Hästkonst
A Horse’s Tale, kapitel 10 – General Alison och Dorcas

Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.
Del I
Kapitel X General Alison och Dorcas
”För mycket sällskap för henne, Marse Tom. Mellan er och Shekels och överstens fru och Cid –”
”Cid? Å, jag minns – korpen.”
”– och kaptenskan Marsh och Famine och Pestilence, prärievargsungarna, och Sour-Mash och hennes valpar, och Sardanapalus och hennes kattungar – fy katten för de där namnen hon ger kreaturen, man får käkkramp av dem – och Potter: ni sitter allihop i huset, och Soldier Boy står vid fönstret hela tiden, så det är ett under för mig att hon kryar på sig så bra som hon gör. Hon –”
”Du vill ha henne helt för dig själv, din snåla gamla människa!”
”Marse Tom, det vet ni bättre än så. Det är för mycket sällskap. Och så det här att hon tar emot rapporter hela tiden från sina officerare, och handlar efter dem, och ger order, precis som om hon var frisk! Det är inte bra för henne, och fältläkaren tycker inte om det, och han försökte övertala henne att låta bli och kunde inte; och när han beordrade henne blev hon så förolämpad och upprörd, och var mycket sträng mot honom, och anklagade honom för insubordination, och sa att det inte anstod honom att ge order till en officer av hennes grad. Nå, han såg att han hade upprört henne mer och gjort mer skada än alla de andra tillsammans, så han var förargad på sig själv och önskade att han hade hållit tyst. Doktorer vet inte mycket, och det är ett faktum. Hon är för intresserad av saker och ting – hon borde vila mer. Hon skickar jämt meddelanden till BB, och till soldater och indianer och vad det nu är, och till djuren.”
”Till djuren?”
”Ja, sir.”
”Vem bär fram dem?”
”Ibland Potter, men mest är det Shekels.”
”Men hör nu! vem kan ha något att invända mot en så söt låtsaslek?”
”Men det är ingen låtsaslek, Marse Tom. Hon skickar dem verkligen.”
”Ja, den delen tvivlar jag inte på.”
”Tvivlar ni på att de får dem, sir?”
”Naturligtvis. Gör inte du det?”
”Nej, sir. Djur pratar med varandra. Det vet jag mycket väl, Marse Tom, och jag säger det inte på en höft.”
”Vilken egendomlig vidskepelse!”
”Det är ingen vidskepelse, Marse Tom. Titta på den där Shekels – titta på honom nu. Lyssnar han eller gör han inte det? Där ser ni! han har vänt bort huvudet. Det är för att han blev påkommen – påkommen på bar gärning. Jag bara frågar er – kunde en kristen människa se mer skamsen ut än han gör nu? – ligg! Ser ni? han tänkte smita ut. Säg inget till mig, Marse Tom! Om inte djur pratar så vet jag inte vad. Och Shekels är värst. Han går och berättar för djuren allt som händer i officersbostäderna; och om han har ont om fakta hittar han på dem. Han har inte mer principer än en blåskrika; och vad moral beträffar är han tom. Titta på honom nu; titta hur han kryper. Han vet vad jag säger, och han vet att det är sanningen. Ni ser själv att han kan känna skam; det är den enda dygd han har. Det är märkvärdigt hur de får reda på allt som händer – djuren. De –”
”Tror du verkligen att de gör det, Dorcas?”
”Jag inte bara tror det, Marse Tom, jag vet det. I förrgår visste de att nåt skulle hända. De var så uppspelta och viskade med varandra; jo, vem som helst kunde se att de – Men kära nån! Jag måste gå tillbaka till henne, och jag har inte ens kommit till mitt ärende än.”
”Vad är det, Dorcas?”
”Jo, det är två eller tre saker. En är att doktorn inte gör honnör när han kommer . . . Nej, Marse Tom, det är inget att skratta åt, och därför –”
”Nå, förlåt mig då; jag menade inte att skratta – jag blev tagen på sängen.”
”Ni förstår, hon vill inte såra doktorns känslor, så hon säger inget till honom om det; men hon är alltid artig själv, och sådana som hon blir sårade när folk är oartiga mot dem.”
”Jag ska låta hänga den där doktorn.”
”Marse Tom, hon vill inte att han ska hängas. Hon –”
”Nå, då ska jag låta koka honom i olja.”
”Men hon vill inte att han ska kokas. Jag –”
”Å, mycket väl, mycket väl, jag vill bara göra henne till lags; jag ska låta flå honom.”
”Men hon vill ju inte att han ska flås; det skulle krossa hennes hjärta. Nu –”
”Kvinna, det här är fullkomligt orimligt. Vad i hela friden vill hon då?”
”Marse Tom, om ni bara kunde ha lite tålamod och inte brusa upp för minsta lilla sak. Hon vill ju bara att ni ska tala med honom.”
”Tala med honom! Nej, minsann! Allt det här opassande raseriet och oväsendet för en sådan – en sådan – Dorcas, jag har aldrig sett dig bära dig åt så här förut. Du har skrämt vaktposten; han tror att jag blir mördad; han tror att det är myteri, revolt, uppror; han –”
”Marse Tom, ni bara låtsas; det vet ni mycket väl; jag vet inte vad som får er att bära er åt så – men det har ni alltid gjort, ända sen ni var liten, och ni kan inte sluta, tror jag. Är det över nu, Marse Tom?”
”Å, jo då; men det vore ett prov för vem som helst att göra sitt allra bästa, erbjuda all vänlighet han kunde komma på, bara för att få den tillbakavisad med förakt och . . . Nåja, låt det vara; det spelar ingen roll – jag ska tala med doktorn. Är det tillfredsställande, eller tänker du brusa upp igen?”
”Ja, sir, det är det; och det är bara rätt att tala med honom också, för det är precis som hon säger; hon försöker hålla disciplinen uppe i Rangers, och den här insubordinationen från hans sida är ett dåligt exempel för dem – eller hur, Marse Tom?”
”Nå, det ligger något i det, det kan jag inte förneka; så jag ska tala med honom, fast i grund och botten tror jag att hängning skulle hålla längre. Vad är resten av ditt ärende, Dorcas?”
”Hennes rum är ju Rangers högkvarter nu, Marse Tom, medan hon är sjuk. Jo, soldater från kavalleriet och dragonerna som har ledigt kommer och får hennes vaktposter att låta dem avlösa dem och tjänstgöra i deras ställe. Det är bara av tillgivenhet, sir, och för att de vet att militära hedersbetygelser gläder henne, och gläder barnen också, för hennes skull; och de tar inte med sig sina musköter; och därför –”
”Jag har sett dem där, men begrep inte vad det handlade om. De står på vakt, gör de?”
”Ja, sir, och hon är rädd att ni ska tillrättavisa dem och såra deras känslor om ni ser dem där; så hon ber, om – om ni inte har något emot att komma in bakvägen –”
”Håll mig uppe, Dorcas; låt mig inte svimma.”
”Så där – sitt upp och uppför er, Marse Tom. Ni tänker inte svimma; ni bara låtsas – ni brukade bära er åt precis så när ni var liten; det tycks verkligen ta lång tid för er att bli vuxen.”
”Dorcas, så som barnet fortsätter kommer jag snart att vara utan arbete – hon kommer att ha hela fortet i sina händer. Jag måste göra motstånd, jag får inte gå under utan strid. De här intrången. . . . Dorcas, vad tror du att hon hittar på härnäst?”
”Marse Tom, hon menar inget illa.”
”Är du säker på det?”
”Ja, Marse Tom.”
”Du är säker på att hon inte har några baktankar?”
”Jag vet inte vad det är, Marse Tom, men jag vet att hon inte har det.”
”Mycket väl, då är jag nöjd för tillfället. Vad mer har du kommit för?”
”Jag tror det är bäst att jag berättar hela saken först, Marse Tom, och sen säger vad hon vill. Det har varit en emeute, som hon kallar det. Det var innan hon kom tillbaka med BB. Dagens officer rapporterade det till henne i morse. Det hände vid hennes fort. Det blev bråk mellan generalmajor Tommy Drake och överstelöjtnant Agnes Frisbie, och han ryckte till sig hennes docka, som är gjord av vitt getskinn och stoppad med sågspån, och slet av varenda trasa av dess kläder, mitt framför dem allihop, och nu sitter han i arrest, och anklagelsen är uppförande som inte an–”
”Ja, jag vet – uppförande som inte anstår en officer och gentleman – och ett klart fall också, tycks det mig. Det här är en allvarlig sak. Nå, vad behagar hon?”
”Jo, Marse Tom, hon har kallat samman en krigsrätt, men doktorn tycker inte att hon är frisk nog att leda den, och hon säger att det inte finns nån annan behörig än hon, eftersom det gäller en generalmajor; och därför vill hon – hon – ja, hon frågar om ni skulle vilja leda den åt henne? . . . Marse Tom, sitt upp! Ni tänker inte mer svimma än Shekels gör.”
”Hör nu, Dorcas, gå tillbaka och var taktfull. Var övertygande; oroa henne inte; säg att allt är i ordning, saken ligger i mina händer, men det är inte god ton att hasta med en så allvarlig sak som den här. Förklara för henne att vi måste gå efter prejudikat, och att jag tror att det här är ett nytt. Faktum är att du kan säga att jag vet att inget alldeles likadant har hänt i vår armé, och därför måste jag vägledas av europeiska prejudikat och gå varsamt fram och granska dem noga. Säg åt henne att inte vara otålig, det kommer att ta mig flera dagar, men det kommer att ordna sig, och jag ska komma över och rapportera hur det går allteftersom. Förstår du tanken, Dorcas?”
”Jag vet inte om jag gör det, sir.”
”Jo, så här. Du förstår, det går aldrig an att jag, en brigadgeneral i den reguljära armén, leder den där barnkrigsrätten – det finns inget prejudikat för det, förstår du. Mycket väl. Jag ska fortsätta att granska auktoriteterna och rapportera hur det går tills hon är frisk nog att få mig ur den här knipan genom att leda den själv. Förstår du nu?”
”Å, ja, sir, nu förstår jag, och det är bra, jag ska gå och ordna det med henne. Ligg! och stanna där du är.”
”Men vad gör han för skada?”
”Å, det är ingen skada, men det retar mig bara att se honom bära sig åt så.”
”Vad gjorde han?”
”Ser ni inte det, och han så svettig? Han skulle just ge sig av för att sprida det över hela fortet. Nu tror jag inte att ni förnekar längre att de går och berättar allt de hör, nu när ni har sett det med egna ögon.”
”Nå, jag erkänner det inte gärna, Dorcas, men jag ser inte hur jag konsekvent kan hålla fast vid mina tvivel inför ett så överväldigande bevis som den här hunden levererar.”
”Så där, nu har ni äntligen kommit till sans! Jag undrar hur ni kan vara så envis, Marse Tom. Men det har ni alltid varit, ända sen ni var liten. Nu går jag.”
”Hör här; säg till henne att med tanke på dröjsmålet anser jag att hon borde släppa den anklagade fri på hedersord.”
”Ja, sir, jag ska säga det. Marse Tom?”
”Nå?”
”Hon kan inte komma till Soldier Boy, och han står där hela tiden, nedslagen och ensam; och hon frågar om ni vill skaka hand med honom och trösta honom? Det gör alla.”
”Det är en egendomlig sorts ensamhet; men gärna, det ska jag göra.”
Översatt från engelska. Läs originalet