Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Story of Captain, the Horse with the Human Brain – Undersökningen

· The Equinest

Captain står omgiven av sina beundrare
Den här berättelsen är skriven av George Wharton James och ska åtminstone bygga på verkliga händelser. Det här avsnittet handlar om en veterinärs utlåtande om Captains intelligens.

En vetenskaplig undersökning

Det är naturligt att de som är skeptiska till en hästs hjärnkapacitet hyser ett visst tvivel om huruvida Captains uppträdanden är äkta. Misstankar om fusk väcks, om att Captain styrs av synliga eller hörbara signaler som publiken inte märker och i regel inte kan märka. Skeptikern förnekar, bestämt och utan förbehåll, varje påstående om djurets intelligens. Han skrattar och hånar tanken på att hästen verkligen tänker, adderar, subtraherar, multiplicerar eller räknar; att han känner till färger; att han har någon som helst uppfattning om tonvärden, eller ens kan skilja en ton från en annan. Han tror på suggestion, eller signaler, eller till och med att herr Sigsbee omedvetet hypnotiserar hästen och på så sätt personligen styr alla hans handlingar, och han tycks inte se att detta förutsätter förklaringar till mysterier som är lika djupa som mysteriet med djurens intelligens.

Det första är dock att försäkra sig om att hästen faktiskt gör de saker som påstås, och att det, så långt en tränad och vetenskaplig iakttagare kan upptäcka, inte förekommer något medvetet bedrägeri. När det gäller Captain har detta gjorts av dr G. V. Hamilton, veterinär, som Santa Barbara (Calif.) Press uppger är ”nationellt erkänd som expert inom dessa undersökningsområden”. Efter att ha bevittnat en offentlig föreställning genomförde han en serie privata tester, och ur Press den 27 februari 1916 citerar jag följande redogörelse ur dr Hamiltons penna:

”Flera dagar förflöt mellan det besök då jag gjorde de anteckningar som återges ovan och mitt privata möte med Captain och herr Sigsbee. Detta gjorde det möjligt för mig att planera olika tester som skulle låta mig kontrollera följande möjligheter:

_

Vid föreställningar av detta slag är det åtminstone möjligt för en medhjälpare att gömma sig bakom ridåerna, under scenen eller någon annanstans, och styra djurets handlingar.

En kort piska eller käpp skulle lätt kunna bära en lång, tunn, svart tråd som skulle vara osynlig från scenens framsida.

Min erfarenhet av försöksdjur får mig att tro att det skulle vara möjligt för en slug djurtränare att styra en hunds eller en hästs handlingar med hjälp av rörelser med ögonen, ansiktsmusklerna och kroppen som är alltför små för att märkas vid vanlig mänsklig iakttagelse. Man får i detta sammanhang inte glömma att vissa hundar är ökänt beroende av sina hussar för vägledande signaler, och att detta kan vara utmärkande för hästar av en viss typ.

Det är tänkbart att upprepning av en viss rutin under en följd av år skulle kunna göra det möjligt för en häst att nöta in en mycket komplex uppsättning vanor.

På morgonen då jag hade mitt möte med herr Sigsbee fann jag hästen i hans box, utan tillsyn. En färgad stallskötare, som tycks vara den enda person utöver herr Sigsbee som har något ansvar för Captain, dök snart upp. Han samtalade med mig om hästen utan att visa vare sig misstänksamhet eller förlägenhet. Lite senare kom herr Sigsbee till boxen och bad mig bestämma hur och var testerna skulle göras. Han tycktes vara helt omedveten om möjligheten att mina tester allvarligt kunde skada hans djurs värde som ”showhäst”. Jag beslöt att arbeta med hästen på scenen och att ha herr Sigsbee med mig. Captain är ett nervöst, mycket lättretligt djur, och jag hade tidigare sett honom göra en dålig insats när han inte var i god form, därav min önskan att ha husbondens välbekanta närvaro.

En noggrann undersökning av scenen avslöjade inga tecken på anordningar för att gömma en medhjälpare, så jag lät leda upp Captain på scenen och började mina tester, som gavs i följande ordning:

1. Jag frågade honom: ”Hur går du när du ska hälsa på din flickvän?” Captain gav ett passande svar, trots att hans husbonde inte befann sig inom hästens synfält och inte bar sin piska. Herr Sigsbee, som tycks hysa stor tillgivenhet för sin häst, sköt nu in: ”Vad ger du mig för socker?” Captain ”kysste” honom.

2. På min begäran bad herr Sigsbee Captain att spela ”Nearer My God to Thee”. Jag stod mellan häst och husbonde medan den förre spelade klockspelet med bara ett misstag. Han fick ingen vägledning för detta efter det inledande kommandot. Herr Sigsbee berättade sedan för mig att Captain kunde spela skalan, så jag bad om det. Hästen gjorde ett misstag, som berodde på att han inte slog tillräckligt hårt på utlösarhammaren mitt för ett av metallrören. När han hade gått från den låga till den höga änden av klockspelet befallde hans husbonde honom att ”komma direkt tillbaka”, och detta åtlyddes genast. Fortfarande inga synliga signaler. Faktum är att hästen knappt tycktes ägna herr Sigsbee någon uppmärksamhet med ögonen, så att säga, utan höll öronen i nästan ständig rörelse.

3. Nu sattes läderögonbindeln på. Det råder inte det minsta tvivel i mitt sinne om att Captains ögonbindel var fullt tillräcklig för att utesluta synintryck. På min begäran ställde sig herr Sigsbee vänd mot mig och begärde 2, 9, 3, 1 och 7 var för sig och i den angivna ordningen. Hästen stod där jag i förväg hade bestämt att han skulle stå, och jag försäkrade mig om att inga vägledande stimuli nådde honom vare sig från scenen eller bakifrån och från sidorna.

Han stampade två gånger för ”2”, nio för ”9” och så vidare, tills detta test var avslutat. Det enda misstaget inträffade när han, som svar på kommandot ”ge oss tre”, stampade tre gånger och slog i tån när han förde tillbaka foten till stående ställning. Hans husbonde anklagade honom för detta misstag och Captain gav oss tre tydliga slag.

4. Jag gav kommandona ”Ge mig din högra fot”, ”Ge mig din vänstra fot”, ”Sänk huvudet och bit dig i höger knä” och ”Klia dig på huvudet”. Han svarade på rätt sätt, även om jag behövde upprepa kommandona för att besvara den fråga som Captains vickande öron uttryckte. Herr Sigsbee stod vid min sida, för stunden en helt försumbar faktor. Jag är fullständigt övertygad om att Captains handlingar styrdes enbart av mina kommandon.

5. Captain, fortfarande med ögonbindel, fick följande problem av sin husbonde, för vilken jag hade hållit mitt program hemligt. Det tycktes vara svårt för hästen att följa min obekanta röst, och eftersom herr Sigsbee var osynlig för hästen och helt under min kontroll bestämde jag mig för att använda honom som mellanhand:

”Dela tio lika mellan dina två fötter, första hälften med höger fot, andra hälften med vänster fot.”

Captain stampade fem gånger med höger fot, skrapade sedan trevande, uppenbarligen osäker på om svaret var rätt, och väntade på en signal. Han fick ingen signal och drog snart tillbaka höger fot till stående ställning och slog fem gånger med vänster fot. Hans husbonde anklagade honom för att ha räknat fel och sade att han hade ”fått en för mycket” med höger fot. Captain rättade sitt misstag genom att ge oss ett tydligt och exakt svar.

”Dela tolv lika mellan dina två fötter, första hälften med höger fot, andra hälften med vänster fot.”

Detta kommando gav ett perfekt svar.

”Hur mycket är tre gånger tre?”

Återigen fick vi ett perfekt svar. Captain gav nio slag med höger framfot.

”Hur mycket är två gånger två?” Det här kommandot gav jag.

Captain slog fyra gånger, stannade och började skrapa på ett tveksamt sätt. Hans husbonde skällde på honom för detta, och han försökte igen, men även denna gång tvekade han efter fyra slag och skrapade. Herr Sigsbee sade till honom att han visste bättre än så och befallde honom att försöka igen. Jag gav problemet tydligt och fick ett korrekt och klart svar.

6. Herr Sigsbee instruerades att ge följande kommandon:

”Pumpa.”

”Andra hållet.”

”Skratta.”

”Säg ’ja’.”

”Vicka på öronen.”

”Klia dig på huvudet.”

”Räck ut tungan.”

”Sträck ut dig som en käpphäst.”

Jag visade denna lista med skrivna kommandon för herr Sigsbee, men i stället för att följa mina instruktioner uppmanade han mig att ge dem själv. Det förvånar mig fortfarande att denna häst, med ögonbindel och utan några vägledande signaler från sin husbonde (herr Sigsbee stod bredvid mig och varken rörde sig eller talade), svarade på rätt sätt på dessa kommandon. Jag behövde bara upprepa ett kommando – det sista.

7. På min anvisning knöt herr Sigsbee den vita tygremsan runt den blindade hästens vänstra bakben och den röda tygbiten runt hans högra framben. När detta var gjort förmanade han Captain om och om igen att inte glömma att ”den vita trasan sitter på ditt bakben – här (han klappade det vänstra bakbenet), och den röda trasan sitter på ditt framben”. Efter mycket klappande på båda benen och många varningar för att glömma drog sig herr Sigsbee undan och lät mig bestämma kommandot. Jag bad om den röda remsan, och Captain lydde utan att visa minsta tvekan. Man minns att han vid ett tidigare tillfälle hittade den röda remsan på sitt bakben.

8. Ögonbindeln togs nu av och sattes inte på igen. Korrekta svar erhölls på kommandona ”Hämta en silverdollar åt mig” och ”Hämta en kvartsdollar åt mig”. Herr Sigsbee stod där det var omöjligt för honom att styra Captains val genom att peka med ögon, ansiktsmuskler eller kropp.

9. Jag ordnade siffrorna i sifferstället i följande ordning: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0. Herr Sigsbee stod bakom hästen och gav följande kommando:

”Hur många personer sitter det på första raden?”

Fru Hamilton var den enda ”publiken” vid föreställningen och satt på första raden från det ögonblick då Captain fördes upp på scenen. Hästen svarade på kommandot genom att gå fram till räcket ovanför rampljusen, sträcka huvudet och halsen långt framåt och granska första radens platser. Därefter backade han kraftfullt och drog ut siffran ”1” ur stället. I en blixt av inspiration frågade jag: ”Hur många personer sitter det på andra raden?” Captain gick fram igen, tittade in i andra raden och skakade på huvudet. Jag är glad att jag har fru Hamilton och min anteckningsbok som påminner mig om att detta inträffade när jag var klarvaken och på ett mycket kritiskt humör. Herr Sigsbee stod till vänster om mig och hästen till höger om mig, flera fot framför oss, när detta inträffade. Jag uttryckte min ovilja att tro mina egna sinnen, och herr Sigsbee uttryckte helt allvarligt uppfattningen att hästen hade påverkats av husbondens sinne att skaka på huvudet.

10. Jag uteslöt herr Sigsbee genom att placera honom där jag kunde hålla ögonen på honom, men där han befann sig utanför hästens synfält. Sedan befallde jag Captain att hämta siffran ”6” ur stället åt mig. Han lydde och fortsatte med att hämta ”4”, ”9” och ”7” åt mig.

11. Jag bytte plats på ”1” och ”4” och befallde Captain att tala om för mig hur många personer som satt på första raden. Han hämtade siffran ”1” åt mig.

12. Herr Sigsbee gav på min anvisning Captain talet ”30 724”. Siffrorna i stället stod i den ovana ordningen ”1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0”. Genom att skymma Captains utsikt mot hans husbonde kunde jag utesluta möjligheten av blicksignaler från husbonde till häst. Lång erfarenhet av min fyrvalsmetod har gjort det möjligt för mig att kontrollera rörelserna i mina ögonmuskler och att i hög grad förlita mig på perifert seende, så jag är säker på att jag inte ofrivilligt styrde hästen under detta test.

Captain drog genast ut ”3” ur stället, drog ut ”8” en bit och släppte den innan han hade dragit ut den helt, och tog sedan ut ”0”, ”7”, ”2” och ”4” i snabb följd.

13. Jag lade ”4”, ”1” och ”8” på golvet, skickade herr Sigsbee längst bak på scenen och gav följande kommandon:

”Två gånger nio.”

”Sju gånger tolv.”

”Nio gånger nio.”

Hästen tog upp ”1” och ”8” som svar på det första kommandot och släppte dem. Jag ordnade de tre siffrorna i samma ordning som de hade legat på golvet innan det första kommandot gavs (”4” låg längst till vänster, ”1” i mitten och ”8” längst till höger). Det andra kommandot gavs och besvarades korrekt, utan tvekan. Jag bytte nu plats på ”4” och ”8” och gav det tredje kommandot, som också besvarades korrekt.

14. Sedan jag hade flyttat om de färgade remsorna i färgstället så att svart och vitt hamnade nära mitten (man minns att de satt ytterst under den offentliga föreställningen) lät jag herr Sigsbee befalla Captain att matcha fru Hamiltons klädesplagg.

Captain gick så långt fram på scenen han kunde, sträckte fram halsen och granskade fru Hamilton noga. På kommandot ”Matcha färgen på damens hatt” (herr Sigsbee gav dessa kommandon) gick Captain till färgstället, som stod intill den högra kulissen, nära dess mitt, och tog den svarta remsan mellan tänderna. (Rätt.) Hans husbonde stod bakom honom, vänd mot fru Hamilton, som satt på första raden som ”publik”. Därefter matchade hästen den vita blusen, de ljusbruna handskarna och den svarta handväskan.

Jag inledde nu ett samtal med herr Sigsbee om hur han hade lärt sin häst att matcha färger, när fru Hamilton ropade till Captain: ”Kan du matcha den här?” Captain nickade, kom fram till stället och tog den gula remsan mellan tänderna. Varken herr Sigsbee eller jag såg pennan, och inte ens när fru Hamilton berättade att det var en penna kunde jag urskilja dess färger från där herr Sigsbee och jag stod, eftersom salongen var svagt upplyst. På väg till utställningen den morgonen hade fru Hamilton och jag skämtat om min benägenhet att lägga beslag på pennor, och jag hade påmint henne om att jag hade lämnat tillbaka hennes röd-vit-blå penna. Detta förklarar den säkerhet med vilken jag förklarade att Captain hade tagit fel färg, tills fru Hamilton visade mig att hennes penna i själva verket var gul.

Captain hade blivit vänligt inställd till mig, och när han stod vänd mot mig och tycktes vilja ha uppmärksamhet sade jag: ”Matcha min slips” och pekade på min röda slips. Han drog genast ut den röda remsan ur stället. Herr Sigsbee stod helt klart bakom Captain när detta inträffade.

Även om min undersökning av Captain var alltför kort för att jag ska kunna lägga fram detta som mer än en preliminär rapport, finns det några försiktiga slutsatser som jag har dragit av den, och som jag vill lägga fram för övervägande av personer som kan vara intresserade av träningsbedrifterna hos män som von Osten, Krall och Sigsbee.

1. Den frågande livligheten hos Captains öron och den frihet med vilken herr Sigsbee använder muntliga anvisningar när hästen är trött och ouppmärksam antyder möjligheten att detta djur kan ta emot hörbara signaler som hans husbonde ger ofrivilligt. Det är inte bara tänkbart utan till och med troligt att Captain är känslig för förändringar i husbondens andningsljud. Ett ryckigt andetag, en svag suck eller en plötsligt snabbare andning skulle lätt kunna fungera som signaler för Captain. Man behöver bara överföra Rendlichs och Pfungsts förklaring av hästen Hans’ beteende från synliga till hörbara termer för att komma fram till en ganska tillfredsställande gissning om hur det är möjligt för Captain att utföra sina underbara bedrifter.

2. Mina iakttagelser, fastän ofullständiga och inte avgörande i många avseenden, har övertygat mig om att Captain kan ge korrekta svar helt oberoende av vägledande synintryck. Det fanns inget fusk med hans ögonbindel: Captain bar en lädermask som så väl stängde ute ljuset att han måste ledas från plats till plats på scenen. Även när han inte hade ögonbindel och tycktes ivrig att förstå kommandona och lyda dem rätt, var det bara öronen han tog dem till sig med.

_

3. Jag är övertygad om att herr Sigsbee uppriktigt tror att Captain är kapabel till abstrakt tänkande, och att han inte tar till några knep i sina offentliga föreställningar. Det är också glädjande att veta att han är av den nyktra sort som skulle godta en vetenskapligt fastställd förklaring, även om den skulle gå emot hans egna förutfattade meningar. Om det visar sig att hans häst är mottaglig för stimuli som människans öron är okänsliga för, och att husbonden lika väl som publiken bokstavligen har blivit ”lurad” av hästens klyftighet, kommer situationens humoristiska sida att tilltala honom. Ur rent kommersiell synvinkel behöver han inte oroa sig för ”showvärdet” hos en häst som kan slå en slug gammal tränare med hans egna vapen genom att träna husbonden att ge så utsökt fina signaler att husbonden själv inte är medveten om att han ger dem. Det är inte förvånande att herr Sigsbee har fått ta sin tillflykt till telepatiska förklaringar.”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet