Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Hästlyftaren

· The Equinest

En man som står i ett dike och håller i en häst
Dagens berättelse är skriven av Lyman Bryson. Det är en märklig liten historia om en klumpig kärrhäst och en väldigt, väldigt stark dikesgrävare.

”Varför skulle du vara trött?” frågade hans fru och plaskade ilsket med armarna i lödret medan hon gjorde dagens sista sköljning. ”Du har inget annat att göra än att skyffla jord hela dagen och vila när förmannen inte tittar.”

”Äsch, jag är en hårt arbetande karl”, sa Kallaher. ”Och dessutom kan jag klaga på det när jag vill utan några kommentarer från dig. Jag är trött. När blir det kvällsmat?”

”Kvällsmat blir det när jag har fått torka armarna och hämtat andan.” Fru Kallaher började stridslystet ordna med hans kvällsmat.

Kallaher sträckte ut sina korta ben framför sig och lutade sig bakåt i stolen. ”Det var en tung dag”, sa han milt. ”Som om det inte räckte att jag håller på att knäcka ryggen med skyffeln och allt, så körde en dumskalle sin häst för nära diket, och det dumma kräket ramlade ner rakt på mig.”

”Det låter ju troligt – eller hur? – och så sitter du här och berättar om det!”

”Tro det eller ej, men det hände.” Kallaher knäppte händerna över det ställe där han inte bar något bälte och suckade. ”Men jag lyfte upp honom igen och fortsatte med jobbet utan att vila eller nånting.”

Fru Kallaher hade kanske försökt uttrycka sin misstro igen, men just då stack gamla mor Coogan, grannen i huset intill, in ett rött och upphetsat ansikte genom köksdörren.

”Mary Kallaher, är din karl hemma?”

”Varför skulle han inte vara det?”

Fru Coogan kom in och ställde sig med en tidning hårt i ena handen medan den andra pekade dramatiskt på Kallaher. ”Kan så vara, men han ser inte ut som det”, sa hon.

Innan de hann fråga henne något började hon läsa ur tidningen: ”Mike Kallaher, dikesgrävare vid det nya avloppet på Twelfth Street, är en liten man men en mäktig. En häst som i dag kördes för nära diket föll ner i det. ’Begorra’, sa Mike, ’kan inte en karl få jobba i fred?’ Han lade ner skyffeln, spottade i nävarna och lyfte upp hästen på gatan igen. Förmannen trodde att han hade skadats när hästen föll ner, men det hade han inte, och han brydde sig inte det minsta om att behöva kasta upp den igen. Han återgick till sitt grävande.”

”Låt mig se den där tidningen.” Kallaher reste sig och tog den ur hennes hand. Långsamt läste han igenom artikeln – som reportern som skrivit den hade tyckt var ytterst fyndig. ”Jo”, sa han till slut, ”det är jag, det.”

Fru Coogan betraktade honom med respekt. ”Jag har aldrig haft särskilt höga tankar om dig förut, Mike Kallaher, men du är den ende karl jag känner som kan lyfta en häst.” Hon vände sig till hans fru. ”Inte konstigt att du är en så foglig kvinna, Mary, men du ska vara stolt över en sådan karl, minsann.”

”Blir det någon kvällsmat nu, eller?” frågade Kallaher med mäktig stämma den mållösa fru Kallaher. ”Raska på nu, annars ska du få vad du behöver.”

Aldrig förr hade han vågat hota som om han menade allvar. Hans fru greps av plötslig vördnad. Hon flämtade till och skyndade sig under tystnad att duka fram kvällsmaten. Hon darrade och tappade ett fat.

”Din klumpiga stackare!” röt hennes man och reste sig till sin fulla höjd av fem fot och två tum. ”Är du så klen att du inte ens kan hålla en gryta?”

”Förlåt mig, Michael”, mumlade hon. ”Förlåt mig, käre du. Jag blev så upprörd.”

Fru Coogan såg gillande att Kallaher tyranniserade sin fru och gick nedför gatan för att berätta det för hela grannskapet.

I Mike Kallahers kök – för det hade plötsligt blivit hans eget, efter att i femton år ha tillhört hans fru – lydde en stackars foglig och olycklig irländska order. Hon hoppade till när han skrek åt henne, vilket han gjorde varannan minut bara för att se henne hoppa till, bad honom om förlåtelse, hämtade hans pipa och såg tyst på när han med flit knackade ur askan på det nyskurade golvet. En man som kunde kasta upp en häst ur ett dike skulle inte dra sig för någonting.

Medan den nye monarken satt i sin stol och föraktfullt såg bort från sin slavinna, som försiktigt iakttog honom, knackade det på dörren. Mikes bröstkorg hade börjat bli trött av att vara så uppblåst, och han släppte ut luften med en suck.

En belevad ung man släpptes in. Sedan han förvissat sig om att Mike Kallaher verkligen bodde här frågade han Mike hur han mådde.

”Bra”, blev det stridslystna svaret.

”Inga skador efter ditt lilla äventyr i eftermiddags?”

”Skadad? Inte ett dugg – inte ett dugg.”

”Det gläder mig att höra. Jag är biträdande direktör på Burke Construction Company. Vi hörde att en av våra hästar föll på dig i dag, så jag kom hit för att hjälpa till om du hade skadats. Vi tänkte att vi hade råd att betala några hundra dollar i läkarräkningar.” Den unge mannen log vänligt. ”Men eftersom du inte är skadad och så gärna medger det, får vi inte det nöjet. Adjö.” Han reste sig och gick.

Kallaher hade glömt att blåsa upp bröstet igen. Han satt hopsjunken i stolen. Hans fru var inte längre försiktig.

”Hästlyftare, minsann?” Hon närmade sig hotfullt. ”Hästlyftare? Din stackars irländska dumskalle! Där rök din chans att bli invalid för livet och dö rik.”

Hon drog upp hans ansikte i luggen och gav honom en örfil som en mor.

”Hästlyftare, minsann? Där fick du!”

Och det fick Kallaher.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet