Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Sagan om den förtrollade hästen

· The Equinest

En man som erbjuder en kung en hästskulptur
Sagorna ur Tusen och en natt har förtjust läsare i mycket lång tid, och som tur är finns det en saga om en förtrollad häst bland dem.

Den här ganska långa sagan kommer från boken Stories from The Arabian Nights, återberättad av Laurence Housman.

I persernas land levde i forna tider en kung som hade tre döttrar och en ende son, så vackra att de drog alla betraktares blickar till sig som månen när den stiger upp på en klar himmel. Nu var det sed i det landet att man höll en stor fest vid nyåret, då folk av alla stånd, från de högsta till de lägsta, trädde fram inför kungen med gåvor och hälsningar. Så hände det sig en av dessa dagar, medan kungen satt i all sin glans, att det kom tre vise män till honom, mästare i sin konst, med gåvor som de ville att han skulle pröva. Den förste hade med sig en påfågel av guld, så konstfullt gjord att den vid varje timslag slog med vingarna och gav ifrån sig ett skri. Och när kungen hade prövat den fann han gåvan god och lät uppfinnaren belönas som sig borde. Den andre hade gjort en trumpet som, om den sattes upp över en stads portar, stötte en signal mot var och en som försökte ta sig in; på så vis skyddades staden från att överrumplas av en fiende. Och när kungen hade förvissat sig om att den hade den egenskapen tog han emot den och gav dess upphovsman en rik belöning.

Men den tredje vise mannens gåva – han var indier – tycktes märkligare än alla de andra, för han hade med sig en häst av elfenben och ebenholts, och han påstod att den, efter ägarens vilja eller efter viljan hos vem som helst som invigts i hemligheten, kunde lyfta från marken och flyga och nå avlägsna platser på förunderligt kort tid. Kungen, full av förundran över ett sådant påstående och ivrig att pröva det, var något villrådig om hur han skulle gå till väga, eftersom indiern inte ville avslöja hemligheten förrän han var säker på den belöning som han i sitt stilla sinne hade bestämt sig för. Nu hände det sig att det omkring tre mil från staden låg ett berg vars topp tydligt syntes för alla; för att indierns ord skulle prövas pekade kungen därför på det och sade: ”Far dit bort och hämta åt mig, medan jag väntar, en gren från den palm som växer vid foten av det berget; då ska jag veta att det du säger är sant.”

Genast satte indiern foten i stigbygeln och svingade sig upp på sin springare, och knappt hade han vridit på en liten tapp som satt i sadelknappen förrän hästen lätt steg upp i luften och bar bort honom i förunderlig fart under åskådarnas rop; och medan alla ännu stirrade, häpna över ett så plötsligt försvinnande, dök han åter upp högt ovanför deras huvuden med palmgrenen, sänkte sig ner mitt ibland dem och landade på exakt samma plats som han hade startat från, där han kastade sig ned och lade grenen vid kungens fötter.

Kungen blev så förtjust när hästens underbara egenskaper på så sätt hade uppenbarats för honom att han, ivrig att äga den, bad indiern själv bestämma sin belöning och förklarade att inget pris kunde vara för högt. Då sade den vise mannen: ”Eftersom Ers Majestät så väl förstår värdet av min uppfinning fruktar jag inte att den belöning jag begär ska verka för hög. Ge mig den vackraste av dina tre döttrar till hustru, så ska hästen bli din.”

Vid ett så förmätet krav brast alla hovmän ut i högljutt skratt; bara kungen, förtärd av begäret att äga den underbara skatten, tvekade om vilket svar han skulle ge. Då blev kungens son, prins Firouz Schah, som såg sin far låna sitt öra åt ett så skamligt förslag, uppfylld av harm. Fast besluten att försvara sin systers heder och sin egen vände han sig till kungen. ”Förlåt mig, herre”, sade han, ”om jag tar mig friheten att tala. Men hur skulle en av de största och mäktigaste monarkerna kunna förena sig med en simpel ingen? Jag bönfaller dig att tänka på vad du är skyldig inte bara dig själv, utan också dina förfäders och dina barns höga blod.”

”Min son”, svarade kungen av Persien, ”det du säger är mycket sant, så långt det räcker; men du tar inte tillräcklig hänsyn till värdet av ett så makalöst under som den här hästen har visat sig vara, eller till hur stor min förtret skulle bli om någon annan monark kom att äga den. Och även om jag ännu inte har gått med på indierns förslag kan jag inte utan vidare avvisa det. Men först måste jag förvissa mig om att hästen lyder andra händer än sin uppfinnares, annars kan jag, fast jag blir dess ägare, finna den oanvändbar.”

Indiern, som hade stått åt sidan under denna diskussion, var nu full av hopp, för han märkte att kungen inte helt hade avvisat hans villkor, och ingenting tycktes troligare än att ju bättre kungen lärde känna den förtrollade hästens egenskaper, desto mer skulle han vilja äga den. När kungen därför föreslog att hästen skulle prövas mer fristående, under en annan ryttare, gick indiern villigt med på det, och detta så mycket hellre som prinsen själv gav upp sitt synbara motstånd, trädde fram och erbjöd sig att göra försöket.

Sedan kungen hade gett sitt samtycke steg prinsen upp, och ivrig i sin föresats att ge sin far tillfälle till lugnare eftertanke väntade han inte på att höra alla indierns anvisningar, utan vred på tappen så som han hade sett den andre göra när denne först steg upp, och fick hästen att plötsligt stiga upp i luften; och han fördes bort utom synhåll åt öster, snabbare än en pil som skjuts från en båge.

Knappt hade hästen och dess ryttare försvunnit förrän kungen blev mycket orolig för sin sons säkerhet; och fast den vise mannen med rätta kunde ursäkta sig med att den unge prinsens otålighet hade fått honom att avbryta de anvisningar som skulle ha tryggat hans återkomst, valde kungen att låta hela tyngden av sitt missnöje drabba indiern; och han förbannade den dag då han först fått syn på den förtrollade hästen, lät kasta dess skapare i fängelse och förklarade att om prinsen inte återvände inom en viss tid skulle den andres liv vara förverkat.

Indiern hade nu all anledning att ångra den ärelystnad som hade fört honom till denna ytterlighet, för prinsen, vars motstånd mot hans plan han var väl underrättad om, behövde bara dröja med sin återkomst för att störta honom i oåterkallelig undergång. Men när förmätna anspråk slår fel slösar de kloka inte bort sin medkänsla; låt oss därför återvända till prins Firouz Schah, som vi lämnade flygande genom luften med otrolig fart på den förtrollade springarens rygg.

En tid hade prinsen, säker på sin skicklighet som ryttare och oförskräckt av både flygfärdens fart och höjd, ingen lust att återvända till palatset; men snart kom han att tänka på sin fars oro, och eftersom han var av ett ömt och omtänksamt sinnelag försökte han genast vända sin springare från dess kurs. Detta försökte han göra genom att vrida tappen som han hade rört vid när han steg upp åt motsatt håll, men till sin förvåning svarade hästen med att stiga ännu högre upp i luften och flyga framåt med fördubblad fart. Hade modet då svikit honom kunde hans läge ha blivit farligt; men han bevarade sitt vanliga lugn och började noggrant söka efter något sätt att minska maskinens fart, och snart upptäckte han under hästens man en mindre tapp, och knappt hade han rört vid den förrän han kände hur han snabbt sjönk mot jorden, med en fart som avtog ju närmare marken han kom.

Medan han sjönk bleknade det dagsljus som han dittills hade färdats i bort, och inom några minuter gick han från solnedgång in i ett så tätt mörker att han inte längre kunde urskilja hur omgivningen såg ut, tills han, när hästen landade, märkte att han under sig hade en jämn yta som tvärt tog slut åt alla håll, till synes högt upp bland föremålen runt omkring.

När han steg av fann han sig stå på taket till ett stort palats, med marmorbalustrader som delade det i terrasser, och på ena sidan en trappa som ledde ner i byggnaden. Med en själ som alltid var redo för äventyr gick prins Firouz Schah genast ner och trevade sig fram genom mörkret tills han kom till en trappavsats, där en öppen dörr på andra sidan ledde in till ett rum där ett svagt ljus brann.

Prinsen stannade i dörröppningen för att lyssna, men allt han kunde höra var ljudet av män som andades tungt i sömnen. Han sköt upp dörren och gick in; och där, tvärs över en inre tröskel, såg han svarta eunucker ligga och sova, var och en med ett draget svärd i handen. Genast anade han att något långt skönare måste finnas där bortom; så utan att låta sig avskräckas av faran gick han fram, klev lätt över deras svärd och passerade genom draperier av siden in i den inre kammaren. Där såg han, i en omgivning av kunglig prakt, ett antal bäddar, av vilka en stod högre än de andra. På var och en av dem låg en vacker jungfru och sov; men på den som var upphöjd över de andra låg en gestalt av så fulländad och förtrollande skönhet att prinsen, sedan han en gång fått syn på henne, varken hade vilja eller kraft att vända sig bort. Han närmade sig den sovande sakta, knäböjde och drog henne varsamt i ärmen; och genast öppnade prinsessan – för det måste hon vara, om rang och skönhet stämde överens – sina strålande ögons djup för honom och såg i stilla förundran på den furstlige ynglingen, vars vackra utseende och vördnadsfulla hållning genast förjagade varje tanke på fara.

Nu hände det sig att en son till kungen av Indien vid den tiden friade till prinsessan; men hennes far, kungen av Bengalen, hade avvisat honom för hans vildsinta och motbjudande utseendes skull. När prinsessan därför såg en man av kungligt utseende knäböja framför sig trodde hon att han inte kunde vara någon annan än den friare som hon bara kände genom ryktet, och hon lät sin blick vila på honom och sade leende: ”Vid Allah, min far ljög när han sade att du saknade skönhet!”

Prins Firouz Schah, som av dessa ord och den blick som följde med dem förstod att hon var vänligt sinnad mot honom, fruktade inte längre att berätta för henne om det läge han befann sig i; och prinsessan å sin sida lyssnade med livligt intresse till berättelsen om hans äventyr och fick, inte utan hemlig tillfredsställelse, veta att hennes besökare hade en rang och värdighet som var lika hög som hennes egen.

Under tiden hade de tärnor som uppvaktade prinsessan vaknat och förskräckts över den oförklarliga synen av en vacker yngling som knäböjde vid deras härskarinnas fötter, och eftersom de fruktade att tjänarna skulle upptäcka det visste de inte vad de skulle ta sig till. Men när prinsessan såg att de var vakna kallade hon dem till sig med fullkomligt lugn och bad dem genast gå och iordningställa en inre kammare där prinsen kunde sova och hämta sig efter resans mödor; samtidigt gav hon order om att en rik festmåltid skulle förberedas till dess han var redo att ta del av den. När sedan hennes besökare hade dragit sig tillbaka steg hon upp och började smycka sig med juveler och praktfulla dräkter och smörja in sin kropp med väldofter, och hon gav inte sina kvinnor någon ro förrän spegeln gav henne ett svar hon var nöjd med; och när allt hade gjorts om många gånger och konsten hade lagt sista handen vid hennes skönhet skickade hon bud för att fråga om prinsen hade vaknat och var redo att ta emot henne.

När prinsen fick det budet steg han ivrigt upp och klädde sig i all hast, och fast det knappt ännu var dag hörde han överallt i palatset ljuden av förberedelserna för den fest som ordnades till hans ära.

Snart kom prinsessan själv in för att fråga hur han hade sovit, och när hon hade fått full försäkran på den punkten gav hon order om att festmåltiden skulle serveras. Allt skedde med den största prakt, men prinsessan bad om ursäkt om och om igen och förklarade att undfägnaden var ovärdig en så förnäm gäst. ”Du måste förlåta mig, prins”, sade hon, ”för att jag tar emot dig med så lite ståt och efter så brådskande förberedelser; men den förnämste av eunuckerna kommer inte in här utan mitt uttryckliga tillstånd, och jag fruktade att vårt samtal annars kunde bli avbrutet.”

Prins Firouz Schah var nu övertygad om att prinsessans böjelser motsvarade hans egna; men fast vart och ett av hennes ord och rörelser ökade ömheten i hans lidelse glömde han inte den respekt som hennes rang och dygd krävde. En av hennes tjänarinnor såg emellertid klart åt vilket håll det barkade, och eftersom hon för egen del fruktade följderna om saken plötsligt skulle upptäckas smög hon i hemlighet ut utan att säga något till de andra, sprang snabbt till den förnämste av eunuckerna och ropade: ”O du usle man, vilken bedrövlig vakt är det du har hållit över kungens heder! Och vem är denne man eller ande som du har släppt in till vår härskarinna? Nej, om saken inte redan är bortom all hjälp är det inte din förtjänst!” Vid dessa ord flög eunucken förskräckt upp, gick i hemlighet och lyfte på förhänget till den inre kammaren, och där såg han vid prinsessans sida en yngling av så skönt och majestätiskt utseende att han inte vågade tränga sig på oombedd. Han sprang skrikande till kungen, och medan han sprang slet han sönder sina kläder och strödde stoft på sitt huvud. ”O herre och härskare”, ropade han, ”kom fort och rädda din dotter, för hos henne finns en ande i dödlig skepnad, lik en kungason till utseendet, och om han inte redan har fört bort henne, skynda dig då och ge order om att han ska gripas, så att du inte blir barnlös.”

Kungen reste sig genast och gick i stor hast och fruktan till sin dotters palats. Där möttes han av några av hennes kvinnor, som såg hans oro och sade: ”O herre, var inte rädd för din dotters säkerhet, för denne unge man är lika skön i hjärtat som till det yttre, och liksom hans uppförande är kyskt är också hans avsikter hedervärda.”

Då svalnade kungens vrede något; men eftersom mycket ännu krävde en förklaring drog han sitt svärd och gick med hotfull uppsyn in i rummet där hans dotter och prinsen ännu satt och samtalade. När prins Firouz Schah såg nykomlingen komma emot honom i stridsställning drog han sitt eget svärd och stod redo att försvara sig; varpå kungen, som såg att den andre var den starkare, stack ner sitt vapen i skidan och med en hälsande gest tilltalade honom artigt. ”Säg mig, sköne yngling”, sade han, ”om du är människa eller djävul, för även om du till utseendet är mänsklig, hur skulle du annars än genom djävulskap ha kommit hit?”

”Herre”, svarade ynglingen, ”vore det inte för den respekt man är skyldig fadern till en så vacker dotter skulle jag, som är son av kungar, kunna ta illa upp av en sådan beskyllning. Men var förvissad om att, på vilket sätt jag än har valt att komma hit, mina avsikter nu är helt och hållet mänskliga och hedervärda; för jag har ingen annan eller kärare önskan än att bli din måg genom att gifta mig med denna prinsessa, i vars ögon jag har haft lyckan att finna nåd.”

”Det du säger”, svarade kungen, ”kan mycket väl vara sant; men det är inte brukligt att kungasöner tränger in i palats utan ägarnas tillstånd, och dessutom oanmälda och utan följe eller något tecken på kunglighet. Hur ska jag då kunna övertyga mitt folk om att du är en värdig friare till min dotter?”

”Beviset på heder och kunglighet”, svarade den andre, ”ligger inte enbart i prakt och följe, även om också de skulle stå till mitt förfogande om jag hade tålamod att vänta på att de kom från det alltför avlägsna land där min far är kung. Låt det räcka om jag kan bevisa mitt värde ensam och utan hjälp, på ett sätt som tillfredsställer alla.” ”Ensam och utan hjälp?” sade kungen. ”Hur skulle det gå till?” ”Så här ska jag bevisa det”, svarade prinsen. ”Kalla ut dina trupper och låt dem omringa det här palatset; säg till dem att du har en främling här, som ingen vet något om, och som förklarar att om du inte ger honom din dotters hand ska han föra bort henne från dig med våld. Befall dem att använda alla medel för att fånga och dräpa mig, och om jag överlever en så ojämn strid får du sedan avgöra om jag är värdig att bli din måg eller inte.”

Kungen antog genast förslaget och lovade att rätta sig efter utgången; ändå sörjde han över att en yngling med så skönt utseende och så lovande skulle kasta bort sitt liv i ett så dumdristigt äventyr. Så snart dagen grydde skickade han efter sin vesir och bad honom låta alla hövdingarna i hären samlas med sina trupper och kompanier, tills det inom kort hade samlats fyrtio tusen ryttare och lika många fotsoldater kring palatset; och kungen gav dem sina instruktioner och sade: ”När den unge man som jag har varnat er för kommer ut och utmanar er till strid, så kasta er över honom och dräp honom, för på intet vis får han komma undan.” Sedan förde han prinsen till en öppen plats varifrån han kunde se hela hären uppställd i slagordning mot honom. ”Där borta”, sade kungen och pekade, ”är de som du ska kämpa mot; gå ut och gör med dem som du finner bäst.”

”Nej”, svarade prinsen, ”det är inte rättvisa villkor, för där borta ser jag ryttare såväl som fotfolk; hur ska jag kunna strida mot dem om jag inte sitter till häst?” Kungen erbjöd honom genast den bästa hästen i sina stall, men prinsen ville inte höra talas om det. ”Är det rättvist”, sade han, ”att jag under sådana villkor anförtror mitt liv åt en häst som jag aldrig har ridit? Jag rider ingen annan häst än den som jag kom hit på.” ”Var är den?” frågade kungen. ”Om den står där jag lämnade den”, svarade prinsen, ”så står den på palatsets tak.”

Alla som hörde detta svar fylldes av skratt och förvåning, för det tycktes omöjligt att en häst kunde ha klättrat upp på ett så högt tak. Ändå befallde kungen att man skulle söka efter den, och där, minsann, fann de som skickades dit hästen av ebenholts och elfenben, där den stod stel och orörlig. Så fast det för dem fortfarande bara tycktes vara något att skämta och gyckla med lydde de kungens order, lyfte upp den på sina axlar, bar ner den till marken och förde ut den på den öppna platsen framför palatset, där kungens trupper var samlade.

Då steg prins Firouz Schah fram, svingade sig upp på hästen och ropade sin utmaning till de åttio tusen man som stod i slagordning mot honom. Och de å sin sida, som såg ynglingen så djärvt inställd på sin egen undergång, drog svärd och fällde lans och gick alla tillsammans till anfall. Prinsen väntade tills de nästan var över honom, och sedan vred han på tappen som satt i sadelknappen och fick hästen att plötsligt stiga upp i luften, så att fiendens alla främsta led drabbade samman under honom. Vid den synen drog kungen och hela hans hov efter andan av förvåning, och hären vacklade och svängde hit och dit och högg förgäves upp mot den förtrollade hästens hovar när den flög över dem. Då ropade kungen, fylld av fruktan för att detta verkligen skulle vara någon ond ande som ville föra bort hans dotter från honom, till sina bågskyttar att de skulle skjuta, men innan de hann göra i ordning sina bågar hade prins Firouz Schah vridit tappen ännu ett varv, och genast sköt hästen i höjden och steg högre än palatsets tak, så att alla pilarna föll till kort och regnade fördärv över dem som stod nedanför.

Då ropade prinsen till kungen: ”O kung av Bengalen, har jag inte nu visat mig värdig att bli din måg, och vill du inte ge mig din dotters hand?” Men kungens vrede var mycket stor, för han hade gjorts till åtlöje inför sitt folk, paniken hade brutit leden i hans här och många av hans män hade dödats; och på inga villkor ville han ha till måg en som hade sådan makt att störta ordningen och grundvalarna i hans rike. Så han ropade tillbaka till prinsen: ”O du usle trollkarl, försvinn härifrån om du sätter värde på ditt liv, för om du någonsin vågar återvända och sätta din fot i mitt rike ska din belöning bli döden och inte min dotter!” Så talade han i sin vrede och glömde helt det löfte han hade gett.

Nu bör man veta att prinsessan hela tiden hade sett striden från palatsets tak; och liksom hennes fruktan och oro för prinsen först hade varit stor, så blev hon nu överlycklig när hon såg honom höja sig över de faror som hade hotat honom. Men så snart hon hörde sin fars ord fylldes hon av ny fruktan för att hon och hennes älskade nu skulle skiljas åt; så när prinsen kom farande förbi på den förtrollade hästen sträckte hon armarna mot honom och ropade: ”O du den flygande fågelns herre, lämna mig inte ensam och övergiven, för om du går ifrån mig nu kommer jag att dö.”

Knappt hade prins Firouz Schah hört de orden förrän han hejdade sin springare mitt i flykten, dök ner över palatstaket, tog prinsessan i sina armar och satte henne framför sig i sadeln; och på ryttarens tryck steg hästen genast upp under dem och bar dem högt upp i luften, så att de i samma stund försvann ur kungens och hans folks åsyn.

Men medan de färdades blev dagen het och solen brände obarmhärtigt på dem; och när prinsen tittade ner fick han syn på en grön äng vid stranden av en sjö; så han sade: ”O mitt hjärtas begär, låt oss fara ner till ängen där borta och söka vila och vederkvickelse, och låt oss vänta där tills det blir kväll, så att vi kan komma obemärkta till min fars palats; och när jag har fört dig dit i säkerhet och i hemlighet ska jag göra förberedelser så att du kan träda fram vid min fars hov på ett sätt som anstår din rang.”

Prinsessan samtyckte, och de for ner och satte sig vid sjön och njöt ljuvligt av kärleken tills det blev kväll. Då reste de sig och steg åter upp på den förtrollade hästen och kom om natten till utkanten av staden där kungen av Persien bodde. I trädgården till sommarpalatset, som låg utanför murarna, rådde tystnad och ensamhet överallt, och när kungens son obemärkt hade kommit dit ledde han prinsessan till en paviljong vars dörr stod öppen, ställde den förtrollade hästen framför den och bad henne stanna där inne och vänta tills hans budbärare kom för att föra henne till det palats som han skulle låta göra i ordning åt henne.

Sedan han så hade lämnat henne i säkert skydd gick prinsen in i staden för att träda fram inför kungen, sin far; och där fann han honom i djup sorg och bedrövelse över sonens frånvaro; och när fadern såg honom reste han sig och omfamnade honom ömt, glad över att han kommit tillbaka välbehållen och ivrig att få veta hur det hade gått för honom. Och prinsen sade: ”O min far, om det är din vilja och ditt behag, så har jag kommit tillbaka till dig långt rikare än jag for. För jag har fört med mig den vackraste prinsessa som kärlekens ögon någonsin har skådat, och hon är dotter till kungen av Bengalen; och för min kärleks skull till henne, och för den stora tjänst hon gjorde mig när jag var en främling bland fiender, har jag inget annat i hjärta, sinne eller vilja än att vinna ditt samtycke till att jag gifter mig med henne.” Och när kungen hörde det, och om allt som prinsessan hade gjort och om hur de hade flytt tillsammans, gav han villigt sitt samtycke och befallde att ett palats genast skulle göras i ordning för att ta emot henne, så att hon nästa dag kunde visa sig för folket på ett sätt som anstod hennes rang.

Medan förberedelserna pågick frågade prinsen efter nytt om den vise mannen, för han fruktade att kungen kunde ha dräpt honom. ”Tala inte om honom”, ropade kungen. ”Himlen give att jag aldrig hade fått syn på honom eller hans uppfinning, för ur den har all min sorg och klagan kommit. Därför ligger han nu i fängelse och väntar på döden.”

”Nej”, sade prinsen, ”nu borde han förvisso friges och belönas som sig bör, eftersom han utan att veta om det har blivit orsaken till min lycka; men ge honom inte min syster till hustru.”

Så kungen skickade bud och lät föra indiern inför sig, klädd i en dräkt som anstod en man av rang. Och kungen sade till honom: ”Eftersom min son, som din usla uppfinning förde bort från mig, har återvänt välbehållen ska jag skona ditt liv. Och som belöning för din uppfinningsrikedom ger jag dig denna hedersdräkt; men ta nu din häst, var den än må vara, och gå, och visa dig aldrig mer för mina ögon. Och vill du gifta dig, så sök en av ditt eget stånd, men tro dig inte om att få kungadöttrar.”

När indiern hörde det dolde han sitt raseri, bugade sig ända ner till marken och lämnade kungens närhet. Och medan han gick spreds överallt i palatset berättelsen om hur kungens son hade återvänt på den förtrollade hästen med en prinsessa av den mest underbara skönhet, och om hur de hade landat i trädgården till sommarpalatset som låg utanför murarna.

När detta berättades för honom såg indiern genast sin chans, och han skyndade ut ur staden och nådde sommarpalatset före budbäraren med det utsedda följe som prinsen och kungen skickade. När han kom till paviljongen i trädgården fann han prinsessan väntande därinne och framför dörren hästen av elfenben och ebenholts. Då jublade hans hjärta av glädje, och detta så mycket mer som han såg hur långt jungfrun överträffade allt som hade berättats om hennes skönhet. Han gick in i kammaren där hon satt och kysste marken vid hennes fötter; och när hon såg en man i ämbetsdräkt buga sig för henne talade hon till honom utan fruktan och sade: ”Vem är du?”

Den vise mannen svarade: ”O du skönhetens måne, jag är bara stoftet som ligger på vägen där du ska färdas. Men jag kommer som budbärare från kungens son, som har skickat mig för att i all hast föra dig till en kammare i det kungliga palatset, där han nu väntar på dig.”

Nu var indiern till sin gestalt helt och hållet ful och motbjudande. Prinsessan såg därför förvånat på honom och sade: ”Kunde inte kungens son hitta någon annan att skicka till mig än du?” Den vise mannen skrattade, för han förstod vad hon menade med sina ord. ”O du som rannsakar hjärtan”, sade han, ”förundra dig inte över att prinsen har skickat en man med föga tilldragande utseende till dig, för hans kärlek till dig har gjort honom ytterst svartsjuk. Vore det annorlunda tvivlar jag inte på att han skulle ha valt den högste och mest ärade i landet; men eftersom jag är som jag är har han föredragit att göra mig till sin budbärare.”

När prinsessan hörde det trodde hon honom, och eftersom hennes otålighet att få vara hos sin älskade var stor överlämnade hon sig villigt i hans händer. Då steg den vise mannen upp på hästen och tog upp jungfrun bakom sig; och sedan han för säkerhets skull hade bundit henne vid sitt bälte vred han så snabbt på tappen att de genast steg upp i luften, högt över palatsets tak och fullt synliga för det kungliga följet, som just då närmade sig.

Eftersom prinsens längtan efter att få vara hos sin älskade var så stark hade han själv gått ut före alla andra för att möta henne; och när han såg henne föras bort som fånge på det sättet gav han till ett högt klagorop och sträckte ut sina händer mot henne. Hennes älskades rop nådde prinsessans öron, och när hon tittade ner såg hon förundrad hans åtbörder av sorg och förtvivlan. Så hon sade till indiern: ”O slav, varför för du bort mig från din herre och trotsar hans befallning?” Den vise mannen svarade: ”Han är inte min herre, och jag är honom varken tjänst eller lydnad skyldig. Må himlen löna honom med all den sorg han har dragit över mig, för det var jag som gjorde den här hästen som han vann dig med, och eftersom han stal den från mig blev jag kastad i fängelse. Men nu ska jag ta full betalning för alla oförrätter, och jag ska plåga hans hjärta så som han har plågat mitt. Var därför vid gott mod, för tvivla inte på att jag snart ska framstå som en mer åtråvärd älskare i dina ögon än han någonsin var.”

När prinsessan hörde dessa ord fylldes hon av en sådan skräck och avsky att hon försökte kasta sig ur sadeln; men eftersom indiern hade bundit henne vid sitt bälte fanns det för stunden ingen möjlighet att komma undan honom.

Hästen hade under tiden fört dem långt bort från staden där kungen av Persien bodde, och det var ännu tidigt på morgonen strax efter gryningen när de kom fram över landet Kashmir. Indiern, som var säker på att ingen längre kunde förfölja honom och som såg ett obebott land under sig, lät hästen sjunka ner i utkanten av en skog som kantades av en bäck. Där tvingade han prinsessan att stiga av och höll just på att tvinga på henne sina låga och närgångna uppvaktningar när prinsessans rop lockade dit ett sällskap ryttare som hade jagat i trakten. Sällskapets anförare, som råkade vara ingen mindre än landets sultan, såg en vacker jungfru bli illa behandlad av en man med djuriskt och illasinnat utseende, red fram och krävde att indiern skulle säga med vilken rätt han behandlade henne så. Den vise mannen förklarade fräckt att hon var hans hustru och att hur han behandlade henne inte angick någon annan än honom själv. Jungfrun motsade dock hans påstående med harm och förakt, och så stor var hennes skönhet och värdighet i hållningen att man bara behövde höra hennes version för att tro på den. Sultanen befallde därför att indiern skulle bindas och pryglas och sedan föras bort till den närbelägna staden och kastas i den djupaste fängelsehålan. Prinsessan och den förtrollade hästen lät han föra till palatset; där gav han jungfrun ett praktfullt gemak med slavar och tjänare som anstod hennes rang; men hästen, vars egenskaper förblev en hemlighet, ställdes i den kungliga skattkammaren, eftersom man inte kunde komma på någon annan användning för den.

Fast prinsessan var full av glädje över att ha kommit undan indiern och av tacksamhet mot sin räddare, kunde hon inte undgå att i sultanens sätt mot henne se den förtrollning som hennes skönhet hade kastat över honom. Och mycket riktigt, redan nästa dag, när hon väcktes av ljud av tumult och glädje från hela staden och frågade efter orsaken, fick hon veta att festligheterna var upptakten till hennes eget bröllop med sultanen, som skulle firas samma dag före solnedgången.

Vid detta besked blev hon så bestört att hon genast svimmade och länge blev liggande mållös. Men knappt hade hon återfått sina sinnen förrän hennes beslut var fattat, och när sultanen kom in, som brukligt är vid sådana tillfällen, för att framföra sina hälsningar och fråga hur hon mådde, föll hon in i ett så överdrivet sätt att bete sig och tala, så slugt uttänkt, att alla som såg henne blev övertygade om att hon var vansinnig. Och för att ännu säkrare nå sitt mål, och samtidigt ge luft åt sina känslor, gick hon våldsamt till angrepp mot sultanen själv; och hon gav sig inte förrän hon hade fått honom att inse att allt hopp om att fullborda bröllopet för tillfället var förgäves.

Även dagen därpå, och varje dag som följde, visade prinsessan samma våldsamma symtom så snart sultanen närmade sig henne. Förgäves kallades alla de visaste läkarna i landet till rådslag. Medan några förklarade att hennes sjukdom gick att bota, förklarade andra, vars ord prinsessan genom sitt beteende gav all tänkbar tyngd, att den var obotlig; och inget botemedel prövades någonsin utan att det genast tycktes förvärra sjukdomen.

Och här måste vi för en stund lämna prinsessan och återvända till prins Firouz Schah, vars sorg inga ord kan beskriva. Han förmådde varken bära bördan av sin älskades frånvaro i sin fars praktfulla palats eller lämna henne åt sitt öde utan ett försök att rädda henne, så han klädde ut sig till vandrande dervisch, lämnade i hemlighet det persiska hovet och gav sig ut i världen för att söka efter henne.

I många månader färdades han utan spår eller underrättelser att gå efter; men eftersom himlen alltid ser med välvilja på trofast kärlek ledde den honom till sist till landet Kashmir och till dess sultans stad. När han närmade sig den längs huvudvägen kom han i samspråk med en köpman och frågade honom om staden och om invånarnas liv och villkor. Och köpmannen såg förvånat på honom och sade: ”Du måste ha kommit från ett avlägset land, eftersom du inte har hört talas om de märkliga saker som har hänt här, för överallt i dessa trakter och i alla karavaner går berättelsen om den sällsamma jungfrun och ebenholtshästen och bröllopet som väntar.”

När prinsen hörde det visste han att hans vandringar snart var slut; så han såg på staden med glädje i blicken och sade: ”Berätta, för jag vet ingenting om allt detta.” Så köpmannen berättade troget allt som har återgivits här; och när han hade slutat sade han: ”O dervisch, fast du är ung har du visdomens ljus i blicken; och om du också har läkekonsten i dina händer, så säger jag dig att lyckan väntar dig i den här staden, för sultanen ger till och med halva sitt rike åt den man som kan ge jungfrun hennes förstånd tillbaka.”

Då kände kungens son hur hjärtat lyftes i honom, fast han visste mycket väl att den lycka han sökte inte skulle bli den som sultanen hade tänkt sig; så han skildes från köpmannen, tog på sig en läkares dräkt och gick och anmälde sig vid palatset.

Sultanen blev glad när han kom, för även om många läkare hade lovat bot och alla hade misslyckats, väckte ändå varje nykomling nytt hopp hos honom. Eftersom anblicken av en läkare alltid tycktes förvärra prinsessans sjukdom mycket förde sultanen honom till en liten kammare eller balkong, så att han därifrån kunde se henne utan att själv bli sedd. Så fick prins Firouz Schah, som hade färdats så många mil för att söka efter henne, se sin älskade sitta i djup modlöshet vid en fontän; och medan tårarna oavbrutet föll från hennes ögon suckade hon och sjöng. När han hörde hennes röst och orden och såg den stilla sorgen i hennes ansikte förstod prinsen att hennes sjukdom bara var spelad; och han gick ut och sade till sultanen: ”Den här sjukdomen går att bota; men för botemedlet fattas ännu något. Låt mig gå in och tala med jungfrun i enrum, och vid mitt liv lovar jag att om allt görs enligt mina föreskrifter ska botemedlet ha verkat före denna tid i morgon.”

Vid dessa ord gladde sig sultanen mycket, och han befallde att dörrarna till prinsessans kammare skulle öppnas för läkaren. Så gick Firouz Schah in, och han och hans älskade var ensamma. Men på grund av hans sorg och vandringar och skägget som hade vuxit hade prinsens ansikte förändrats så mycket att prinsessan inte kände igen honom; och när hon såg en man i läkardräkt framför sig reste hon sig i låtsat raseri och började kasta sig våldsamt omkring, tills hon föll till marken av ren utmattning. Då gick prinsen fram och kallade henne sakta vid namn; och i samma stund som hon hörde hans röst kände hon igen honom och gav till ett högt rop. Då lade kungens son munnen intill hennes öra och sade: ”O du alla hjärtans frestelse, skona nu mitt liv och ha tålamod, för jag har sannerligen kommit för att rädda dig; men får sultanen veta vem jag är så är vi döda, både du och jag, för hans svartsjuka är stor.” Då svarade hon och sade: ”O du som ger mig livet åter, säg mig vad jag ska göra.” Prinsen sade: ”När jag går härifrån, låt det se ut som om jag har gett dig ditt förstånd tillbaka; men den fullständiga boten ska komma sedan. När sultanen kommer till dig, var därför sorgsen och ödmjuk, och stöt inte bort honom som du har gjort förut. Men frukta inte, för jag ska skydda dig mot honom ända till slutet.” Och med de orden lämnade han prinsessan och återvände till sultanen och sade till honom: ”Gå in och se om inte botemedlet redan verkar; men gå inte nära henne, för även om anden som besatt henne är bunden är han ännu inte utdriven; men i morgon före middagstid ska botemedlet vara fullbordat.”

Så gick sultanen och fann henne just så som han hade fått höra; och full av glädje och tacksamhet återvände han till Firouz Schah och sade: ”Sannerligen är du en helare, och de andra är bara klåpare och dårar. Ge därför dina order nu, så ska allt ske efter din vilja. Tvivla inte på att din belöning ska bli stor.”

Då sade prinsen: ”Låt hästen av elfenben och ebenholts, som var med henne från början, föras fram och ställas på samma plats där den hittades, och låt även jungfrun föras dit och lämnas i min hand; och det ska ske att när jag har satt henne på hästen, då ska den onda ande som höll henne fången plötsligt släppa sitt grepp och fara ur henne in i det som förut var hans fängelse. Så ska botemedlet vara fullbordat, och prinsessan ska finna glädje i sin herre inför allas ögon.”

När sultanen hörde det tycktes ebenholtshästens hemlighet honom uppenbar och dess syfte tydligt. Därför befallde han att det i all hast skulle göras så som prinsessans läkare begärde.

Så tidigt nästa morgon förde de hästen från den kungliga skattkammaren och prinsessan från hennes kammare och bar dem till platsen där de först hade hittats; och runt omkring hade en stor folkmassa samlats för att se skådespelet. Då tog prins Firouz Schah prinsessan och satte henne på hästen, svingade sig upp i sadeln framför henne och vred på tappen för uppstigning, och genast steg hästen med ett väldigt ljud upp i luften och svävade över huvudena på det förskräckta folket. Och kungens son lutade sig ner från sadeln och ropade med hög röst: ”O sultan av Kashmir, när du vill äkta prinsessor som söker ditt beskydd, lär dig då först att få deras samtycke.” Och med de orden satte han hästen i högsta fart, och som en pil på vinden fördes han och prinsessan bort, försvann och sågs aldrig mer i det landet.

Men i staden där kungen av Persien bodde väntade dem stor glädje, välkomnande och tacksägelse; och där firades bröllopet utan dröjsmål, och i hela landet gladde sig folket och festade en hel månad. Men på grund av den sorg och bedrövelse som den hade vållat honom slog kungen sönder ebenholtshästen och förstörde dess mekanism. Vad dess skapare beträffar lät sultanen av Kashmir döda honom på ett grymt sätt: och så har berättelsen om den vise mannen och hans uppfinning nått sitt fulla slut.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet