Hästkonst
The Story of Captain, the Horse with the Human Brain – Inledning

Den här berättelsen är skriven av George Wharton James och ska åtminstone bygga på verkliga händelser. Där det finns fotografier har vi lagt till dem.
Inledning
Tidigt år 1915 blev jag kallad att föreläsa om Kalifornien och Västern i den vackra Sunset Theater i Southern Pacific Building på utställningen i San Francisco. När jag gjorde en rundvandring i the Zone drogs min uppmärksamhet snart till en jättelik häst som höll på att byggas av trä och gips, och en skylt framför den meddelade att en dresserad häst snart skulle visas där. Eftersom jag naturligtvis tycker om djur och hade sett och läst en hel del om dresserade hästar, var jag på plats redan när föreställningen öppnade, och där blev jag presenterad för CAPTAIN, den bildade hästen, eller, som han har kallats, ”hästen med den mänskliga hjärnan”. Mina åsikter om beskaffenheten hos Captains intelligens har jag redogjort för längre fram, men hans första föreställning var en fröjd för mig. Hans utseende var tilltalande. Han såg välskött, belåten, lycklig och villig ut att genomföra sin uppvisning. Där fanns inget av det motstånd, de piskrapp, de skarpa order och de fula blickar som man så ofta ser i ansiktena på ”dresserade djur” när de tvingas genom sina konster. De flesta av dessa stackars varelser visar så tydligt att de är fångna, att de tvingas göra sådant de inte tycker om och att de harmas över det, att jag sällan står ut med att se deras vrede och förödmjukelse – för det är tydligt vad nästan varje djur avslöjar för mig vid dessa uppvisningar. Här däremot fanns ett djur som tyckte om sitt arbete. Han tog det som en lek, precis som min egen arabiska unghingst tar en fri löptur och sedan att bli inledd i sin fålla och klappad. Efter lite skämtande bad hans husbonde honom räkna antalet damer på första raden. Captains ögon började genast vid ena änden, följde raden bort till den andra änden, och genom att skrapa med hoven talade han om antalet. Flera liknande frågor ställdes, till exempel hur många herrar som satt på andra raden, hur många kvinnor som satt längs mittgången, hur många flickor eller pojkar som satt på andra eller tredje raden och så vidare, och varje gång gav Captain rätt svar.
Sedan bars ett ställ fram med siffror, som var fästa vid läderflikar eller hållare. De satt i stället, eller hyllan, och var placerade utan någon inbördes ordning, och otaliga senare iakttagelser har övertygat mig om att det inte finns någon ordning de kan placeras i som gör någon skillnad för Captain. Här visade han sin förtrogenhet med siffror genom att hämta vilken siffra som helst ur stället när den efterfrågades. Sedan gjordes prov i aritmetik, till exempel addition av tal som 9 plus 6 plus 7. Captain plockade genast ut siffran 2, och sedan han hade släppt den tog han upp den igen och visade den en gång till. Subtraktion utfördes lika bra, liksom multiplikation upp till 12 gånger 12, och svaren han gav var alltid rätt.
När han gav svaren skrapade han med en av framfötterna, men på sin husbondes begäran kunde han ge en del av svaret med en fot och resten med en annan, och till och med växla mellan bakfötterna.
Nu gavs ett antal enkla kommandon, och frågor ställdes som hästen besvarade genom att skaka på huvudet för Nej eller nicka för Ja. Han satte sig när han ombads, kliade sig på huvudet med höger eller vänster bakfot, visade höger eller vänster fot när det krävdes, eller stampade med höger eller vänster fot när det krävdes, eller stampade med höger eller vänster bakfot när han blev ombedd. När han blev tillsagd att pumpa vatten svängde han huvudet upp och ner utan uppehåll, och han svängde huvudet åt höger och vänster på kommando. När han ombads skratta öppnade han munnen och visade tänderna, och han vickade på öronen med samma beredvillighet. När han blev tillsagd att räcka ut tungan kom den ut omedelbart, och när han fick order om att göra sig till en käpphäst ställde han bakfötterna stadigt och sträckte sedan ut sig genom att placera framfötterna så långt fram han kunde.
Därefter skulle han göra sig till en korkskruv, och med alla fyra fötterna tätt ihop rörde han sig runt i en korkskruvsrörelse. På kommandot: ”Andra hållet!” gick han genast åt motsatt håll.


Sedan följde en uppvisning av Captains förmåga att känna igen färger. Ett ställ med tio eller femton färgade tygbitar placerades framför publiken. Hästen ombads gå och välja ut, låt oss säga, den tredje damen på andra raden, titta på färgen på hennes hatt (eller sjal, klänning, handskar eller annat klädesplagg) och sedan ta den tygbit ur stället som motsvarade färgen på plagget hon bar. Här gjorde han sällan misstag.
Nu gavs en uppvisning med ögonbindel. Som hans husbonde förklarade uteslöt detta helt varje möjlighet till hemligt samförstånd – åtminstone vad gällde att Captain skulle kunna se någon signal. Ögonbindeln var en lädermask som hölls på plats av öronen och en stödjande och fästande rem, och lädret täckte ögonen helt.
Alla de olika kommandona ”Pumpa”, ”Vicka på öronen”, ”Skratta”, ”Räck ut tungan”, ”Korkskruv”, ”Säg ja!”, ”Nej!” gavs och besvarades omedelbart och korrekt. Sedan ombads Captain bita sig i höger knä, lyfta vänster fot, klia sig på huvudet med vänster eller höger bakfot och så vidare.
Nu efterfrågades siffror, addition, subtraktion och multiplikation krävdes, och svaren stampades eller skrapades fram med den fot som föreslogs.
Sedan prövades hans minne. En röd tygbit knöts runt hans högra framknä och en vit runt hans vänstra bakben. Medan knytandet pågick förmanade hans husbonde honom noga att inte glömma. Under några minuter hölls han nu sysselsatt med siffror, och sedan ombads han ta fram den vita tygbiten och därefter den röda. I båda fallen gav han den som efterfrågades. Men det bör noteras att det i inget av fallen var herr Sigsbee som gav honom kommandot. Någon i publiken ombads begära den färgade tygbit han ville, och vid flera tillfällen framförde jag själv begäran. Nu togs ögonbindeln av.
Därefter följde uppvisningen med kassaapparaten, där Captain ombads hämta en dollarsedel och sedan växla den mot småmynt i silver, varpå han tog fram en halvdollar och två kvartsdollar. Det förekom många varianter på hur pengar kunde användas, och alla dessa önskemål utförde han felfritt.
Sedan kallades han fram till klockspelet, och publiken fick veta att Captain kunde spela ”Nearer, My God to Thee” eller ”The Suwanee River” och att den fick välja. Den förstnämnda melodin önskades, och Captain spelade den korrekt vad tonerna beträffade, även om takten inte följdes, och faktiskt inte kunde ha följts, eftersom klöppen sattes i rörelse genom att hästen stötte mulen uppåt mot en spak.
Detta var i stort sett hans prestationer. De förtjuste mig, men samtidigt förbryllade de mig. Hur bar han sig åt? Tack vare vänligheten hos hans ägare, herr W. A. Sigsbee, fick jag besöka Captain i hans box så ofta jag ville. Ju bättre jag lärde känna honom, desto mer växte mitt intresse, tills jag bestämde mig för att jag ville skriva hans historia. När jag talade med herr Sigsbee om saken var han helt villig, men på något sätt var mitt år i San Francisco så fullspäckat att den stora utställningen stängde utan att denna angenäma uppgift hade blivit utförd.
Året därpå möttes vi emellertid igen, på Panama-California International Exposition i San Diego, och där tog jag mig den tid som behövdes för att skriva följande berättelse.
Även om jag inte, som Homer Davenport, kan säga att jag har varit så djupt intresserad av hästar att jag redan vid tre år och nio månaders ålder ritade bilder av arabiska hästar, kan jag med sanning säga att jag alltid har varit intresserad av varje djur som har visat något som närmar sig det som allmänt betraktas som mänsklig intelligens. Jag föddes och växte upp som en god metodist. Gud var för mig Skaparen av allting, och hur mycket min tro i andra religiösa frågor än må ha förändrats eller omformats, så tror jag på den punkten som jag alltid har trott. Om Gud alltså är Skaparen av allting, levande och livlöst, är varje varelse, hög eller låg, ett uttryck för Hans tanke, Hans omsorg, Hans kärlek, och alla är födda – skapade – av samma Ande och är därför släkt med varandra. För mig är detta en sanning som är mäktigare än blott logik någonsin kan göra den. Det finns en Ande inom mig – utan tvivel av Skaparen – som vittnar om denna sanning. Därför känner jag ingen skillnad mellan anden i hästen och anden i människan, utom i graden av dess yttre uttryck. Min gode vän John Burroughs skriver dock:
Vi vet att djuren inte tänker i någon egentlig mening som vi gör, eller har begrepp och idéer, eftersom de saknar språk. Tänkande i egentlig mening är omöjligt utan språk; språket är begreppet. Våra idéer är lika oskiljaktiga från orden som formen är från substansen. Vi kan ha intryck, förnimmelser och känslor utan språk, men inte idéer. Barnet varseblir ting, skiljer mellan ting, känner igen sin mor från en främling, känner vrede eller glädje eller rädsla, långt innan det har något språk eller några egentliga begrepp. Djur känner ting enbart genom sina sinnen, och denna ”kunskap är begränsad till ting som är närvarande i tid och rum”. Reflektion, eller att i tanken vända tillbaka till sig själva – därtill är de inte kapabla. Deras enda språk består av olika skrik och lockrop, uttryck för smärta, oro, glädje, kärlek och vrede. De kommunicerar med varandra och kommer att dela varandras mentala eller känslomässiga tillstånd genom dessa skrik och lockrop. En hund skäller också i olika tonlägen, och vart och ett av dem uttrycker en annan känsla hos hunden. . . . Hornboskapens råmande och bölande är uttryck för flera olika saker. Kråkan har många olika kraxanden, som utan tvivel förmedlar olika betydelser. Fåglarnas larm- och nödrop förstås av alla vilda varelser som hör dem; en känsla av fara förmedlas till dem – en känsla, inte en idé. Vi utvecklar idéer ur våra känslor, och känslor föds ofta ur våra idéer. En vacker vårmorgon eller en utsikt från en bergstopp gör en glad, och denna glädje kan ta en intellektuell form. Men utan språk skulle denna glädje inte kunna ta form i tankebegrepp. . . . Vi behöver bara tänka oss djuren som ständigt befinnande sig i ett tillstånd som liknar eller är identiskt med den tanklösa och ofrivilliga karaktären hos en stor del av våra egna liv. De är vanans varelser. De är helt nedsänkta i den omedvetna, ofrivilliga natur som vi reser oss ur och ovanför vilken våra högre liv pågår.[1]
Denna logik verkar fullständig och ointaglig. Ändå finns det något inom mig som inte är tillfredsställt. Jag medger att Burroughs har argumentet på sin sida och faller sedan tillbaka på mitt eget inre medvetande, med ett resonemang ungefär i denna riktning: Vi känner i dag inte till djurens språk; vi vet inte om de har något eller inte. Deras liv tycks inspärrade i djurlivets mörka skjul, dit inget sken av vårt slags intellektuella ljus når dem. Men kan det inte vara så att de känner denna fångenskap och strävar efter att fly ur den? Indianerna har många legender som berättar om en tid då gudar, människor, djur och hela naturen hade ett gemensamt tungomål. Kan inte detta vara sant, eller om det inte är sant om det förflutna, en vision av framtidens naturliga utveckling? Om Gud är Skaparen måste Han omfatta hela sin skapelse. När vi kommer Honom närmare – och Browning hävdar att vi alla är gudar, om än i sin linda – kan vi då inte börja förstå de språklösa djuren bättre?
Att vi har godtagit den hebreiska lagen så som den framställs i Gamla testamentet har fått oss att se på djuren som skapade enbart för vår skull, våra att använda precis som vi vill. Olyckligtvis har denna makt att använda gett dem som har ett litet mått av vänlighet i sitt sinnelag känslan av att de också är i sin goda rätt att missbruka djuren. Med tanke på universums storhet och människans ändlighet jämfört med helheten, verkar inte denna idé orimlig?
Den buddhistiska och den hinduiska religionen lär att allt liv är Ett – att det på sin färd från omedvetenhet till självmedvetenhet passerar genom alla naturens riken – mineral, växt, blötdjur, kräldjur, fågel, djur, människa, ända upp till övermänniska. De säger om detta liv att ”det sover i mineralet, drömmer i blommorna, vaknar i djuret och blir verksamt i människan”. Därför behandlar hinduen djuren som sina yngre bröder, och det slakt och missbruk av dem som tolereras och utövas i Väst är praktiskt taget okänt i Öst, utom där den så kallade västerländska civilisationen har trängt sig in. Även denna syn skulle gå bortom Burroughs argument och logik.
Och kan det inte också vara vårt privilegium att hjälpa djuren att fly ur sin mörka fängelsecell ut i ljuset av mental verksamhet? Jag ser ingen anledning till varför djur inte skulle kunna utvecklas, stiga på skalan och utveckla språk, förnuft, begrepp och idéer, liksom människan. Det skadar i varje fall inte att tro att det är möjligt, att hoppas på det och att arbeta för det. Kärleken är en stor uppenbarare på många sätt, och människans kärlek, klokt utövad i förhållande till djuren, kan vara till underbar hjälp när det gäller att öppna dörren till deras djuriska fängelser.
Därför välkomnar jag varje strävan, vare sig det är barnets med sitt husdjur, herdens med sin hund, kvinnans med sin papegoja eller den lärde forskarens med sina hästar, att finna den väg som ska hjälpa djuret att förstå sitt släktskap med människan. Alltför länge har vi antagit att klyftan mellan djuret och människan inte går att överbrygga. Människans antaganden har stängt kunskapen ute från henne. I stället för att ”anta” att hästen inte hade någon intelligens, varför gick man då inte vetenskapligt till väga för att ta reda på vad den faktiskt hade? Precis som Sir John Lubbock experimenterade med alla slags varelser för att pröva deras förmåga att smaka, lukta, känna och så vidare, fast på ett större och högre sätt, kunde människan ha prövat hästars intelligens och sedan försökt förbättra den.
Människor gör alldeles för många antaganden om det mesta – djurens instinkt och människans förnuft inte undantagna. Det jag med eftertryck och kraft vill protestera mot är antagandet att vi vet allt som finns att veta om intelligens – att vi känner de gränser som Naturen själv har satt för dess utveckling, och att alla försök att främja en vidare utveckling är meningslösa. Jag hävdar att vi inte vet; att vi aldrig ens har försökt ta reda på det; och att det är först när människor med kärlek, hängivenhet och medkänsla, helhjärtat och målmedvetet, söker utveckla allt som finns i alla de lägre djurens själsliv – hundar, katter och hjortar lika väl som hästar – som vi kommer att börja få en verklig grund för våra antaganden i ämnet.
Jag är fortfarande enkel nog att tro fullt och fast på universums andlige Styresman som vi kallar Gud. Jag är fortfarande förälskad i tanken att, som Browning säger i ”Saul”
Gud skapade alla varelser och gav dem vår kärlek och vår fruktan,
som tecken på att vi och de är Hans barn, en enda familj här.
Romanes tillskriver hästen en intelligens som är mindre än de större rovdjurens, elefantens eller till och med åsnans. Ändå hävdar han att hästens känsloliv är märkligt, och att man genom att arbeta via känslorna har nått underbara resultat i träningen. Han säger att den är ett tillgivet djur, som blir glad av att bli klappad, blir svartsjuk när kamrater får gunst, njuter stort av att leka med andra av sitt slag och helhjärtat går upp i jaktfältets nöjen. Hästar visar också stolthet i hög grad, och det gör även mulor, som otvetydigt blir förtjusta i grann utstyrsel.
Är det då otänkbart att dessa djur en dag, på något sätt, skulle kunna finna en dörr öppen genom vilken de kan träda in i talets rike? Att känna är förvisso ett stort steg mot att uttrycka, och enligt min mening tyder innehavet av den ena förmågan på att den andra ligger nära.
Jag läser med stort intresse argumenten – till skillnad från de blotta antagandena – hos dem som hävdar att djurens instinkt och människornas förnuft är två skilda och åtskilda ting; att det finns en djup klyfta mellan dem som aldrig kan passeras av den lägre ordningen. Det tror jag inte. Snarare håller jag med Romanes om att:
Ingen tydlig gräns kan dras mellan instinkt och förnuft. Vare sig vi ser till det växande barnet eller till djurlivets stigande skala finner vi att instinkten övergår i förnuft genom omärkliga grader.
Instinkt innebär förvisso någon form av mentala processer, och genom detta drag skiljs den tydligt från reflexhandlingar. En klar skillnad mellan instinkt och förnuft, hävdar jag, är att instinktens handlingar är enhetliga, fastän de utförs av olika individer av samma art, medan förnuftet – hur begränsat det än är i sina verkningar – leder till individuella handlingar, begränsade till enskilda personligheter. Instinkt innebär ”mental verksamhet som är inriktad på att åstadkomma en ändamålsenlig rörelse, som föregår individuell erfarenhet, som saknar nödvändig kunskap om förhållandet mellan de medel som används och de mål som uppnås, men som utförs på samma sätt under samma lämpliga omständigheter av alla individer av samma art”.[2]
I alla dessa avseenden skiljer sig instinkten från förnuftet, eftersom förnuftet, ”förutom att innefatta en mental beståndsdel och förutom att ha med ändamålsenlig handling att göra, alltid följer på individuell erfarenhet, aldrig handlar utan en bestämd och ofta mödosamt förvärvad kunskap om förhållandet mellan medel och mål, och är mycket långt ifrån att alltid utföras på samma sätt under samma lämpliga omständigheter av alla individer av samma art”.[3]
Där det finns en avsiktlig anpassning av medel till mål finns det ett tydligt tecken på förnuft. Denna anpassning hävdar jag att Captain besitter, lika utpräglat, fast naturligtvis på ett mycket lägre plan än jag själv besitter den. Till exempel: När Captain på eget initiativ, efter att ha funnit sin skötare sovande sedan han blivit väckt, gick fram till honom igen och drog av täcket från hans säng, kan det ha varit en slump första gången. Det ledde till att skötaren vaknade, steg upp och gav hästen mat. Var det då inte en medveten anpassning av medel till detta mål när Captain nästa morgon, då skötaren underlät att stiga upp och ge honom mat, avsiktligt gick fram och drog av honom sängkläderna, och har gjort så allt sedan dess?
Romanes antyder i sin Animal Intelligence tydligt de metoder genom vilka vi kan studera eller undersöka hur djurens intelligens verkar. Han säger:
Om vi betraktar vårt eget sinne har vi en omedelbar kännedom om ett visst flöde av tankar eller känslor, som är de mest yttersta tingen, och faktiskt de enda ting, som vi har kännedom om. . . . Men i vår objektiva analys av andra eller främmande sinnen har vi ingen sådan omedelbar kännedom; all vår kunskap om hur de verkar är härledd, så att säga, genom ambassadörer – och dessa ambassadörer är organismens aktiviteter. . . . Med utgångspunkt i vad jag subjektivt vet om hur mitt eget individuella sinne verkar, och om de aktiviteter som det framkallar i min egen organism, sluter jag mig genom analogi från andra organismers iakttagbara aktiviteter till vilka mentala processer som ligger bakom dem.[4]
Oavsett vilken hypotes om utvecklingen av mänsklig eller djurisk intelligens man utgår från är det uppenbart att själslivet är av en underbart varierande kvalitet. Det finns en tydlig, fast på intet sätt klart avgränsad, glidande skala av intelligens. Det är allmänt känt att en hund visar mer intelligens än en groda, och en häst mer än en sköldpadda; och mänskliga intelligenser skiljer sig lika mycket åt som en igorrot och en hottentott från en Gladstone eller en Tagore. Var hästens plats är på den glidande skalan av allmän intelligens vet jag inte; inte heller kan jag säga exakt var Captain ska placeras på den varierande skalan av hästars intelligens i allmänhet. Men så mycket vet jag. Han har intelligens, och den är vida överlägsen den som de flesta hästar vanligen visar. Och jag tror bestämt, liksom kapten Sigsbee, att träning och disciplin har förmåga att lyfta intelligensen hos den högre sortens hästar till samma nivå som intelligensen hos den lägre klassen av människor, eller barnets nivå.
Jag är bestämt emot antagandet att hästars intelligens är en fast och orubblig mental storhet; att ingen mängd vänlig, medkännande och förstående träning av eftertänksamma människor kan lägga till eller utveckla det de redan besitter. Jag tror, bortom varje logisk formels förmåga att rubba min tro, att varje ständig kontakt mellan människans själ och det hos hästar som motsvarar själen måste leda till ett uppvaknande, en levandegörelse, en fördjupning av den själen – något hos både människa och djur.
Det är därför i detta ljus som det jag skriver om Captains ”mänskliga intelligens” måste förstås. Han utvecklas. Han har vaknat, så här långt. Han har påbörjat den uppåtgående färden. Ju mer han ”bildas”, desto närmare en verklig likhet med mänsklig intelligens kommer han att visa.
Om dessa sidor på något sätt kan påskynda den dag då människan och hennes ringare eller yngre bröder och systrar kommer varandra närmare i medkänsla, ska jag vara rikligt belönad för mödan att skriva dem.
George Wharton James.
Utställningen, San Diego, julen 1916.
Översatt från engelska. Läs originalet