Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 15 – General Alison till Mrs. Drake, överstens hustru

· The Equinest

Ung kvinna som sitter bredvid en döende häst på en tjurfäktningsarena
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del II

Kapitel XV General Alison till Mrs. Drake, överstens hustru

För att nu återvända till där jag var och berätta resten för dig. Vi kommer aldrig att få veta hur hon kom att vara där; det finns inget sätt att förklara det. Hon spanade alltid efter svarta och blanka och eldiga hästar – spanade, hoppades, förtvivlade, hoppades igen; jagade alltid efter dem och blåste sin signal, på den allra minsta chans till svar, och krossade sitt hjärta över besvikelsen; frågade alltid, var alltid intresserad av försäljningsstall och samlingar av hästar i allmänhet. Hur hon kom dit måste förbli en gåta.

Vid den punkt som jag hade nått i ett tidigare stycke av den här berättelsen var läget följande: två hästar låg döende; tjuren hade för stunden skingrat sina plågoandar och stod där rasande, flämtande och sparkade upp dammet i moln över ryggen, när mannen som hade blivit sårad kom tillbaka in på arenan på en ny häst, ett stackars vrak med förbundna ögon som ändå hade något ironiskt militäriskt över sin hållning – och i nästa ögonblick hade tjuren slitit upp honom och hans inälvor släpade på marken: och tjuren gick till anfall mot sin svärm av plågoandar igen. Då ljöd genom luften en signal på signalhorn som fick mitt blod att isa sig – ”Det är jag, Soldier – kom!” Jag vände mig om; Cathy flög nerför genom folkmassan; hon tog sig över barriären i ett enda språng och skyndade mot den ryttarlösa hästen, som vacklade fram mot det ljud han mindes; men krafterna svek honom, och han föll vid hennes fötter, och hon överöste honom med kyssar och snyftade, och hela publiken reste sig som en man, vit av fasa! Innan hjälpen hann fram till henne var tjuren tillbaka igen –

Hon kom aldrig mer till medvetande i livet. Vi bar hem henne, alldeles sönderslagen och dränkt i blod, och knäböjde vid hennes sida och lyssnade på hennes osammanhängande och irrande ord, och bad för hennes bortgående själ, och det fanns ingen tröst – och kommer aldrig att finnas, tror jag. Men hon var lycklig, för hon var långt borta under en annan himmel och umgicks åter med sina Rangers och sina djurvänner och soldaterna. Deras namn föll mjukt och smekande från hennes läppar, ett efter ett, med pauser emellan. Hon hade inga smärtor, utan låg med slutna ögon och mumlade frånvarande, som någon som drömmer. Ibland log hon utan att säga något; ibland log hon när hon uttalade ett namn – som Shekels, eller BB, eller Potter. Ibland var hon vid sitt fort och utfärdade order; ibland for hon fram över slätten i spetsen för sina män; ibland tränade hon sin häst; en gång sa hon förebrående: ”Du ger mig fel fot; ge mig den vänstra – vet du inte att det är farväl?”

Efter detta låg hon tyst en stund; slutet var nära. Efter en stund mumlade hon: ”Trött . . . sömnig . . . ta Cathy, mamma.” Sedan: ”Kyss mig, Soldier.” En liten stund låg hon så stilla att vi tvivlade på om hon andades. Sedan sträckte hon ut handen och började treva omkring; sedan sa hon: ”Jag hittar det inte; blås tapto.” Det var slutet.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet