Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Story of Captain, the Horse with the Human Brain – Tacksägelse

· The Equinest

Captain står tillsammans med George Wharton James
Berättelsen är skriven av George Wharton James och ska åtminstone bygga på verkliga händelser. Det här sista avsnittet är Captains tack till de människor som älskade honom.

Captains tacksägelsebön

Bön har två former: den ena är en vädjan om att välsignelser ska skänkas den som ber, den andra en tacksägelse för de välsignelser som har skänkts. För flera år sedan publicerades en ”Hästens bön” i tidningarna. Det var en vädjande bön. Men – förutsatt att hästen har intelligens och förmåga att formulera en bön – har Captain aldrig behövt be om det mesta av det som räknas upp i den bönen. Hans vänlige husbonde har frivilligt gett honom allt det, så Captains bön är en tacksägelse. Men varje hästägare kan förvandla den här bönen till en vädjan genom att tillämpa den på sin egen häst och se efter om han behandlar sitt djur så som Captain blir behandlad:

”Min käre husbonde, jag tackar dig för all din godhet mot mig i alla mitt livs dagar. Du har gett mig god, ren och näringsrik föda, gott om vatten, perfekt skydd, rent och torrt strö och en spilta som är bred nog för att jag ska kunna ligga ner bekvämt. Varje dag har mitt hår och min hud borstats och gjorts rena, mina näsborrar tvättats och min man och svans hållits fria från kardborrar, tovor och smuts.

_

Du och de män du har anställt för att sköta mig har alltid varit snälla mot mig. Ni har talat milt till mig och inte skrikit åt mig. Du har lugnat mig många gånger med den vänliga och trygga tonen i din röst. När jag har varit nervös och rädd har dina milda ord lugnat och uppmuntrat mig, i stället för att du har skrikit åt mig eller piskat mig. Du har klappat och smekt mig och fått mig att känna glädjen i att tjäna dig eftersom jag älskar dig. Fast du har varit bestämd mot mig och fått mig att utföra mitt arbete har du aldrig krävt mer än jag har kunnat ge. Du har aldrig ryckt i mina tyglar och på så sätt gjort min mun öm, eller piskat mig grymt, som jag har sett kuskar göra när deras hästar drog tunga lass uppför backar. Du har alltid försökt förklara vad du ville att jag skulle göra och har inte piskat, sparkat, slagit eller förbannat mig när jag inte förstod. Du har varit vänlig när du har lärt mig, mild när du har haft fördrag med min okunnighet och mina misstag, och tålmodig när jag har varit långsam att lära. När jag inte har lytt dig genast har du sett över min sele, mitt träns eller mina hovar för att se att inget var fel.

Du har aldrig spänt upp mitt huvud med uppsättningstygel så att min hals blev stel och inte kunde röra sig fritt, och du har aldrig plågat mig med skygglappar som skavde mot mina ögonfransar, satt för nära ögonen och hindrade mig från att se bakom mig, så som den store Skaparen menade att jag skulle kunna.

Du har aldrig överlastat eller överansträngt mig, aldrig bundit mig där vatten kunde droppa på mig eller där jag måste stå för länge i vätan, och när det var kallt väder har du alltid lagt ett täcke över mig. Mina hovar har alltid varit väl skodda; du har alltid undersökt mina tänder för att se att de hölls i gott skick, och aldrig låtit ”rävsvansar” sticka hål i mitt tandkött och göra min mun öm. Du har aldrig varit så ond och grym att du har kortat min svans så att jag inte kunde försvara mig mot flugor och myggor, och varken natt eller dag har du bundit upp mitt huvud så hårt att det hamnade i en onaturlig ställning och hindrade mig från att röra det fritt eller lägga mig ner och sova.

Du har alltid sett till att jag har haft gott om rent och svalt vatten att dricka, dag och natt, och du har vakat över mig med omsorg så att jag inte skulle bli sjuk. Fast jag älskar den varma solen har du inte bundit mig där jag inte kunde få något skydd när det var mycket varmt. Vintertid har du aldrig låtit någon lägga ett frostigt bett i min mun.

Och fast jag fortfarande är ung och frisk och uppenbarligen inte lär bli svag och oduglig på många år än, försäkrar mig den vänlighet du redan har visat mig om att du, när jag väl förlorar min styrka och förmåga, inte kommer att släppa ut mig i någon mager hage där jag kan svälta eller frysa ihjäl, eller sälja mig till någon rå och brutal människa som piskar och plågar mig för att pressa ut det sista arbetet ur mig medan han sakta svälter ihjäl mig med dålig och otillräcklig föda. Om det är omöjligt att placera mig där jag får ordentlig föda och ordentligt skydd vet jag att du barmhärtigt, vänligt och snabbt kommer att ta mitt liv, och så kommer jag, till och med i dödsstunden, att tacka dig av hela mitt hjärta.

_

Och fast jag är en häst är jag säker på att du har kommit ihåg att Gud är min Fader och Skapare likaväl som din, annars vore jag inte här, och att Hans Son sa att Hans himmelske Fader hade omsorg även om sparvarna, av vilka två såldes för ett kopparmynt, och att Han själv för alltid helgade ett stall genom att födas i ett och vaggas i krubban i Betlehem. Så i Hans namn tackar jag dig för all din vänlighet mot mig och påminner dig om Hans ord: ”allt vad ni har gjort för den minste av dessa, mina bröder, det har ni gjort för Mig.”

—Amen.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet