar! ”Jag menar”, lade jag hastigt till, ”det hade varit ett nöje – bara det att jag, ärligt talat, inte med gott samvete kan anförtro honom åt någon annan än mig själv.”
”Min käre vän!” sa översten, som jag kunde se var förnärmad. ”Jag har inte träffat många hästar i mina dagar som jag inte har kunnat komma överens med.”
”Jag tycker att herr Pulvertoft har helt rätt”, sa Diana. ”När en häst har vant sig vid sin ryttare tål han verkligen inte en främmande hand: det förstör hans humör i flera dagar. Just därför lånar jag aldrig ut Wild Rose till någon!”
Översten föll tillbaka bakom dem, påtagligt sur. ”Stackars käre överste Cockshott!” sa Diana. ”Han är så stolt över sin ridning, men jag tycker att han kommenderar sin häst som en dragon. Det kallar inte jag ridning, gör du?”
”Nja – knappast”, instämde jag med lättvindig nedvärdering. ”Jag tror aldrig på att styra en häst med rädsla.”
”Du är väl väldigt fäst vid din?” sa hon.
”Fäst är inte rätta ordet!” utbrast jag – och det var det sannerligen inte.
”Jag är inte säker på att det jag sa om att låna ut Wild Rose skulle gälla dig”, sa hon. ”Jag tror att du skulle vara varsam med henne.”
Jag var säker på att jag skulle behandla henne med all hänsyn; men eftersom jag tvivlade på att hon helt skulle besvara den, sa jag med stor sinnesnärvaro att jag skulle betrakta det som närmast helgerån att rida henne.
När Brutus och jag var på väg hem anmärkte han att det var tur att jag inte hade gått med på att låna ut honom till översten.
”Ja”, sa jag, fast besluten att passa på, ”du hade kanske inte funnit honom lika hänsynsfull som – ja, som vissa andra!”
”Jag menade att det var tur för din del!” antydde han dystert, och jag brydde mig inte om att be om en förklaring. ”Vad menade du”, fortsatte han, ”med att jag inte skulle beundra Wild Rose? Hon är ju förtjusande – förtjusande!”
”I så fall”, sa jag, ”har jag inget emot att rida med hennes ägarinna ibland – för din skull.”
”Har du inget emot!” sa han. ”Du kommer att bli tvungen, min gosse – och varje eftermiddag!”
Jag kvävde ett skrockande: människan är trots allt det ädlare djuret. Jag kunde hantera en häst – på mitt eget sätt. Min lilla list hade lyckats: jag skulle slippa fler påtvingade presentationer för förbryllade främlingar.
Och nu förflöt mitt liv under några veckor som i en lycklig dröm. Jag levde bara för de där timmarna i Row, där Brutus vände sig lika naturligt mot Wild Rose som solrosen mot solen, och Diana och jag blev mer förtrogna för varje dag. Lycka och trygghet gjorde mig nästan kvick. Jag var obarmhärtig i mitt gyckel med de excentriska ryttaruppvisningar man kunde stöta på, och mina kommentarer lockade Diana till det ljuvaste silverklingande skratt. Vad överste Cockshott anbelangar, som jag en gång hade misstänkt för att vilja bli min rival, så hade han för länge sedan blivit en ”försumbar storhet”; och om jag dröjde med att be Diana anförtro mig sitt ljuva jag, så var det bara för att jag fann ett epikureiskt nöje i att förlänga en spänning som var så föga oviss.
Och så, utan förvarning, avbröts min ridning för en tid. Det upptäcktes, till Brutus stora förtret, att han hade fått ett sadeltryck, och han var till och med så orättvis att han lade skulden på mig, fast jag för min del tyckte att det var ett tecken på träffande, om än sen, vedergällning. Jag var inte hågad att fresta lyckan på någon annan häst, men jag kunde ändå inte hålla mig borta från Row, och visade mig där till fots. Jag såg Diana rida med översten, som tycktes tro att hans chans äntligen hade kommit; men varje gång hon passerade staketet som jag lutade mig mot höjde hon på ögonbrynen och drog ner munnen i en liten båge av uppgiven leda, vilket lugnade mig fullständigt. Ändå blev jag mycket glad när Brutus var bra igen och vi galopperade nedför Row ännu en gång, båda på strålande humör.
”Jag har aldrig hört hästarna här gnägga så mycket som de gör den här säsongen”, sa jag för att hålla igång samtalet. ”Kan du förklara varför?” Han gav mig nämligen ibland upplysningar som gjorde att jag efteråt kunde imponera på Diana med min ingående kännedom om hästar.
”Gnägga?” sa han. ”De skrattar, det är vad de gör – och inte så konstigt!”
”Jaså!” sa jag. ”Och vad är det som är så roligt?”
”Du, förstås!” svarade han. ”Du tror väl inte att du lurar dem? De vet allt om dig, din stackare!”
”Jaså, gör de?” sa jag uttryckslöst. Det här odjuret fann, tror jag, ett verkligt nöje i att trycka ner min självkänsla.
”Det har väl kommit ut genom Wild Rose”, fortsatte han. ”Hon var oerhört road när jag berättade det för henne. Hon måste för övrigt ha haft ganska tråkigt alla de här dagarna, är jag rädd.”
Jag kände en ovärdig impuls att sätta ner hans fåfänga på samma sätt som han hade sänkt min.
”Inte så värst, tror jag”, sa jag. ”Hon tycktes mig finna överste Cockshotts bruna jakthäst en mycket angenäm ersättare.”
Hur sent det än är för gottgörelse måste jag med skam erkänna att jag, när jag uttalade denna insinuation, gjorde det stackars lilla stoet (som jag hyste den största aktning för) en skamlig orätt; och jag vill här, på det mest högtidliga och eftertryckliga sätt, uttala min uppriktiga övertygelse att hon från första till sista stund uppförde sig på ett sätt som borde ha skyddat henne mot allt förtal.
Det var bara en lumpen lust att ge igen, en småaktig och ovärdig illvilja, som fick mig att på detta sätt förgifta Brutus förtroende, och jag ångrade orden så snart jag hade uttalat dem.
”Det där kräket!” sa han och ryckte till som om jag hade rört vid honom med ett spö – något jag aldrig använde. ”Han har ju inte två tankar i sitt stora fiolhuvud. Den enda sortens officer han borde bära är en officer i Frälsningsarmén!”
”Jag medger att han inte har dina personliga företräden och ditt charmiga sätt”, sa jag. ”Det var säkert fel av mig att säga något om saken.”
”Nej”, sa han, ”du – du har gjort mig en tjänst”, och han försjönk åter i en dyster tystnad.
Jag red med Diana som vanligt och skulle just uttrycka min förtjusning över att kunna återuppta vårt sällskap, när hennes sto drog lite i förväg och plötsligt sparkade bakut, träffade mig på vänster ben och för stunden orsakade mig olidlig smärta.
Diana visade den ljuvaste omtanke och bönföll mig att genast åka hem i en droska medan hennes groom tog hand om Brutus. Jag avböjde droskan; men eftersom benet verkligen gjorde ont, och Brutus visade en otålighet som jag inte vågade strunta i, måste jag lämna hennes sida.
På vägen hem sa Brutus trumpet: ”Det är slut mellan oss – såg du det?”
”Jag kände det!” svarade jag. ”Hon höll på att bryta benet av mig.”
”Den var menad åt mig”, sa han. ”Det var hennes sätt att visa att vi helst ska vara främlingar för varandra i fortsättningen. Jag anklagade henne för hennes trolöshet; hon förnekade det förstås – det gör alla ston; vi talade ut, och allt är slut!”
Jag red honom inte igen på några dagar, och när jag gjorde det fann jag honom försjunken i byronskt mörker. Först ville han till och med hålla sig helt på Bayswatersidan av parken, men jag lyckades övertala honom att släppa en sådan svaghet. ”Var en riktig häst!” sa jag. ”Visa henne att du inte bryr dig. Du smickrar henne bara genom att röja dina känslor.”
Det var en finess som han uppenbarligen inte hade tänkt på, men han var intelligent nog att känna tyngden i det jag sa. ”Du har rätt”, medgav han, ”du är inte riktigt dum i vissa avseenden. Hon ska få se hur lite jag bryr mig!”
Efter detta väntade jag mig naturligtvis att få sällskapa med Diana som vanligt, och det var en bitter besvikelse för mig att upptäcka att Brutus inte ville höra talas om det. Han hade en gammal bekant i parken, en apelkastad skimmel, som, förmodligen på grund av någon tidig besvikelse, var en inbiten cyniker, och vars sällskap han trodde skulle passa honom just då. Skimmeln reds regelbundet av en viss fröken Gittens, vars uppenbarelse när hon mödosamt skumpade fram och tillbaka ofta hade roat Diana och mig.
Och nu, trots alla mina ansträngningar, styrde Brutus raka vägen mot skimmeln. Jag hamnade inte i så stora svårigheter som man kunde ha väntat sig, för jag råkade känna fröken Gittens flyktigt, som en dam som inte längre stod i ungdomens blomning men som fortfarande hade kvar en senig sorts flickaktighet. Fast jag snarare ogillade henne än motsatsen fann jag det nödvändigt att just då lägga en viss översvallande ton i min hälsning. Hon blev, kanske inte så konstigt, smickrad över att jag föredrog henne och bad mig ge henne lite undervisning i ridning, vilket jag – må himlen förlåta mig! – åtog mig.
Ens nu ser jag knappast hur jag hade kunnat handla annorlunda: jag kunde inte lämna hennes sida förrän Brutus hade uttömt cynismens nöjen med sin grå vän, och tiden måste fyllas ut på något sätt. Men, ack, vilken tortyr att se Diana på avstånd och veta att det bara var ett eländigt missförstånd mellan våra respektive springare som höll oss isär, och att känna mig tvungen att till och med undvika att se åt hennes håll, ifall hon skulle kalla mig till sin sida!
En dag när jag red med fröken Gittens sneglade hon blygsamt på mig över sin vassa högra axel och sa: ”Vet du, för bara en liten tid sedan drömde jag inte ens om att vi någonsin skulle bli så förtrogna som vi är nu; det verkar nästan otroligt, inte sant?”
”Så får du inte säga”, svarade jag. ”Det är väl inget märkvärdigt med att jag hjälper dig lite med ridningen?” Fast det slog mig att det hade varit mycket märkvärdigt om jag hade gjort det.
”Kanske inte märkvärdigt”, mumlade hon och tittade blygsamt ned längs näsan, ”men tycker du att jag är föga jungfrulig om jag erkänner att de där lektionerna för min del har väckt en gryende fara?”
”Du sitter fullkomligt säkert på skimmeln”, sa jag.
”Jag – jag tänkte inte på skimmeln”, genmälde hon. ”Käre herr Pulvertoft, jag måste tala öppet – en flicka har så mycket att ta hänsyn till, och jag är rädd att du har fått mig att glömma hur fel och tanklöst jag har burit mig åt på sistone. Jag kan inte låta bli att misstänka att du måste ha något motiv när du söker mitt sällskap på ett så – så påfallande sätt.”
”Fröken Gittens”, sa jag, ”jag kan inte dölja något: det har jag.”
”Och du har inte bara roat dig hela den här tiden?”
”Inför Gud”, ropade jag med glöd, ”det har jag inte!”
”Du är väl inte en av de där falska männen som skakar sina tyglar och rider sin väg med ett ’Farväl för evigt!’ – säg att du inte är det?”
Jag kunde skaka tyglarna tills jag tröttnade utan att något hände, om inte Brutus var på humör att ge sig av; så jag kunde sanningsenligt försäkra henne om att jag inte alls var den sortens person.
”Varför låter du då inte ditt hjärta tala?”
”Det finns något som heter”, sa jag dystert, ”ett hjärta med munkavle.”
”Kan inget ord, ingen antydan från mig lossa munkavlen?” ville hon veta. ”Vad, du tiger fortfarande? Då, herr Pulvertoft, hur hård och grym jag än må verka när jag säger det, måste vårt trevliga umgänge upphöra – vi får aldrig mer rida tillsammans!”
Aldrig mer? Vad skulle Brutus säga om det? Jag blev förfärad. ”Fröken Gittens”, sa jag i stor upprördhet, ”jag bönfaller dig att ta tillbaka de orden. Jag – jag är rädd att jag inte kan åta mig att godta ett sådant avsked. Efter det här kan du väl ändå inte stå fast vid det!”
Hon suckade. ”Jag är en svag, dum flicka”, sa hon. ”Du är alltför väl i stånd att få bukt med mitt omdöme. Så där, herr Pulvertoft, se glad ut igen – jag ger med mig. Du får stanna om du vill!”
Du får tro mig när jag säger att jag skämdes ordentligt, för jag kunde inte vara blind för den uppmuntran som jag, trots att jag försökte hålla mina ord inom den strikta sanningens gränser, oskyldigt gav henne. Men med en häst som min, vad skulle en man göra? Vad hade du själv gjort? Så snart det var klokt antydde jag för Brutus att hans förtroliga samtal hade varat tillräckligt länge; och när han travade i väg med mig anmärkte han: ”Jag trodde aldrig att du skulle gå.” Var han redan trött på skimmeln? Mitt hjärta tog ett skutt. ”Brutus”, sa jag med tjock röst, ”är du stark nog att bära en stor glädje?”
”Säg det rent ut”, sa han, ”och försök för all del hålla hälarna borta från mina revben.”
”Jag kan inte se dig lida”, sa jag till honom, hela tiden medveten om mitt eget hyckleri. ”Jag måste berätta – omständigheter har kommit till min kännedom som får mig att tro att vi båda har dömt Wild Rose för förhastat. Jag är säker på att hennes hjärta fortfarande är ditt. Hon längtar bara efter att få berätta för dig att hon aldrig på allvar har vikit från sin trohet.”
”Nu är det för sent”, sa han, och hans bakhuvud såg obevekligt envist ut, ”vi har hållit oss isär för länge.”
”Nej”, sa jag, ”lyssna. Jag bryr mig mer om dig än du kanske anar, och jag har tänkt ut en liten plan för att föra er samman igen. Tänk om jag finner ett tillfälle att träffa damen som hon tillhör – vi har inte setts på sistone, som du vet, och jag låtsas inte att jag önskar förnya vår förtrolighet ––”
”Du tycker bäst om den på skimmeln; det såg jag för länge sedan”, sa han; och jag lät honom leva kvar i sin villfarelse.
”I vilket fall som helst ska jag offra mig för din skull”, sa jag storsint. ”Jag börjar i morgon. Kom igen, du låter väl inte era liv förstöras av ett dumt kärleksgräl?”
Han gjorde lite halvhjärtat motstånd, men till slut gick han, som jag visste att han skulle, med på det. Jag hade fått min vilja igenom: äntligen var jag fri från fröken Gittens!
Den kvällen träffade jag Diana i hallen i ett hus vid Eaton Square. Hon var på väg nedför trappan medan jag var på väg till balsalen, och hon hälsade på mig med en ganska kylig liten nick.
”Du har alldeles övergett mig på sistone”, sa hon leende, men jag kunde läsa förebråelsen i hennes ögon, ”du rider aldrig med oss nu för tiden.”
Min strupe svällde av lidelsefull vältalighet – och jag kunde inte få fram ett ord av den.
”Nej, det gör jag aldrig”, var allt min dumma tunga kunde hitta på att säga.
”Du har hittat ett trevligare sällskap”, sa den grymma Diana.
”Fröken Chetwynd”, sa jag ivrigt, ”du anar inte hur jag har önskat –! Får jag rida med dig i morgon, som – som förr?”
”Är du helt säker på att du inte blir rädd för min stygga Wild Rose?” sa hon. ”Jag har gett henne en sådan utskällning att jag tror att hon skäms ordentligt.”
”Du trodde att det var det som höll mig borta!” ropade jag. ”Åh, om jag bara kunde berätta!”
Hon log: hon var min kära, vänliga Diana igen.
”Du får berätta allt för mig i morgon”, sa hon. ”Du får inget annat tillfälle, för vi reser till Aix på fredag. Och nu godnatt. Jag står i vägen, och fackelbäraren börjar bli alldeles upprörd över det.”
Hon gick vidare, och vagnen rullade i väg med henne, och jag var för lycklig för att bry mig särskilt mycket – hade hon inte förlåtit mig? Skulle vi inte träffas i morgon? Jag skulle ha två hela timmar på mig att förklara mig, och den här gången tänkte jag inte leka med lyckan längre.
Vad upprymd jag var dagen därpå: vad rädd när morgonen grydde grå och mulen: vad tacksam när den välvilliga solen bröt fram senare och lovade en strålande eftermiddag: vad omsorgsfullt jag klädde mig, och vilket pris jag betalade för blomman i knapphålet!
Så galopperade vi ut på Row, ett lika ståtligt par (om jag får förlåtas denna fåfänga i efterhand) som något annat där; och efter en stund såg jag, med en förälskad mans skarpa blick, Dianas smärta gestalt på avstånd. Hon var inte ensam, men jag visste att översten snart skulle bli tvungen att lämna sin plats åt mig.
Så snart hon fick syn på mig manade hon sitt sto till trav och kom emot mig med den ljuvligaste svaga rodnad och ett gryende välkomstleende, när Brutus plötsligt tvärstannade, så att jag nästan kastades fram på hans hals, och stod och darrade i hela kroppen.
”Ser du det där?” sa han hest. ”Och jag som tänkte förlåta henne!”
Jag såg: min insinuation, som varit grundlös nog från början, var nu alltför väl befogad. Överste Cockshott satt på sin knotiga bruna jakthäst, och till och med min korta bekantskap med hästar räckte för att jag skulle se att Wild Rose inte längre betraktade honom med sin tidigare likgiltighet.
Diana och översten hade hållit in sina hästar och tycktes vänta på mig – skulle Brutus aldrig röra sig? ”Visa din stolthet”, sa jag i en plågad viskning. ”Behandla henne med det förakt hon förtjänar!”
”Det ska jag”, sa han mellan bettet och sammanbitna tänder.
Och så kom fröken Gittens skumpande förbi på skimmeln, och innan jag hann ingripa var min houyhnhnm i väg som ett skott efter henne. Jag såg Dianas ljuva, förvånade ansikte; jag hörde överstens skorrande skratt när jag passerade, och jag – jag kunde bara buga i förödmjukad vädjan och längta efter en avgrund att hoppa ner i, som Curtius!
Jag vet inte vad jag sa till fröken Gittens. Jag tror att jag var hänsynslöst älskvärd, och jag minns att hon dröjde vid avskedet på ett förfärligt känslosamt sätt. Jag var för olycklig för att bry mig: hela tiden såg jag Dianas förbluffade ögon och hörde överste Cockshotts hjärtlösa skratt. Brutus gav någon sorts förklaring på vägen hem: ”Du menade väl”, sa han, ”men du förstår att du hade fel. Ditt föreslagna offer, som jag är dig lika tacksam för som om det hade blivit av, var meningslöst. Det enda jag kunde göra i gengäld var att föra dig dit din verkliga böjelse fanns. Även jag kan vara osjälvisk.”
Jag var för nedslagen för att förbanna hans osjälviskhet. Jag brydde mig inte ens om att förklara vad den förmodligen hade kostat mig. Jag kände bara dystert att jag hade ridit min sista ritt; jag hade fått nog av ridkonsten för alltid!
Den kvällen gick jag på teatern; jag ville döva tankarna för en stund; och i en av pauserna såg jag Lady Verney på parkett och gick fram för att tala med henne. ”Din niece är inte med dig?” sa jag. ”Jag trodde att jag skulle få ett tillfälle att – att säga adjö till henne innan hon reste till kontinenten.”
Jag hyste ett dröjande hopp om att hon skulle bjuda mig på lunch, så att jag skulle få ännu ett tillfälle att förklara mig.
”Å”, sa Lady Verney, ”men det har ändrats; vi reser inte – åtminstone inte än.”
”Ni reser inte!” ropade jag, vantrogen av ren glädje.
”Nej, det kom väldigt plötsligt; men – ja, du är nästan som en gammal vän, och du får säkert höra det förr eller senare. Jag fick själv veta det först i eftermiddags, när hon kom in efter ridturen. Överste Cockshott har friat och hon har sagt ja. Vi är så glada för det. Var inte kära fru —— förtjusande i sista akten? Jag såg faktiskt riktiga tårar på hennes ansikte!”
Om jag hade stannat mycket längre hade hon fått se en liknande uppvisning i realism på mitt. Men jag gick tillbaka och satt ut pausen, och lyssnade kritiskt på orkesterns klassiska urval av kammarmusik, och såg resten av pjäsen, fast jag har ingen aning om hur den slutade.
Hela den natten förtärdes mitt hjärta långsamt av ett dovt raseri som växte för varje sömnlös timme; men föremålet för min harm var inte Diana. Hon hade bara gjort det hon som kvinna hade all rätt att göra efter den uppenbara förolämpning jag till synes hade tillfogat henne. Hennes straff var redan tillräckligt, för jag förstod naturligtvis att hon bara hade tagit översten under det första outhärdliga stinget av att bli övergiven. Nej: jag sparade all min vrede åt Brutus, som hade förrått mig i triumfens ögonblick. Jag planerade hämnd. Kosta vad det kosta ville skulle jag rida honom en gång till. I lagens ögon var jag hans herre. Jag tänkte utöva mina lagliga rättigheter till fullo.
Till slut kom eftermiddagen. Jag var vitglödgad av vrede, fast när jag steg upp i sadeln fanns det åskådare som tolkade min ansiktsfärg mindre välvilligt.
Brutus kastade en orolig blick på mina hälar när vi gav oss av. ”Vad är det där du har på dig?” frågade han.
”Sporrar”, svarade jag kort.
”Du borde inte ha dem förrän du har lärt dig att vända tårna inåt”, sa han. ”Och ett spö också! Får jag fråga vad det ska vara bra för?”
”Det ska vi diskutera strax”, sa jag mycket kyligt, för jag ville inte ställa till en scen med min häst på gatan.
När vi kom runt Akillesstatyn och ut på ridvägen kortade jag tyglarna och fick ett bättre grepp om spöet, samtidigt som jag märkte att gommen, av någon orsak jag inte kan förklara, blev obehagligt torr.
”Jag skulle gärna vilja ha ett litet lugnt samtal med dig, om du inte har något emot det”, började jag.
”Jag står helt till ditt förfogande”, sa han och tuggade på bettet med en anstrykning av ironi.
”Låt mig först berätta”, sa jag, ”att jag har förlorat min enda kärlek för alltid.”
”Jaså”, svarade han lättvindigt, ”du dör inte av det. Det har jag också. Vi får försöka trösta varandra!”
Jag bevarade fortfarande ett dödligt lugn. ”Du tycks inte vara medveten om att du är den enda orsaken till min olycka”, sa jag. ”Om du bara hade gått med på att möta Wild Rose i går hade jag varit en lycklig man vid det här laget!”
”Hur skulle jag kunna veta det, när du lät mig tro att all din tillgivenhet gällde den där äldre varelsen som min vän skimmeln travar omkring med?”
”Vi ska inte gräla, tack”, sa jag hastigt. ”Det räcker att din djävulska egoism och egenvilja har förstört min lycka. Jag har låtit dig tillskansa dig makten och vända upp och ner på våra naturliga roller. Det tänker jag inte göra längre. Jag tänker ge dig en läxa som du aldrig kommer att glömma.”
För att vara en häst hade han förvisso ett skarpt sinne för humor. Jag trodde att sadelgjordarna skulle brista.
”Och när tänker du börja?” frågade han, så snart han kunde tala.
Jag tittade framför mig: där red Diana och hennes trolovade emot oss; och så naturlig är förställningen, till och med för de ljuvaste och bästa kvinnor, att ingen skulle ha anat av hennes strålande ansikte att hennes munterhet dolde ett värkande hjärta.
”Jag tänker börja nu”, sa jag. ”Monster, demon, vad du nu är som så länge har hållit mig i träldom – jag har brutit mina bojor! Jag har varit en fegis länge nog. Du får döda mig om du vill. Jag hoppas nästan att du gör det; men först tänker jag betala tillbaka en del av den förödmjukelse som du har lastat på mig. Jag tänker prygla dig så länge jag sitter kvar i sadeln.”
Jag har fått höra av ögonvittnen att agan blev kortvarig, men medan den varade var den, smickrar jag mig med, sträng. Jag gav honom ordentligt med ett kraftigt spö, vars verkan jag hade försäkrat mig om genom försök på mina egna ben. Jag körde in mina lånade sporrar i hans flanker. Jag ryckte honom i munnen. Han var nog nästan lika förvånad som han hade ont. Men ont hade han!
Jag skulle just fortsätta min handgripliga tillrättavisning när mitt offer plötsligt undslapp mitt grepp; och under en levande sekund tycktes jag se hans rygg i fågelperspektiv; och sedan kom en smäll, och jag låg, surrande som ett bi, i en skimrande dimma, där varje färg betydde en annan smärta, och till slut bleknade de bort i mörker, och sedan minns jag ingenting mer.
”Det dröjde veckor”, avslutade herr Pulvertoft, ”innan det mörkret lättade och avslöjade mig för mig själv som en fastspänd och förbunden invalid. Men – och det här är kanske den märkligaste delen av min berättelse – nästan de första ljud som nådde mina öron var bröllopsklockor; och jag visste, utan att någon behövde berätta det, att de ringde för Dianas bröllop med översten. Det visade väl att det inte var så mycket fel på mig, eller hur? Ja, jag hör dem överallt nu. Fast jag tycker inte att hon borde ha låtit ringa i dem på Sandown: det var lite väl uppseendeväckande, så långt efter vigseln; tycker inte du det?”
”Jo – jo”, sa jag, ”men du berättade aldrig vad som hände med hästen.”
”Ah! Hästen – ja. Jag letar efter honom. Jag är inte så arg på honom som jag var, och jag vill inte ställa för många frågor i stallet, av rädsla för att de en dag ska tala om för mig att de var tvungna att skjuta honom medan jag var så sjuk. Du visste väl att jag var sjuk?” avbröt han sig. ”Det stod bulletiner om mig i tidningarna. Titta här.”
Han räckte mig ett urklipp, där jag läste:
”Den nyligen inträffade olyckan i Rotten Row. – Ännu ingen förändring i herr Pulvertofts tillstånd. Den olycklige herrn ligger fortfarande medvetslös i sin bostad på Park Street, och hans läkare befarar att hjärnan kommer att ta bestående skada, även om han återvinner sina fysiska krafter.”
”Men det var bara struntprat!” sa herr Pulvertoft med ett litet nervöst skratt. ”Den skadades inte ett dugg, hur skulle jag annars kunna minnas allting så tydligt som jag gör, förstår du?”
Och det var naturligtvis ett argument som inte gick att besvara.
Översatt från engelska. Läs originalet