Hästkonst
The Story of Captain, the Horse with the Human Brain – Captains egen berättelse

Berättelsen är skriven av George Wharton James och ska åtminstone bygga på verkliga händelser. Det här avsnittet ger lite bakgrund om hästen, ur Captains eget perspektiv. Troligen skrevs det också av herr James.
Jag föddes den 8 juni 1905 på domare J. H. Cartwrights gård i Oregon i Illinois. Min mor hette Robey och min far Sidney. Medan jag var ett litet föl kallade domaren mig Sid Bell. Han brukade komma ut i stallet och se över mig och räkna upp vad han kallade mina ”förtjänster” för sina vänner, och när jag var ute i hagen och sprang fram och tillbaka, sparkade bakut och hade riktigt roligt, stod han och tittade på och verkade tänka mycket noga. En dag band skötaren fast mig vid min mors sida, och domaren körde ut henne på vägen, och han verkade mycket nöjd med hur jag travade med. Dag efter dag gjorde han så, under lång tid, och fick mig att gå fortare och fortare, tills jag hörde honom och andra säga att jag skulle bli en mycket snabb passgångare. Mina lungor vidgades av motionen, mina muskler blev starka och fasta, mina ögon blev klara och blanka, jag hade god aptit och njöt av varje munsbit jag åt, och varje dag när de släppte ut mig i hagen rusade jag fram och tillbaka, lika stolt och lycklig och full av liv och sprudlande humör som någon ung häst i hela den vida världen någonsin har varit.
En dag tog domaren ut mig på något som kallades en ”bana”. Det var en jämn, oval plats, inte särskilt bred, anlagd enbart för att köra hästar på. De spände en lätt liten vagn bakom mig, knappt stor nog för min skötare att sitta i, och sedan fick han mig att gå runt banan så fort jag bara kunde. Han lät mig förstås ta det lugnt i början, tills jag – som han kallade det – ”blivit varm”, och sedan sa han: ”Nu, Sid Bell. Sätt fart!” och gav ifrån sig det där säregna klickande ljudet som människor gör när de vill att en häst ska skynda sig, och jag gick passgång framåt så fort jag förmådde.
Domaren brukade komma och följa arbetet nästan varje dag och ge min skötare råd. Vissa dagar var han mycket stolt och skrytsam över mig, andra gånger inte fullt så nöjd. Men en dag, när jag kände mig särskilt pigg och hade gått runt banan i rask takt, hörde jag honom säga: ”Han duger! Den gången klarade han det på 2:16”, vilket jag senare fick veta betydde att jag hade gått en mile i passgång på två minuter och sexton sekunder, och det räknades som ganska snabbt för en tvååring.
När jag var nästan tre år gammal sålde domaren mig till herr W. A. Sigsbee från Chicago. Min mor hade berättat för mig, en dag när herr Sigsbee kom till banan för att se mig gå passgång, att han var en stor djurtränare, känd i hela landet som Captain Sigsbee. Jag hörde kaptenen säga: ”Han är en skönhet. Hans aktion är fin”, och när jag leddes fram till platsen där han och domaren stod upprepade han detta och många andra omdömen, alla av det slag som får en ung häst som jag att tänka ganska högt om sig själv, så jag tittade på honom och lät honom förstå med blicken att jag tyckte om att han talade så om mig. Sedan började han prata om min ”intelligenta blick”, och plötsligt utbrast han med stort eftertryck: ”Domare, jag måste ha den där fålen. Jag vill träna honom och göra honom till världens mest kända häst.” Domaren verkade inte särskilt förtjust i den idén till en början. Han sa att han hade tränat mig för banan och inte tänkte skiljas från mig, men Captain Sigsbee hävdade så bestämt att det skulle vara mycket bättre för mig att hållas borta från banan och i stället få en särskild utbildning och sedan skickas ut i landet som en bildad häst, att domaren till sist gick med på att sälja mig.
Min mor var mycket ledsen över att jag skulle lämna henne, och jag var ledsen över att ge mig av, men hon tycktes finna stor tröst i att jag inte längre skulle gå på banan; jag skulle få ett mycket mindre slitsamt liv än som tävlingshäst, och den utbildning som min nya ägare ville ge mig skulle också vara till stor nytta för mig på andra sätt.
Så Captain Sigsbee tog mig med till Chicago. Och oj, vilken bullrig och livlig stad det var! Så olik den lugna landsbygd där jag var född och dittills hade levt mitt liv. Och lukterna! Jag tror faktiskt att jag kände fler fasansfulla lukter där på en enda dag än jag hade känt i hela mitt liv innan. Detsamma gällde ljuden. Folk tror att hästar inte bryr sig om lukter och ljud. Gör de inte? Jag var skvätten och nervös hela tiden av de nya och förskräckliga ljuden som tycktes störta emot mig från alla håll. Spårvagnar som dånade och rusade fram med klämtande klockor; bilar som tutade rakt in i öronen på mig; kärror som skramlade över stenarna; män som skrek; kvinnor och flickor som pratade med gälla röster; bebisar som gallskrek; poliser som visslade i gatukorsningarna; tidningspojkar som ropade ut sina tidningar; tiggare som vevade på sina ynkliga små positiv; och tusen andra ljud, av vilka jag aldrig hade hört många förut. När vi korsade en av gatorna eller avenyerna kom ett nytt ljud rusande mot mig, lika fort som en bil kör, men det var ovanför mitt huvud. Jag tittade upp men kunde inte se något annat än en ställning av bjälkar ovanför mig, och ljudet var så starkt att man kunde känna det. Det kom allt närmare, tills det med ett sus och ett dån tycktes falla över mig, och jag stegrade mig och kämpade emot och skrek till och med av skräck. Sedan var det våldsamma ljudet borta på ett ögonblick, och det blev gradvis svagare och svagare. Men på en annan gata var jag med om samma sak. Kaptenen talade lugnande och milt till mig och sa att jag inte behövde vara rädd, för det var ”bara högbanan”, men då förstod jag inte vad han menade. Senare fick jag förstås lära mig allt om den, och då var jag inte rädd längre.
I träningsstallet fick jag en fin, stor box med golvet täckt av rent, väldoftande hö, där jag kunde lägga mig och vila när jag ville. Min nya ägare var mycket snäll mot mig. Han kom och hälsade på mig flera gånger om dagen och tog med sig sina vänner och berättade för dem hur stolt han var över mig. Han hade alltid med sig ett äpple, en morot, en sockerbit eller något annat jag tyckte om, och snart började jag hålla utkik efter honom. Jag lärde mig att älska honom. Men jag tyckte inte om att lämnas ensam på det främmande stället, med så många obehagliga lukter och ljud omkring mig. När han gick försökte jag be honom att stanna. Jag ”puffade” på honom med mulen och försökte till och med hålla kvar honom, men han kallade mig bara ”en listig rackare” och slet sig loss. Då gnäggade jag och skrapade och skrapade med hoven, så att jag var säker på att han, om han hade något riktigt hästförstånd, skulle förstå vad jag menade, och att jag sa det så tydligt att till och med en mula eller en åsna skulle begripa att jag inte ville att han skulle lämna mig ensam. Men den stackaren var bara en människa och hade inget hästförstånd, så jag blev lämnad kvar. När han kom tillbaka visade jag honom med min glädje och mitt hjärtliga mottagande hur glad jag var att han hade kommit.
En dag medan han var borta började några råa och bullriga män gräla utanför stallet, och de slogs och svor och förde ett förfärligt oväsen. En av dem sköt med ett gevär eller en revolver mot den andre, och tumultet var fruktansvärt. Jag blev förskräckligt rädd, och när kaptenen kom en stund senare var jag alldeles löddrig av svetten som hade strömmat ur mig för att jag var så rädd.
”Nej, nej!” utbrast han så fort han såg mig. ”Det här går inte. Den stackars lilla krabaten är nästan ihjälskrämd. Jag ska aldrig mer lämna honom ensam.”
Så glad jag blev när jag hörde det! Jag kysste honom, precis som jag hade lärt mig att kyssa min mor, och försökte visa honom min tacksamhet. Han höll sitt ord, och samma kväll tog han dit en skötare till mig som han kallade Chili. Han sa åt Chili att han aldrig fick lämna mig, varken dag eller natt. Han skulle vara mitt sällskap och min skötare. Han fick inte försöka lära mig något eller något sådant, utan bara se till att jag fick gott om hö och vatten och min havre regelbundet, och rikligt med strö att sova på, att jag hölls fullkomligt ren och att mitt stall också var rent och fräscht, och vara hos mig hela tiden. Det var en stor tröst för mig. Få människor kan förstå hur stor, för jag tror verkligen, nu när jag är äldre, att hästar är långt räddare och skyggare än till och med kvinnor, och föl räddare än bebisar. Vi är ett förskräckligt lättskrämt släkte. Det är synd, men så är det!
Vid det här laget hade Captain Sigsbee bestämt sig för att jag skulle passa hans syften perfekt, så han gav mig sitt eget namn, för att alla skulle veta att jag var hans häst. Han var känd i hela landet som Captain Sigsbee, och om jag bar hans namn skulle hundratusentals människor genast veta, så fort de hörde det, vem som hade utbildat mig.
Men han kallade mig aldrig ”Captain” när han hälsade på mig i stallet, och han lät aldrig Chili kalla mig ”Captain” heller. Jag var alltid ”Gubben!” utom när han undervisade mig. Det fanns nämligen ett skäl till det. När han sa ”Captain” lärde jag mig snart att vi var i skolan och att jag måste ägna mig strikt åt arbetet; andra stunder fick jag göra som jag ville, men när vi började ”arbeta” förstod jag att jag måste ta allt på allvar, göra precis som jag blev tillsagd och hålla mig till mina lektioner och verkligen anstränga mig för att lära mig det jag fick lära. Om jag inte gjorde det blev det inga morötter, äpplen, socker eller godis som jag hade väntat mig.
Chili brukade sova i spiltan bredvid min, och jag fick oftast gå lös, och eftersom det inte fanns några dörrar eller bommar kunde jag när som helst gå och se efter om han var där, om jag kände mig nervös eller rädd. En morgon steg han inte upp för att ge mig mat vid den vanliga tiden – klockan sex på morgonen – och jag väntade tills jag var ordentligt hungrig. Då bestämde jag mig för att gå och se vad det var för fel. Han sov fortfarande djupt, så jag lutade huvudet över honom och gned hans ansikte med mulen. Det väckte honom med en gång, och han hoppade upp och gav mig mat. Han skrattade och klappade mig och kallade mig en söt krabat och sa att jag var en klok häst, så när han inte steg upp och gav mig mat nästa gång väntade jag inte utan gick raka vägen fram till hans brits och gjorde likadant igen. Jag gjorde så flera gånger och fick alltid min mat genast, men en morgon, sedan jag väckt Chili, måste han ha somnat om. När han inte kom med min havre gick jag bort för att se vad det var för fel, och där låg han och sov djupt igen, med täcket uppdraget över huvudet. Jag blev lite arg på honom för att han försummade mig så, så jag tog helt enkelt tag i sängkläderna, gav dem ett ryck och drog ner dem nästan ända till fotändan av britsen.
Oj, oj, som han hoppade! Han var ur britsen på ett ögonblick – men han skrattade och sa att det inte gick att slå mig, han fick väl ge sig. Jag visste knappt vad han menade just då, men jag hade lärt mig en bra läxa, för allt sedan dess slösar jag ingen tid på att väcka min skötare, och om han inte kommer med maten i tid går jag och drar av honom sängkläderna, och då får jag min havre utan vidare dröjsmål, även om han ibland, när han har gett mig min frukost, går och lägger sig igen och tar sig en tupplur till. Chili och jag blev snart goda vänner, men det minskade inte min tillgivenhet för min husbonde. Jag var alltid glad att se honom. Han brukade komma och prata med mig – människoprat, förstås – men jag lärde mig snart att förstå en hel del av vad han sa, och jag lyssnade alltid uppmärksamt – ja, för att vara helt ärlig borde jag kanske hellre säga nästan alltid – för när jag gjorde det glömde han aldrig att ge mig någon godbit eller annat som jag tyckte mycket om. Av allt det tyckte jag bäst om socker, men han säger att för mycket socker inte är bra för mig, så jag får aldrig riktigt så mycket som jag skulle vilja.
Under hela den här tiden fick jag min utbildning. Jag lärde mig att räkna med fötterna, att plocka ut siffror och färger och att känna skillnad på män, kvinnor, pojkar och flickor. Jag lärde mig att lägga ihop tal, att säga ja och nej, att kyssa min husbonde, att sitta på en stol, till och med i hans knä, utan att göra honom illa, att ge växel på ett kassaregister, att spela melodier på klockspelet och massor av andra saker.
Min husbonde var alltid god och snäll mot mig när han undervisade mig. Han blev aldrig otålig, och då och då gjorde han uppehåll och lät mig vila, och han gav mig alltid något gott att äta när jag gjorde bra ifrån mig. Ibland tittade jag ut genom stallfönstret och såg andra hästar som släpade tunga lass, ibland körda i full fart av springpojkar i värmen tills de dröp av svett, eller vintertid ute i snön eller där gatorna var så hala att de föll omkull. Jag hörde ofta deras kuskar skrika grovt åt dem och svära, och jag har sett dem piska sina stackars djur grymt, och då förstod jag hur mycket bättre jag hade det än de, och det gjorde mig mycket tacksam mot min gode husbonde.
Han talade alltid vänligt medan han tränade mig; han sa att om jag var snäll och lärde mig mina läxor skulle folk komma för att se mig, och de skulle älska mig, och han och min matmor och Chili skulle bli mycket stolta över mig. Han berättade om några av de pojkar och flickor som gick i skolan men vägrade att lära sig sina läxor, och om det elände och den olycka som ofta drabbade dem till följd av det. Så jag blev allt ivrigare att lära mig, för även om jag bara var en häst ville jag att folk skulle älska mig och tänka gott om mig och säga snälla saker om mig.
I fem hela år höll min husbonde mig i skolan. Varje dag kom han till mitt stall, eller tog ut mig på gården, för att ge mig mina lektioner. Jag antar att jag var långsam i inlärningen och att det krävdes mycket tålamod för att få mig att komma ihåg, för jag var ju bara en häst – inte en pojke eller flicka med mänskligt förstånd. Vi fick gå igenom samma lektioner tiotals, hundratals gånger, tills jag kunde dem utantill. Men min husbonde var snäll hela tiden, talade sällan argt till mig och slog mig aldrig, även om han höll ett litet spö i handen som han gav mig en mild påminnelse med då och då, när jag var på lite mer lekfullt humör än vanligt.
En dag kom han till mig och sa: ”Nu, Captain, ska du och jag resa och se världen. Vet du vad jag har utbildat dig för? Jag tänker låta folk över hela landet se dig och vad du kan göra, så att de inte längre med sanningen ska kunna säga att en häst saknar intelligens. Chili följer med oss. När vi är på tåget stannar han i din spilta och reser med dig, och när vi stannar någonstans för att ’uppträda’ tillbringar han nätterna hos dig, precis som han har gjort hela tiden.”
Tänk bara vilka nyheter det var för en häst! Vad jag spetsade öronen! Vad jag längtade efter den dag då vi skulle ge oss av!
Till slut kom den stora dagen. Ganska många människor kom för att se oss resa. Chili ledde mig från stallet till något han kallade en godsvagn vid järnvägsstationen. Den hade stoppade gavlar och sidor så att jag inte kunde göra mig illa när tåget ryckte till medan vagnarna växlades, eller när tåget startade eller stannade. Jag kan gärna erkänna att jag inte tyckte om tanken på att gå in i vagnen till en början, och både min husbonde och Chili fick övertala mig innan jag gick in.
När tåget satte igång tyckte jag inte alls om det, och i några dagar var jag orolig så fort vi var på tåget, men Chili var alltid där, och han sa gång på gång att det inte fanns något att vara rädd för, och eftersom jag hade lärt mig att lita på honom slutade jag snart att oroa mig, och jag har aldrig oroat mig sedan dess. Vissa människor säger till mig att jag i det avseendet har lärt mig att vara klokare än väldigt många människor, som borde veta att det inte tjänar något till att oroa sig och ändå fortsätter med det. Vad jag tycker synd om sådana människor, som inte har ens lite enkelt hästförstånd.
Så småningom lärde jag mig, medan vi reste, att titta ut genom fönstret och se vad som fanns där ute. Vilken massa underbara saker jag såg! Vi stannade förstås hela tiden, ibland en vecka, ibland bara en dag eller två, och vi gav uppvisningar hela tiden, och folk kom i stora skaror för att se mig. Alla undrade hur min gode husbonde hade lyckats träna och utbilda mig så väl. Ibland kom de fram och klappade mig, och flickorna och kvinnorna, och till och med pojkarna och männen, kysste mig på mulen och sa så snälla och smickrande saker till mig. Jag tyckte väldigt mycket om det, för jag vill att folk ska tycka om mig. Och min husbonde glömde förstås aldrig att ge mig en morot, ett äpple eller en kaka när jag gjorde bra ifrån mig, så han sa att jag blev ”fetare och fräckare för varje dag”.
Mitt allra första offentliga framträdande och föreställning var i lobbyn på Sherman House i Chicago i augusti 1913, vid ingenjörernas kongress. Därifrån gick jag till Great Northern Hippodrome, där jag stannade en hel vecka. Sedan gav vi oss av och gjorde hela turnén runt Miles-teatrarna, från Chicago till New York åt ena hållet och tillbaka till Chicago en annan väg. Jag tyckte väldigt mycket om det och fick massor av vänner på den första resan.
När vi kom tillbaka till Chicago var det sent på hösten 1914, och min husbonde sa att vi inte skulle uppträda offentligt mer på flera månader, eftersom han ville göra mig redo för Panama-Pacific International Exposition i San Francisco, som skulle öppna den 20 februari 1915. Det där stora, långa namnet gjorde mig nervös först – jag undrade vad det betydde. Men genom att lyssna på min husbonde och Chili när de pratade fick jag snart veta att det var en stor och underbar ”show” till ära av att Panamakanalen, som förenade Atlanten och Stilla havet, hade blivit färdig, och att de kallade den ”International” eftersom alla jordens nationer var inbjudna att delta i den.
Senare fick jag veta att det skulle finnas magnifika byggnader, större än några jag någonsin sett, till och med i Chicago och New York – palats för musik och för utbildning och för de sköna konsterna och för gruvdrift och för inhemsk industri och för utländsk industri, för de fria konsterna och för elektricitet och för ingenjörskonst och för livsmedel – och att dessutom alla deltagande länder skulle ha sina egna byggnader. Sedan skulle där finnas magnifika gårdar och fontäner och valv och kolonner och kupoler och statyer och reliefer och dammar och blomsterträdgårdar och träd, och nattetid strålkastare och fyrverkerier och ångspel och illuminationer, vackrare än något i den vägen som människor någonsin skådat. Så även om jag bara var en häst längtade jag efter att få åka dit och se alltihop.
Sedan berättade Chili att en hel lång gata skulle ägnas åt nöjen och förlustelser, att de skulle kalla den ZONE och att vi skulle uppträda där. Där skulle finnas en underbar utställning som visade hur Panamakanalen såg ut och fungerade, byar med främmande folk från hela världen, cowboyföreställningar, gruvläger, en framställning av skapelsens sju dagar och av slaget vid Gettysburg, kapten Scotts färd till Sydpolen, striden mellan dreadnoughts och ubåtar, en kuvös för bebisar – människobebisar, märk väl, de allra minsta små människor du någonsin sett –, Grand Canyon, puebloindianernas by, Yellowstone nationalpark, Kairos gator, Toyland, den japanska staden och massor av andra som jag inte minns nu. Vi skulle ha vår föreställning mitt på Zone och bli en av alla dessa underbara och märkvärdiga attraktioner. Ju mer jag hörde om allt detta, desto ivrigare blev jag att åka, och ändå undrade jag en hel del över om jag skulle vara lika lockande för publiken bland så många andra intressanta saker som jag hade varit där det inte fanns så många. Men min husbonde och Chili verkade nöjda, så jag höll fast vid mitt motto: ”Sluta oroa dig.”
Dag efter dag repeterade vi mitt nummer och gick igenom mina lektioner, tills min husbonde sa att jag var ”helt perfekt”. Det kändes bra. Så en dag hörde jag husbonden säga åt Chili att gå och se till att hans order om vagnen blev utförda, och då förstod jag att vagnen som skulle ta mig till San Francisco var beställd och att arbetarna var i full gång med den, stoppade den och gjorde den bekväm för både mig och Chili. När allt var klart och massor av hö och säd hade lastats in i vagnen, ledde Chili mig ombord, och samma kväll gav vi oss av. Över Illinois och Iowas slätter, in i Nebraska och Wyoming, genom Utah och Nevada åkte vi. Så mycket land jag såg som inte liknade något jag sett förut! När vi kom till bergen tyckte jag att de var underbara, och vad jag njöt av färden när vi rusade nerför från Summit till Cheyenne. Vid Reno började vi klättra över Sierra Nevada, och Chili sa att vi var i Kalifornien. Jag hade hört att det var ett land av solsken och blommor och fåglar och frukt, men vi befann oss i ett landskap av klippor och berg, stup och kanjoner, snö och is, och fast där fanns gott om vackra träd kunde jag inte se en enda blomma. När Chili flera gånger om dagen hämtade en hink vatten åt mig ur någon av bäckarna var det kallare än något brunnsvatten jag någonsin fått i mitt liv. Oj, vad det värkte i tänderna! Men det var så friskt och smakade så gott, som om Guds vindar hade blåst över det i månader och fört med sig friskhet och sötma och fyllt det med all sin ljuvlighet.
Så fort vi nått krönet började vi åka nedåt, nedåt, nedåt, till lägre nivåer, och långt innan vi lämnade snön kunde jag känna doften av växande timotej och klöver och lusern, och till och med av blommorna på fruktträden, och när vi kom till Auburn och Newcastle och massor av andra städer där uppe var vi i det riktiga Kalifornien som jag alltid hade föreställt mig. Lärkor och trastar, hämplingar och härmfåglar, sångsparvar och sångare fanns där i tusental och sjöng sånger som jag aldrig hade hört, och blommor! Det fanns blommor av tusen slag, alla nya för mig, som trängde fram genom det gröna gräset; och vad fruktträden beträffar stod tusentals av dem redan i blom, fast det var i början av februari, lika ljuva och doftande och vackra som en Edens lustgård.
Det var den fjortonde februari 1915 när vi kom fram till San Francisco. Där tog Chili mig till ett bekvämt hyrstall, där jag stannade till den 17 mars. Det berodde på att teatern som min husbonde lät bygga för våra föreställningar inte blev färdig förrän då. På baksidan fanns en fin lada och ett stall för mig, där Chili också kunde sova.
Även om vi började en månad för sent tog vi snart igen den förlorade tiden. Folk kom i hundratal och sedan i tusental. De klappade mig och skrattade åt mina konster, särskilt när jag var på gott humör och kom springande upp på scenen, sparkade bakut och hade allmänt roligt. Kvinnorna kallade mig ”sötnos” och ”älskling”, männen sa att jag var ”märkvärdig”, ”ett underverk” och ”ett under”, och pojkarna sa att jag var ”en baddare” och ”en överdängare”. Hur som helst gick de som såg mig plocka ut de snygga damerna och de stiliga herrarna, sortera färger, addera, subtrahera, multiplicera, ge växel på kassaregistret, pumpa, göra korkskruven och gunghästen, sitta i min husbondes knä, spela på klockspelet och göra mina olika uppvisningar i tänkande, minne och förnuft, därifrån och spred mitt rykte. Min husbonde var förstås mycket glad över det, eftersom intäkterna växte för varje dag. Men när fler människor kom fick jag ge föreställningar oftare, och snart började jag tycka att jag var överansträngd. Det tyckte inte min husbonde, men han förstod inte hur trött jag blev. Jag försökte säga det till honom, så gott jag kunde, men han verkade inte bry sig om det, och jag började känna att han älskade pengar mer än han älskade mig. Men hela tiden höll han ett mycket noga öga på mig, och en dag när jag var riktigt trött lät han mig inte ge så många föreställningar. Sedan var det en annan sak som också bekymrade mig. Fast jag höll väldigt mycket av Chili, eftersom han alltid var snäll mot mig, var han på något sätt inte lika noggrann och uppmärksam på mina behov i San Francisco som han hade varit tidigare. Jag började hålla ögonen på honom och märkte att han mycket ofta kom in sent, och snart såg jag att han hade hamnat i dåligt sällskap. Så fort min husbonde fick reda på detta lät han honom gå och skaffade en ny skötare åt mig. Han är en ”färgad gentleman” – en riktig svart gentleman från Södern, som verkligen förstår sig på fina hästar och som heter Jasper, och vi blev snart mycket fästa vid varandra.
Ungefär vid den här tiden kom en vacker liten kvinna ända fram till min spilta och sa, medan hon gav mig lite socker: ”Din vackra varelse. Jag har sett din föreställning. Du är underbar. Jag är rädd att de låter dig arbeta för hårt. Du borde ha någon som hjälper dig. Jag ska fråga Captain Sigsbee om han inte kan låta mig komma och avlasta dig.”
Jag spetsade öronen vid detta och tittade och lyssnade mycket uppmärksamt när hon gick fram till min husbonde. Då fick jag veta att hon hette Madame Ellis, och hon sa att hon var tankeläsare och telepat. Hon förklarade att hon med största intresse hade sett mig utföra den del av min föreställning som görs med förbundna ögon och var helt övertygad om att jag förstod varje ord som sades till mig. Sedan kom orden som nästan fick mig att dansa av glädje, för hon sa: ”Captain Sigsbee, jag ger en föreställning med förbundna ögon som skulle passa utmärkt ihop med din Captains uppvisning och samtidigt ge honom gott om tillfälle att vila och hämta andan ordentligt mellan föreställningarna.”
Min gode husbonde tycktes lika nöjd som jag, för han gjorde genast upp med herr Ellis, och redan nästa dag stod Madame Ellis på min scen. Ingen kommer någonsin att få veta hur intresserad jag var av hennes första föreställning. Jag följde varje rörelse hon gjorde, för när de ville att jag skulle gå till stallet och vila medan hon uppträdde visade jag dem tydligt att jag varken ville eller tänkte gå. Jag stod kvar och såg hela föreställningen, och jag kan bara säga att om Madame Ellis är lika nöjd med det jag gör som jag är med det hon gör, så är hon en mycket nöjd kvinna.
Vi blev de bästa och käraste vänner och har förblivit det sedan dess, för när en häst ger sin vänskap är han inte som vissa människor jag har sett, ombytlig och trolös, utan trofast och pålitlig. Vi har aldrig haft det minsta gräl, och det finns inte den minsta svartsjuka mellan oss. Hon är lika stolt över mina triumfer och framgångar som jag är över hennes. Och de säger att Madame Ellis och jag, när det gäller att tjäna pengar, tjänade mer än någon annan föreställning på Zone, inte ens den underbara Panamakanalen och tavlan Stella undantagna.
Det var väldigt många kända personer som kom för att se oss medan vi var i San Francisco. Herr C. C. Moore, utställningens ordförande, och fru Moore, tillsammans med borgmästare Rolfe och fru Rolfe och tusentals andra från hela världen, liksom de som bodde i San Francisco, blev mina goda vänner. Efter att jag hade rest därifrån skrev ordförande Moore följande brev till min husbonde, som jag är stolt över att låta folk läsa:
PANAMA-PACIFIC INTERNATIONAL EXPOSITION, 1915
San Francisco, Kalifornien
Ordförandens kansli
6 okt. 1916.
Captain W. A. Sigsbee.
Ärade herre! Det är mig ett nöje att få meddela kaptenen hur mycket jag uppskattade föreställningen med kaptenens häst ”Captain” på Panama-Pacific International Exposition, som jag såg ett flertal gånger. Uppvisningen med detta synnerligen intelligenta djur var en stor attraktion för utställningens besökare.
Med utmärkt högaktning,
Chas. C. Moore, ordförande.
När utställningen i San Francisco stängde tog min husbonde och Jasper med mig ner till Venice i södra Kalifornien, där vi stannade till den 18 mars 1916, då vi flyttade till Panama-California International Exposition i San Diego. Här var det förstås inte alls lika många människor som i San Francisco, men vi fick många goda vänner och spelade ibland för stor publik. Bland dem jag sätter allra högst finns ordförande G. Aubrey Davidson med fru och deras barn, sekreteraren herr H. J. Penfold och alla funktionärerna. De brukade alla komma och klappa mig så fort tillfälle gavs, och många av stadens ledande män och kvinnor tycktes glada att kalla sig mina vänner. Men jag kan gärna erkänna att jag har några alldeles särskilda vänner, och en av dem är den stora sångerskan Ellen Beach Yaw. Medan hon sjöng på utställningen i San Francisco kom hon ofta och hälsade på mig och blev mycket fäst vid mig, liksom jag vid henne, och både där och i San Diego brukade hon sjunga för mig. Vissa tror att jag inte förstår mig på musik, trots att jag spelar olika melodier korrekt på klockspelet, men min husbonde och Jasper vet båda att när jag är nervös och trött, eller å andra sidan lekfull och yster, är jag alltid glad att stå alldeles stilla och lugn när min kära fröken Yaw kommer och sjunger för mig. Så fort hon lyfter handen och tittar på mig vet jag att hon kommer att låta en ljuvlig sång strömma ut som ska glädja mig, så jag lyssnar med all min uppmärksamhet. Och hon behöver aldrig vänta på min uppskattning. Jag går fram till henne och kysser henne som tack för sången så fort hon har sjungit klart.
En annan sak tycker jag förfärligt mycket om. Minst lika mycket som jag tycker om musik tycker jag om att gå ut och stå i solen. Jag tror att någon av mina avlägsna förfäder måste ha levt i, och älskat, ett ökenland där solen sken jämt, för jag är aldrig så lycklig som när Jasper låter mig gå ut och stå där solstrålarna faller rakt ner på min rygg. Det känns så skönt, och det lugnar mig så att jag vill njuta av det och somna medan jag njuter. Och om de lät mig skulle jag gå ut och rulla mig i solskenet och sedan lägga mig ner, som en katt framför brasan, och frossa i värmen och somna av den.
Ibland undrar folk hur jag gör mina önskningar kända, eftersom jag inte kan tala. Med min husbonde och Jasper har jag sällan några problem, för genom att skrapa med hoven eller gnägga fångar jag deras uppmärksamhet, och sedan finns det många saker jag behöver som de snabbt frågar om. Om de tror att jag vill ha vatten frågar de: ”Vatten?” Om jag vill ha det nickar jag; om inte skakar jag på huvudet. Och likadant med att gå ut, att bli lösgjord, att få mer luft – för jag tycker om gott om frisk luft – eller vad annat jag kan önska mig.
Det finns de som tror att jag inte tycker om att ge föreställningar. Jag förstår verkligen inte varför, utom att jag ibland blir lite trött, och att min husbonde ibland vill att jag ska vara lugn och snäll när jag känner mig yster och lekfull och vill sparka bakut. Jag mår alltid bättre ju mer jag har att göra, och jag minns en dag i San Francisco, då vi gav nitton föreställningar, då jag var så full av lek och livsglädje när vi var klara att Jasper fick vara ganska sträng mot mig innan jag lugnade mig.
En annan sak som roar mig. Folk frågar ofta om jag någonsin äter något annat än havre och hö och sådant. Det roar mig, för jag tycker om allting, precis som de flesta friska pojkar och flickor. Jag äter bröd och smör – och jag tycker om det med sylt på, eller socker eller honung – och hårdkokta ägg, och nötter, och alla sorters frukt, rå, kokt eller inlagd. Godis är jag tokig i, och grönsaker är en välkommen omväxling. Jag kan äta dem råa eller kokta, varma eller kalla, och jag har inget emot sallad i smörgåsar.
Smörgåsar? Klart att jag äter dem: med skinka, nötkött, kyckling eller tunga, med senap eller utan. Och ibland finns det inget jag hellre vill ha än ett skinkben att gnaga på. Ibland kommer Prince – Jaspers hund – in med ett och delar det med mig, och det tycker jag förfärligt mycket om.
Men en av mina särskilda läckerheter är tårta. Min kära matmor, fru Sigsbee, upptäckte det för länge sedan, och när hon vill göra mig extra glad bakar hon en tårta åt mig. Oj, oj! Hon är en duktig bagare. En dag hade hon bakat en stor tårta till en fest. Jag tror att det var husbondens födelsedag, och de hade bjudit in en massa vänner. Den dagen släppte husbonden ut mig ur stallet och skickade upp mig till huset för att hälsa på matmor. Det gör han ibland, och han litar på att jag går raka vägen dit. Det gjorde jag den här gången också, och när jag kom in på gården gick jag direkt till köksfönstret, som stod öppet och genom vilket en ljuvlig doft strömmade ut. Där på bordet stod tårtan. Det var den som luktade så gott. Jag satte mulen alldeles intill och det vattnades i munnen på mig. Det fanns ingen där som sa åt mig att låta bli, så jag högg helt enkelt in mitt i den, tog en stor munsbit, och den – vad är det pojkarna säger – ”satt fint”. Problemet var att den första munsbiten väckte min aptit på mer, och jag hade gjort ett ganska stort hål i tårtan innan matmor kom in och upptäckte vad jag hade gjort. Hon drev bort mig men började skratta så hjärtligt att när husbonden kom springande, när hon ropade, kunde hon knappt få fram ett ord. Hon kunde bara peka på tårtan och på mig. Där stod jag med tårtsmulor och sylt eller gelé över hela mulen och i morrhåren, och till slut lyckades matmor flämta fram, mellan skratten: ”Captain firar din födelsedag. Han tycker också om tårta!”
Först var husbonden benägen att bli arg, men matmor skrattade bort det och sa att varför skulle inte jag tycka om födelsedagstårta lika mycket som han. Hon skulle baka en ny, och även om hon inte kunde det skulle hon köpa en. Sedan ställde hon undan resten av tårtan, och varje dag i ännu en vecka fick jag chansen att fira husbondens födelsedag igen.
Blir jag någonsin på dåligt humör?
Jag tror att jag ärligt kan svara att jag inte visar humör särskilt ofta. Jag måste dock erkänna att jag då och då inte är lika vänligt sinnad som jag brukar vara. Ibland känner jag mig lite ur form, och då bråkar jag precis som en olydig pojke eller flicka gör. Jag vill att husbonden ska skynda på min föreställning och låta mig komma därifrån, och jag klantar till det och snubblar och gör precis det jag inte borde göra. När jag känner mig så och ska plocka ut färgerna nappar jag ilsket efter tygbiten och tar ibland medvetet fel, eller smäller igen lådan på kassaregistret, och när det blir dags att spela på klockspelet är det alldeles för roligt hur jag bär mig åt. När jag kommer till de sista tonerna slår jag an dem den ena efter den andra så fort jag kan, och sedan springer jag runt på scenen för att visa husbonden att jag är otålig att komma därifrån. Jag antar att pojkar och flickor också blir så i skolan ibland. Det är i alla fall vad husbonden och en del av dem som kommer för att se mig säger, och jag kan mycket väl tro det, för det är inte så stor skillnad mellan mitt beteende och pojkars och flickors, om folk bara kunde förstå det rätt.
En dag kom Jasper in i stallet med en duva. Jag hörde honom säga att en dam hade gett honom den. Vi blev snart de bästa vänner. Duvan kuttrade för mig och kom upp på min foderhäck, och jag nosade på henne och gnäggade. Hon flyger omkring mig och slår sig ner på mitt huvud och spatserar fram och tillbaka längs min hals och rygg, och jag tycker bara om det. Vi somnar ofta tillsammans, jag med huvudet tätt intill duvan och hon tätt tryckt mot min mjuka mule. Jag mår så mycket bättre nu när jag har ett så trevligt sällskap. Jag är inte lika nervös när jag hör främmande fotsteg, eller strax innan vi ska ha en föreställning.
Ibland är jag så full av lek och upptåg att husbonden låter mig leka en stund. Då njuter jag bara av att springa omkring på scenen, sparka bakut, visa tänderna åt folk och låtsas att jag är väldigt vild, slå an en ton på klockspelet och rusa bort till kassaregistret, öppna lådan och ringa i klockan, och sedan ta en färgad tygbit i tänderna och skaka den som om jag vore arg. Men så fort jag har fått nog av det lugnar jag mig, och vi fortsätter med en ”föreställning” så stadigt det bara går. Husbonden förstår mig nämligen och känner inte hela tiden att han måste hålla igen mig för att få mig att ”uppföra mig” – som folk kallar det. Jag skulle vilja veta varför jag inte skulle få vara uppsluppen och glad och lycklig, om någon häst på jorden ska vara det. Jag blir väl omhändertagen dag och natt; jag får allt jag vill äta av det allra bästa som pengar kan köpa; jag bor i det bekvämaste stall som går att hyra, med gott om bra, rent strö och ett täcke som håller mig varm om natten; jag har mina kamrater, duvan och Prince, foxterriern, och Jasper finns till hands hela tiden, så varför skulle jag inte vara full av upptåg? Det kommer av att vara lycklig och frisk, och vem som helst med förstånd kan se att jag är både och, för mina ögon är klara, min andedräkt är frisk, min hud är ren och jag är full av liv och livsglädje.
Husbonden är snäll mot mig och jag älskar honom innerligt, men jag kan gärna erkänna att jag hyser en särskild tillgivenhet för Madame Ellis lilla flicka. Hon är ungefär tio år gammal, och vi är riktiga kompisar. Hon heter Margaret. Hon kommer nästan varje dag och hälsar på mig, och hon klappar mig och jag klappar henne. Hon tar med sig socker och äpplen, och när jag har ätit upp dem sätter hon sig på min rygg, och efter en stund leker vi cirkus. Hon tar av sig skorna – så att hon inte ska göra mig illa – och ställer sig på mig, går från bogarna till svansen, med ansiktet framåt eller bakåt, och jag går försiktigt runt så att hon inte ska ramla. Och när vi är klara kramar och kysser hon mig, och jag tycker förfärligt mycket om det och kysser henne tillbaka, och jag skulle krama henne om jag bara visste hur man gör.
Och nu har jag berättat min historia. Nu när utställningen i San Diego är över kommer min husbonde, tror jag, att ta med mig runt hela landet, så att fler människor får se mig och bli intresserade av min utbildning. Han menar att mina föreställningar kommer att intressera barn och dem som har med hästar att göra och därmed få dem att behandla alla hästar med mer respekt och vänlighet. När människor inser att hästar har intelligens – hur liten till mängden eller god till kvaliteten den än må vara – kommer de att bete sig annorlunda mot dem. Det kommer att göra dem mer toleranta, tålmodiga och vänliga.
Vi hoppas kunna samarbeta med alla djurskyddsföreningar och sällskap till förhindrande av djurplågeri, för min husbonde vet, liksom jag också mycket väl vet, att när barn och kuskar ser mig och ser vad jag kan göra blir deras hjärtan mildare mot alla djur, och på så sätt påskyndas den dag då vänlighet och kärlek ska härska över allt på jorden.
Översatt från engelska. Läs originalet