Hästkonst
A Horse’s Tale, kapitel 13 – General Alison till sin mor

Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.
Del II
Kapitel XIII General Alison till sin mor
Det var en väldig resa, men förstås förtjusande, genom Klippiga bergen och Black Hills och de stora slätternas mäktiga vidder till civilisationen och gränsen till Missouri – där järnvägsresandet började och förtjusningen tog slut. Men ingen har tagit skada av resan; definitivt inte Cathy, inte Dorcas och inte Soldier Boy; och vad mig beträffar klagar jag inte.
Spanien är allt det som Cathy hade föreställt sig – och mer, säger hon. Hon är i ett raseri av förtjusning, det galnaste lilla djur som någonsin funnits, och allt av glädje. Hon tror att hon minns Spanien, men det är väl inte särskilt troligt, antar jag. De två – Mercedes och Cathy – slukar varandra. Det är en kärlekens hänryckning, och vackert att se. Det är spanskt; det säger allt. Blir det här ett kort besök?
Nej. Det blir för gott. Cathy har valt att stanna i Spanien hos sin moster. Dorcas säger att hon (Dorcas) förutsåg att det skulle bli så; och säger också att hon ville att det skulle bli så, och säger att barnets eget land är den rätta platsen för henne, och att hon inte borde ha skickats till mig, utan att jag borde ha kommit till henne. Jag tyckte att det var vansinne att ta med Soldier Boy till Spanien, men det var tur att jag gav efter för Cathys böner; om han hade lämnats kvar skulle halva hennes hjärta ha stannat hos honom, och hon skulle inte ha blivit nöjd. Som det nu är har allt slutat på bästa sätt, och vi är alla nöjda och har det bra. Det kan hända att Dorcas och jag får se Amerika igen någon dag; men det kan också hända att vi inte får det.
Vi lämnade fortet tidigt på morgonen. Det var en gripande stund. Kvinnorna grät över Cathy, och det gjorde till och med de stränga krigarna, Rocky Mountain Rangers; Shekels var där, och Cid, och Sardanapalus, och Potter, och Mongrel, och Sour-Mash, Famine och Pestilence, och Cathy kysste dem alla och grät; detachement från garnisonens olika vapenslag var på plats för att representera resten och säga adjö och Gud välsigne dig å hela soldatskarans vägnar; och det fanns en särskild trupp från Sjunde, med den äldste veteranen i spetsen, för att skicka i väg Sjundes barn med stora hedersbetygelser och imponerande ceremonier; och veteranen hade lärt sig ett rörande tal utantill, och han höjde handen till honnör och försökte hålla det, men hans läppar darrade och hans röst brast, men Cathy böjde sig ner från sadeln och kysste honom på munnen och vände hans nederlag till seger, och ett jubel steg mot himlen.
Nästa akt avslutade ceremonierna och var en rörande överraskning. Du har kanske redan upptäckt att den militära lagens och sedvänjans stränghet omärkligt smälter bort och försvinner när en soldat eller ett regemente eller garnisonen vill göra något som gläder Cathy. Musikkårerna fick idén att röra hennes soldathjärta med ett farväl som skulle stanna i hennes minne för alltid, vackert och oförgängligt, och föra tillbaka det förflutna och dess kärlek till henne varje gång hon tänkte på det; så de fick sitt förslag lagt fram för general Burnaby, min efterträdare, som är Cathys nyaste slav, och trots bristen på prejudikat fick de hans tillåtelse. Musikkårerna kände till barnets favoritsignaler. Av den här antydan förstår du vad som kommer, men det gjorde inte Cathy. Hon ombads blåsa ”revelj”, och det gjorde hon.
Med den sista tonen brakade musikkårerna löst och väckte bergen med ”Star-Spangled Banner” på ett sätt som fick ens hjärta att svälla och bulta och håret att resa sig! Det var nog för att få vem som helst att bryta ihop, att se Cathys strålande ansikte lysa genom glädjen och tårarna. På begäran blåste hon nu ”samling”. . . .
. . . Sedan dånade musikkårerna in med ”Rally round the flag, boys, rally once again!” Därefter blåste hon en annan signal (”till fanan”) . . .
. . . och musikkårerna svarade med ”When we were marching through Georgia”. Genast blåste hon ”sadla upp”, den spännande och mest pådrivande signalen. . . .
och musikkårerna kunde knappt hålla sig till den sista tonen; sedan släppte de lös hela sin kraft på ”Tramp, tramp, tramp, the boys are marching”, och allas upphetsning steg till kokpunkten.
Nu en högtidlig paus – sedan sjöng signalhornet ”tapto” – som den här gången kunde översättas med ”Farväl, och Gud bevare oss alla!”, för tapto är soldatens nattliga frigivning från tjänsten, och hans farväl: klagande, ljuvt, gripande, för morgondagen är aldrig säker för honom; det är alltid möjligt att han hör det för sista gången. . . .
. . . Sedan vände musikkårerna sina instrument mot Cathy och brakade löst med den där uppsluppna, vilda melodin ”Oh, we’ll all get blind drunk when Johnny comes marching home – yes, we’ll all get blind drunk when Johnny comes marching home!” och följde den genast med ”Dixie”, det motgiftet mot svårmod, den muntraste och gladaste av all militärmusik på någon sida av havet – och det var slutet. Och så – farväl!
Jag önskar att du hade kunnat vara där och se alltihop, höra alltihop och känna det: och bli bortblåst av det orkanartade hurrarop som svepte över platsen som avslutning.
När vi red i väg hade vår huvudstyrka redan varit på väg en timme eller två – jag talar om vår lägerutrustning; men vi gav oss inte av ensamma: när Cathy blåste ”framåt” galopperade Rangers ut på fyrled och eskorterade oss, och sällskap fick de av White Cloud och Thunder-Bird i all sin granna prakt, och av Buffalo Bill och fyra underordnade spanare. Tre engelska mil bort, ute på slätten, gjorde generallöjtnanten halt, satt på sin häst som en militärstaty med signalhornet mot läpparna och lät Rangers exercera i en halvtimme; och till sist, när hon blåste ”anfall”, ledde hon det själv. ”Inte för sista gången”, sa hon och fick ett jubel till svar, och vi sa adjö till alla, vände ansiktet mot öster och red i väg.
Efterskrift. En dag senare. Soldier Boy blev stulen i natt. Cathy är nästan utom sig, och vi kan inte trösta henne. Mercedes och jag är inte särskilt oroliga för hästen, fast den här delen av Spanien är något i uppror politiskt just nu och det råder en hel del laglöshet. Under vanliga tider skulle tjuven och hästen snart vara infångade. Vi kommer att ha dem inom kort, tror jag.
Översatt från engelska. Läs originalet