Hästkonst
The Story of Captain, the Horse with the Human Brain – Sigsbee

Berättelsen är skriven av George Wharton James och ska åtminstone bygga på verkliga händelser. Även det här avsnittet ger lite bakgrund och skrevs av Captains ägare, W. A. Sigsbee.
Hur jag köpte och tränade Captain
(REDAKTÖRENS INLEDNING. För att berättelsen om Captain skulle bli fullständig var det nödvändigt att läsaren fick veta något om hans tränare, hans lärare, den man vars entusiasm och skicklighet vi har att tacka för den glädje hästen har skänkt oss. Därför har jag om och om igen frågat Captain Sigsbee om hans metoder, och den berättelse som följer här innehåller hans svar på alla dessa frågor, som jag har satt samman till en sammanhängande och läsvärd form, men så långt det är möjligt med hans egna ord.)
Jag växte upp i hästbranschen. Min far och mina onklar var hästkarlar redan innan jag föddes. De bodde i Dane County i Wisconsin, tolv engelska mil från Madison, och där såg jag dagens ljus. En av mina onklar hade travhästar, och nästan så snart jag kunde göra någonting brukade jag gå och hjälpa honom. När jag var fjorton år var jag regelbundet anställd hos honom under loven, för att hjälpa till på gården och i stallet och följa med honom till travbanan. Jag lärde mig snart att rida som jockey, och fram till arton års ålder var det min sysselsättning. Sedan började jag arbeta för egen räkning. Jag köpte, utbildade eller tränade och sålde sedan hästar och hundar. Jag var mycket intresserad av dem och tycktes alltid ha ganska god framgång med att hantera dem.
När jag blev äldre brukade jag åka med mina egna hästar till county-mässorna och delstatsmässorna, av vilka de senare hölls i Madison. När jag var tjugofyra år gifte jag mig och slog mig ner på en gård, och eftersom hästhandel tycktes vara den bransch jag var särskilt lämpad för föll det sig naturligt att jag ägnade mig åt den. När mina grannar ville ha en häst som var extra väl tränad kom de till mig, och om jag visade dem en som kunde några konster tyckte de inte sämre om den för det, och de var inte ovilliga att betala lite extra för det besvär jag hade lagt ner.
Året efter att jag gift mig flyttade jag till Humboldt i Iowa, där jag köpte en annan gård och i ytterligare fyra år fortsatte mitt arbete som bonde och hästhandlare. Sedan köpte jag Park Hotel i staden Humboldt, som jag drev i elva år, utan att för den skull för ett ögonblick förlora mitt intresse för hästar. Det var faktiskt en av de mest lönsamma delarna av min verksamhet. Många bönder, showmän, cirkusfolk och andra kom till staden och bodde på mitt hotell, så jag var aldrig långt ifrån manegens värld. Många gånger, när de satt i klistret, kom show- eller cirkusfolket och bad mig hjälpa dem, för mitt rykte som tränare hade spritt sig, och det var ganska allmänt känt att jag var ovanligt skicklig på att lära hästar och hundar ganska ovanliga och intressanta konster.
Med tiden kom de stora cirkusdirektörerna, som Barnum and Bailey, Al Ringland och andra, till mig och bad mig träna hästar åt dem, så att min hästverksamhet växte, och med den mitt rykte. Naturligtvis var jag alltid på jakt efter föl som verkade lovande, eller hästar som tycktes extra intelligenta, och jag höll skarpt utkik efter ston med en ovanligt hög grad av intelligens som snart skulle föla.
Vid den här tiden fick jag syn på ett vackert sto som uppenbarligen var dräktigt. Knappt hade jag sett henne förrän jag ville ha henne. Vid förfrågan fick jag veta att hon hade betäckts av en tigrerad araber, en lika fin och vacker varelse som hon själv. Övertygad om att hon var vad jag ville ha köpte jag henne. Redan hade jag börjat fundera på vad jag skulle göra med hennes föl. Om det blev ett välformat djur och var lika intelligent som fadern och modern, bestämde jag att det skulle få den bästa utbildning jag var i stånd att ge. Allteftersom stoets dräktighet led mot sitt slut blev jag allt oroligare. Mina förhoppningar var högt ställda, och jag var lika förväntansfull som rädd på samma gång. Tänk om fölet skulle visa sig dumt? Jag väntade på fölets födelse lika ivrigt som en kungafamilj väntar på att ett kungabarn ska födas, så du kan förstå min förtjusning och tillfredsställelse när den lilla damen kom och jag fann henne felfri till utseendet, nätt, prydlig, späd och vacker, med intelligenta ögon och ansikte och alla tecken på att vara ett synnerligen förträffligt djur.
Från den stund hon föddes vakade jag över henne mycket noggrannare än många barn blir övervakade. Jag gick in och ut ur stallet tjugo gånger om dagen. Även om hon verkade intelligent ville jag få visshet så snart som möjligt. Det dröjde inte länge innan jag fick det, och så här gick det till. Mitt stall hade dubbeldörrar – en på varje sida. Eftersom det var varmt väder hade jag båda dörrarna öppna så att luften kunde dra igenom byggnaden. När fölet var fyra eller fem dagar gammalt ville jag spänna för stoet och köra henne, men jag tyckte inte att det var klokt att låta ett så litet och ungt föl följa med. Så jag stängde dörrarna och lämnade henne inne. Hon blev mycket upprörd över att skiljas från sin mor; hon sprang vilt omkring, gnäggade och var allmänt orolig. Men jag tyckte att hon måste lära sig att vara utan sin mor, så jag körde iväg och lämnade henne att klara sig så gott hon kunde.
Nästa dag gick jag in i stallet och ryktade stoet, och fölet tycktes inte bry sig om det, men i samma ögonblick som jag tog ner selen från kroken och började lägga den på modern sprang den lilla fröken ut genom dörren. Jag trodde att jag hade skrämt henne på något sätt och brydde mig inte särskilt om det, men när jag var redo att köra iväg och försökte få in henne i stallet igen vägrade hon bestämt att gå in eller låta sig drivas in. Hon var lika fast besluten att stanna ute som jag var att få in henne, och det var först när jag skaffat mer hjälp som jag lyckades få in henne.
Samma sak hände dagen därpå, och då började jag misstänka att fölet visste lika väl som jag vad som pågick och var fast beslutet att inte lämnas kvar. Så jag ropade på min fru att komma och titta med mig medan vi experimenterade. Så länge jag bara pysslade med stoet, gjorde rent henne och så vidare, var allt väl, men i samma ögonblick som jag rörde selen och lät det se ut som om jag skulle spänna för, sköt fölet ut ur stallet på ett ögonblick. Vi prövade detta ett dussin gånger och alltid med samma resultat. Detta hände när hon var nio dagar gammal, och full av övertygelse vände jag mig till min fru och utbrast: ”Hon duger, lilla Trixy; hon har hjärna, och jag ska börja träna henne med en gång.” Så fick hon sitt namn, och jag påbörjade hennes utbildning.
Tidigare hade jag lärt många hästar att svara ja eller nej på frågor, att skrapa fram siffror med hoven, att kyssa mig, att sätta sig, lägga sig, rulla runt och andra liknande enkla konster. Jag frågade om de ville ha något att dricka, en ranson havre, en sockerbit och så vidare, och lärde dem att svara med en nick, och med en huvudskakning när jag frågade: ”Ska jag piska dig?” eller ”Jag antar att du inte vill ha någon mat i dag”, men med Trixey bestämde jag mig för att gå längre än så och se om hon verkligen kunde tränas, eller ännu hellre utbildas, i någon grad.
Så började Trixeys utbildning, som fortsatte ihärdigt i arton månader. Varje dag höll jag på med den, och det kan vara intressant att nämna här att medan jag utbildade Trixey utbildade hon mig. Jag lärde mig väldigt mycket om hästar och hästars natur under de där arton månaderna. Med tiden hade jag tränat henne så att hon kunde plocka ut siffror och färger på begäran, kunde addera, subtrahera, multiplicera och dividera, kunde räkna med fötterna, sitta på en stol eller i mitt knä och svara på frågor.
Sedan bestämde jag mig för att ge mig ut på turné och ge uppvisningar med henne. Men först av allt bestämde jag mig för att ge en provuppvisning på vår county-mässa i Humboldt, min egen stad. Jag var förstås välkänd, och mina talanger som hästtränare var ett samtalsämne i hela trakten, men få visste hur mycket jag hade åstadkommit med Trixey. Därför blev det första framträdandet en stor överraskning för mina grannar. Det behöver knappast sägas att det också blev en underbar framgång. Alla var förtjusta i uppvisningen och förundrade sig över den intelligens som den vackra lilla varelsen visade.
Nu började jag resa runt i landet med tillförsikt. Jag visste vad Trixey kunde och vilken verkan uppvisningen skulle ha på en publik. På den tiden var en bildad häst okänd. Det fanns några dresserade cirkushästar, men en häst som min väckte stor förundran och stort intresse. Min metod var att åka till county-mässor och andra mässor, förklara vad Trixey kunde och åta mig att visa upp henne framför läktaren mellan loppen. Mässföreningarna anlitade mig, och på så sätt fick jag god ekonomisk avkastning.
Strax efter att vi börjat resa ändrade jag fölets namn till Princess Trixey, och det var under det namnet hon sedan alltid var känd. Ungefär vid den tiden kom jag i kontakt med William Harrison Barnes från Sioux City. Han hade varit tidningsreporter men var showman av naturen, och kort innan jag träffade honom hade han halkat in i nöjesbranschen. Han visade upp hästar som ”The Pacing Wonder” och ”Johnny, the Guideless Wonder”, och när han såg prinsessan fanns det inget annat för det än att han skulle bli min kompanjon och följa med oss. I fyra år reste vi tillsammans, och Barnes skötte affärsuppgörelserna för våra framträdanden på karnevaler, delstatsmässor och nöjesparker och i regi av olika organisationer. Sedan sålde jag Princess Trixey till honom och fortsatte att resa med honom i fyra år, varefter jag återvände till Humboldt, köpte ännu en gård och under två eller tre år ägnade mig åt lite planlös hästträning, som förut.
Låt mig här, inom parentes, berätta om Princess Trixeys olyckliga slut. Barnes visade upp henne över hela landet till stor förtjusning för alla som såg henne, tills för ungefär tio år sedan, då hon dödades i en tågolycka i Baltimore.
Strax efter min återkomst till Humboldt blev jag övertalad av Dode Fisk från Wonewoc i Wisconsin att planera och organisera en föreställning med dresserade hästar, hundar, apor och så vidare åt honom, med en cirkus med en manege. Det gjorde jag och skötte själv all dressyr av djuren. När vi var redo att ge oss ut hade vi ett sällskap med sexton vagnar, och jag utsågs till manegechef. I fyra år hade jag den posten och hjälpte hela tiden till att bygga upp sällskapet, och efter tre år slutade vi resa med hästvagnar och blev ett järnvägssällskap med elva vagnar. Det var min ordinarie uppgift att hålla djuren i god kondition, se till att de var friska och orkade med sitt arbete och att träna de nya djur som vi köpte in.
Fyra år av det livet tröttade ut min fru, och hon sa att hon ville komma bort från ett stort sällskap. Hon ville vila hemma, sa hon, och om jag sedan ville resa föreslog hon att jag skulle köpa en ung häst eller ett föl, träna eller utbilda den, och att vi skulle resa med den, utan allt det hårda arbetet, all brådska och den dagliga uppståndelse som hör till ett stort sällskap.
I stort sett höll jag med min fru, och hur som helst tyckte jag att hon förtjänade lika mycket hänsyn som jag själv, så jag började leta efter en sådan häst som jag hade i tankarna. Jag ville ha en ny Trixey, eller en bättre, men vågade knappast hoppas att hitta en särskilt snart eller särskilt lätt. Jag var dock närmare slutet på mitt sökande än jag trodde, för nästan genast hörde jag talas om just ett sådant föl som jag letade efter i Oregon i Illinois. Jag åkte genast dit för att se honom, och där fann jag, till min obeskrivliga förtjusning, Captain. Hans ägare var domare Cartwright, en stor vän och uppfödare av goda hästar. Captain var av standardbred-travarstam och var halvbror till den berömde Sydney Dillon. Hans far var den välkände hingsten Syed och hans mor den nästan lika välkända Robey. Vid första anblicken föll han mig oerhört i smaken, och jag försökte få all information jag kunde om honom. Jag fick veta att han som föl hade varit mycket vänlig och lekfull och visat skarp intelligens. Han var också mycket snabb och gick ibland passgång i hagen lika fort som hans mor kunde springa. Det hade fått hans ägare att, så snart han var två år gammal, träna honom i nittio dagar för att utveckla snabbheten, så att han kunde gå sin mile på 2:16. Med ytterligare träning skulle han utan tvekan ha blivit en snabb passgångare. Men ödet hade en annan bestämmelse i beredskap för honom. Jag beslöt mig för att köpa honom. Naturligtvis var domare Cartwright ovillig att skiljas från ett så lovande djur, men jag lade uppriktigt fram mitt hjärtas önskan för honom. Jag visade honom vilket inflytande det skulle få på den uppväxande generationen om jag kunde visa att djur kan resonera, att de är i stånd att tänka. Sedan utbredde jag mig om hur mycket lättare liv Captain själv skulle få än om han blev en vanlig tävlingshäst, och jag vädjade till den stolthet han – domaren – skulle känna, om jag lyckades – vilket jag visste att jag skulle göra – över att ha fört fram en så världsberömd häst som Captain skulle bli, och som han själv hade fött upp. Och slutligen, för att avgöra saken, tog jag fram en bekräftad check på tusen dollar, som jag lade i hans hand.
Så gjordes köpet, med den uttryckliga överenskommelsen att domare Cartwright alltid skulle få äran för att ha fött upp Captain.
Kanske borde jag här nämna att fölets namn fram till dess hade varit Sid Bell. Eftersom jag kände att hela mitt framtida livsverk och min berömmelse skulle kretsa kring denna vackra, unga och intelligenta varelse gav jag honom ett nytt namn och kallade honom vid det namn som alla mina kolleger kände mig under, Captain Sigsbee.
Det dröjde inte länge förrän vi blev nära bekanta. Han var en stilig krabat, en apelkastad fux, femton och en halv hands hög, med bred panna, stora, intelligenta ögon, välformade öron, djupa, känsliga näsborrar, rörlig mun, kraftig nos, ett mycket tilltalande ansikte och fulländat byggd på alla sätt.
Jag var från första stund övertygad om att jag i Captain hade ett utmärkt ämne för utbildning. Redan började jag planera vad jag skulle lära honom. Jag var säker på att jag kunde gå långt bortom allt jag hittills hade gjort, till och med med den kloka Trixey. En dag, i samtal med en grupp hästkarlar, bland dem Al Ringland, den store cirkusdirektören, berättade jag om några av mina förväntningar. Ringland skrattade åt mig, särskilt när jag förklarade att jag tänkte utbilda en häst så att han kunde göra saker med förbundna ögon. Han förklarade öppet att han inte trodde på att utbilda hästar. Han ansåg att hästar bara kunde tränas med piska och sporre. Han sa: ”Jag vet att du har gjort en del underbara saker med Trixey, men djur är djur, och jag tror inte att du kan utbilda dem. Låt mig ge dig ett råd. Slösa inte bort din tid. Många män har blivit galna av att låta en så dåraktig idé som den här ta överhanden.”
Jag försvarade dock mina idéer och hävdade att mina år av studier av hästen hade avslöjat saker om hästens natur och karaktär som få ens drömt om. Jag var säker på att de kunde tänka och resonera. Alla visste att de hade minne, och jag var övertygad om att jag kunde utbilda den här, eller vilken annan intelligent häst som helst, att använda sitt förnuft, hur litet det än var – med andra ord att tänka.
Ringland lyssnade med intresse men gjorde inga försök att dölja sina tvivel, och sa återigen att jag höll på att bli galen när jag bestämt försäkrade att jag kunde, och skulle, träna Captain att ta emot och lyda order med förbundna ögon. Han var säker på att det aldrig skulle gå.
Hur väl jag har lyckats kan de hundratusentals som har sett Captain bäst berätta. Det kan också vara intressant att återge vad herr Ringland sa när han såg Captain en tid efter att jag börjat ge uppvisningar med honom. Han sa: ”Jag erkänner mig besegrad, Sigsbee, jag tar av mig hatten för dig. Det du har åstadkommit kommer att bli en uppenbarelse för världen, som det har varit för mig. Trots mina år bland hästar drömde jag aldrig om att de hade sådana förmågor. Du har öppnat mina ögon, och när andra börjar se kommer de att behandla sina djur med större hänsyn, tänka bättre om dem och inte längre behandla dem som om de bara vore oskäliga redskap för sin vilja eller sitt nöje, utan känslor eller intelligens.”
Herr Ringland uttryckte väl det som har varit en av mina ständiga strävanden. Jag har alltid älskat hästar. Jag ville se dem behandlas bättre, och det är med stor tillfredsställelse som jag för varje dag märker att mina uppvisningar med Princess Trixey och nu med Captain bär sådan frukt.
När köpet av fölet var klart tog jag honom till mitt träningsstall i Chicago och började där hans utbildning. Det första jag behövde göra var att lära känna honom väl och vinna hans tillgivenhet. Det gjorde jag genom att ge honom gott om mat och den bästa omvårdnad, tala milt och vänligt till honom, klappa honom och då och då ge honom godbitar som morötter, äpplen och socker. Mina vänner och bekanta skrattade ofta åt mig och sa att jag aldrig skulle uppnå det jag var ute efter, men jag gav inte upp. De visste att jag slösade tid, pengar och kraft i onödan, men ”jag vet” att det som ”de visste” inte stämde.
Det tog inte lång tid för Captain att lära sig att jag var snäll mot honom, att jag var hans sanne och kloke vän och att man kunde lita på mig. Det är tre saker vars betydelse jag inte nog kan understryka. Många försöker vara snälla mot djur, men de är inte kloka i sin behandling av dem, och man kan inte lita på dem. Jag visste att Captain litade på mig när det gällde de små extra godbitar han tyckte om. Jag gjorde honom aldrig besviken. Jag ljög aldrig för honom – det vill säga lovade honom aldrig något som jag inte tänkte hålla – och därför lärde han sig snart att jag gick att lita på.
När han lämnades ensam blev han mycket orolig. Liksom barn ville han ha sällskap av något slag, så jag anställde en skötare, Chili, vars uppgift var att stanna hos Captain dag och natt. Han fick aldrig försöka lära hästen något, eftersom det skulle leda till förvirring, utan skulle sköta honom och vara hans sällskap hela tiden. Chili stannade hos honom i flera år, och de blev mycket fästa vid varandra. Jag skulle aldrig ha skilts från honom, men när vi kom till San Francisco blev han slarvig och jag måste låta honom gå. Sedan hade jag turen att få tag i en lika bra man i hans nuvarande skötare, Jasper. Jasper är en född hästkarl. Han har ridit, ridit in och ägt några mycket berömda hästar och har varit på banan i åratal, så han förstår verkligen hästens natur, och han och Captain kommer strålande överens.
Som jag redan har förklarat tycker Captain om sällskap. Han tycker mycket illa om att lämnas ensam. Varje kväll innan han somnar lyssnar han efter skötarens fotsteg, och om han inte är där visar han sitt missnöje genom att skrapa med hoven, gnägga och så vidare, och fortsätter i allmänhet med det tills Jasper kommer tillbaka och pratar med honom. Då somnar han, nöjd och lugn.
En gång när han transporterades söderut med tåg måste Jasper lämna honom på godsbangården i Los Angeles – fortfarande i sin vagn – för att se till att deras biljetter blev ordentligt påtecknade, och han var borta i en halvtimme eller mer. När han kom tillbaka var stackars Captain alldeles löddrig av svett. De ovana ljuden på en bangård i en storstad, när han var instängd i en vagn så att han inte kunde se något, hade gjort honom alldeles ifrån sig. Så fort skötaren kom tillbaka visade han sin belåtenhet med gnäggningar och genom att gnida mulen mot honom, och på mycket kort tid var han lugn igen.
Varje kväll innan han lägger sig och somnar kikar han ut för att se om Jasper är där. Om inte väntar han på att han ska komma tillbaka, och sedan sträcker han ut sig med huvudet mot det ställe där Jasper sover.
Strax efter att vi kommit till San Diego gav en dam Jasper en duva. Fågeln togs till stallet, och Captain blev mycket intresserad av henne. När duvan satt på mellanväggen sträckte han sig upp och nosade på den på det mest tillgivna sätt. Duvan tog inte bara inte illa upp, utan tycktes faktiskt tycka om det och visade ingen rädsla eller lust att komma därifrån. Nu är de nästan oskiljaktiga vänner, och Captain tillbringar timmar med huvudet på mellanväggen, tätt intill fågeln. Innan den kom visade Captain ofta betydande nervositet när han hörde främmande fotsteg närma sig stallet, eller strax före en föreställning, men duvans närvaro har ändrat på det. Dess blotta närvaro har en lugnande inverkan, och när föreställningen är över går han tillbaka till stallet och hälsar sin fågelvän med uppenbar glädje och tillgivenhet.
En av mina upplevelser med Captain visade att han var intelligentare än de flesta hästar. Mitt träningsstall hade två våningar, och en bred trappa ledde från marken upp till andra våningen. När mitt barnbarn föddes fattade Captain stort tycke för honom. Han älskade att ”kyssa” honom och nosa på honom när han låg i vaggan eller barnvagnen, eller till och med i sin barnflickas famn. När barnet blev äldre brukade vi sätta honom på Captains rygg, och Captain marscherade fram och tillbaka, stolt som en kung, och tycktes medveten om det förtroende vi visade honom.
En dag medan jag arbetade med Captain var barnet i stallet, och han gick hela tiden upp och ner för trappan. Jag märkte att Captains uppmärksamhet oftare var riktad mot barnet än mot mig, och han verkade mycket intresserad. Någon kallade på mig en kort stund, och när jag kom tillbaka syntes ingen Captain till. Sedan hörde jag ett märkligt ljud ovanifrån, och när jag tittade upp, vad fick jag se om inte Captain som följde efter barnet uppför trappan. Jag kan gärna erkänna att jag blev rädd, för jag kunde inte se hur jag skulle få ner honom. Men jag gick upp, behärskade min rädsla och talade sedan lugnt med Captain och sa att han hade gått uppför trappan och nu fick gå nerför den. Och jag backade ner honom, ett steg i taget, så lätt och säkert som det bara gick. Och märkligt nog lät jag honom alltid efter det gå upp när han ville, och han kom ner på egen hand. Jag behövde aldrig mer backa ner honom. Han kommer ner på det sättet av egen fri vilja.
Folk frågar mig ofta hur jag tränar ett djur. Personligen skulle jag inte använda ordet ”dressera” när jag talar om en häst som Captain, inte för att det är fel ord, utan för att det ger en felaktig föreställning. Jag skulle säga ”utbilda”, för jag tror fullt och fast att hästar och hundar och elefanter och andra djur har förmåga att resonera, om än förstås i begränsad grad. Och jag tror att vi genom tålmodig och vänlig behandling kan ”locka fram” – utbilda – den intelligens de besitter.
Jag har inga fasta regler eller något bestämt system som jag arbetar efter. Det finns några principer som styr mig. Först och främst studerar jag djurets natur och läggning. Inga två djur är lika, lika lite som två barn är lika. Vissa djur är mycket nervösa och blir lätt upphetsade, medan andra är lugna och fogliga och ingenting tycks störa dem. Men vilken naturlig läggning det än är kan ingenting göras utan att vinna djurets fulla förtroende. Det gör jag genom en genomgående vänlig behandling. Jag talar alltid milt och lugnt, aldrig argt eller otåligt. Sedan klappar jag djuret vid varje tillfälle, även om man med vissa djur måste närma sig försiktigt till en början. Vänj så snart som möjligt ett djur vid känslan av dina händer, och vid att de alltid kommer varsamt och med lugnande verkan. Ta reda på vad de särskilt tycker om att äta, och ge dem det då och då som en läckerhet, en lyx, en belöning för något som gjorts bra. Som jag har förklarat på annat ställe tycker hästar om morötter, äpplen och socker. För mycket av något av detta är dock inte bra, eftersom deras naturliga föda är gräs, hö, spannmål och liknande. Ändå bör man aldrig glömma att man, liksom med en människa, lättare når en häst genom magen än på något annat sätt.
Även om du måste vara snäll måste du också vara bestämd. Många blandar ihop vänlighet med klemighet. Inget djur får tillåtas att få sin vilja igenom när den viljan står i strid med husbondens. (Här behövs dock en varning. Den som tränar en häst eller ett barn bör komma ihåg dess naturliga anlag och böjelser. Man ska inte försöka ”bryta viljan”. Den ska tränas, disciplineras, föras under kontroll. Sätt därför aldrig din vilja mot djurets vilja, om det inte gäller en sak där du vet att du har rätt.) Om en häst till exempel vill busa och leka när du vill att han ska ägna sig åt arbetet finns det två sätt att gå till väga. Det ena är att låta honom hållas en stund och sedan bestämt få hans uppmärksamhet, även om han fortfarande vill fortsätta leka. Det andra är att kväva hans lust till lek och upptåg och inte låta honom leka alls. Den senare metoden är onaturlig, orimlig och grym och därför inte värd att överväga ens för ett ögonblick för en förnuftig eller vänlig människa. Den förra är både vänlig och disciplinerande. Hästen får följa sina naturliga instinkter men lär sig också att behärska dem på husbondens ord. Det är träning och utbildning. En tredje metod är att låta hästen leka så mycket han vill och sedan få honom att göra det du önskar. Här finns ingen disciplin alls. Det är ”klemighetens” väg, och den följs ofta av föräldrar och andra när de hanterar sina barn. Den är ungefär lika dålig som den grymma metoden att kväva de naturliga instinkterna, för en okontrollerad vilja eller aptit blir snart barnets, djurets eller människans herre, och ingenting är mer förödande än ett sådant slaveri.
Var därför bestämd i din kontroll. Det är inte nödvändigt att piska för att straffa. En häst, liksom ett barn, lär sig självbehärskning genom aptiten, eller genom att få något som är ett nöje. Där du har svårt att få kontroll, eller där djuret är lat, håll inne med godbiten, eller med att få springa fritt, eller något annat i den stilen som hästen tycker om. Han lär sig snart att förknippa förlusten med sin olydnad. Var på samma sätt snabb och pålitlig med att belöna hans goda uppförande. Det är en bra sak, när man har att göra med ett envist eller motspänstigt djur (eller barn), att låta honom bli ”ordentligt hungrig”. Det tar inte lång tid för honom att lära sig att förknippa lydnad med mat, eller olydnad med hunger.
Sedan är det ytterst viktigt att du aldrig ljuger för ett djur. Var helt sanningsenlig. När du lovar något – eller genom att skapa en vana antyder ett löfte – svik inte det löftet. Om ditt djur väntar sig ett äpple, en morot, en sockerbit eller en stunds lek i slutet av sin träningstimme, gör honom inte besviken. En häst, liksom ett barn, hatar instinktivt en lögnare. Man förlorar snart förtroendet, och där det inte finns något förtroende kan det inte finnas någon glädje i att arbeta tillsammans, och så fort glädjen försvinner blir arbetet en börda, ett slit, ett straff och en förbannelse, något att frukta, sky och undvika. Så vinn ditt djurs förtroende och se sedan till att behålla det.
När det gäller själva undervisningen ska du alltid vara mycket tålmodig, aldrig upphetsad, alltid tala milt och hålla rösten låg, och komma ihåg att alla djur är nyfikna, har mer eller mindre förmåga att härma och har gott minne. Att komma ihåg detta är av stor vikt. Förlora det aldrig ur sikte. Tala till ditt djur som du skulle tala till ett barn. Vare sig du tror att han förstår dig eller inte, så handla och tala som om han gjorde det. Visa honom sedan vad du vill att han ska göra. Gör det framför honom, om och om igen. På så sätt väcker du hans förmåga att härma och tränar samtidigt hans minne.
Ibland kan du ge honom extra hjälp. Säg till exempel att du vill lära din häst att skaka på huvudet för att uttrycka Nej! När du säger Nej!, kittla hästen i örat, så skakar han på huvudet. Skaka då också på ditt huvud och säg med eftertryck: Nej! Upprepa detta flera gånger, så kommer du att märka att när du säger Nej! skakar hästen på huvudet utan att du behöver kittla honom i örat. Så snart han svarar på din fråga med en huvudskakning, se till att klappa honom och belöna honom med en sockerbit, samtidigt som du talar uppmuntrande till honom.
Upprepa sedan proceduren om och om igen, tills den sitter ordentligt fast i hans minne.
Gå igenom samma sak varje dag; för om du under en vecka eller två försummar det han lär sig i dag är det mycket möjligt att han glömmer det och att du får börja om från början. Repetera ständigt, tills du vet att han kan det.
För att hjälpa honom att nicka när du vill att han ska uttrycka Ja!, knacka honom under hakan när du säger ordet. Det får honom att kasta huvudet upp och ner. Snart nickar han så fort du bara säger Ja!, och senare svarar han med en nick när du ställer en fråga som han ska svara jakande på.
Kom alltid ihåg, i allt du gör, att du har att göra med ett djur vars hjärnkapacitet är långt mindre än ett vanligt barns, och var tålmodig, vänlig och uthållig. Låt dig aldrig tro att djuret saknar intelligens. Tro att han har den, hoppas att han har den, lita på Gud att han har den och arbeta i den tron, det hoppet och den tilliten, så kommer du att uträtta underverk. Tro, hopp och kärlek är livets bestående och drivande krafter. Med dem finns det ingen gräns för vad som kan göras, för de tillhör det oändliga.
Översatt från engelska. Läs originalet