Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 1 – Soldier Boy i enrum för sig själv

· The Equinest

Man med skägg som rider en vit häst
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del I

Kapitel I Soldier Boy i enrum för sig själv

Jag är Buffalo Bills häst. Jag har tillbringat mitt liv under hans sadel – med honom i den också, och han väger sina tvåhundra pund utan kläder; och det går inte att säga hur mycket han väger när han är ute på krigsstigen och har spänt på sig sina batterier. Han är över sex fot lång, ung, har inte ett uns överflödigt kött, är rak, graciös, spänstig i rörelserna, snabb som en katt, och har ett vackert ansikte och svart hår som hänger ner på axlarna, och är vacker att se på; och ingen är modigare än han, och ingen är starkare, utom jag själv. Ja, den som tvivlar på att han är en ståtlig syn borde se honom i hans pärlbroderade hjortskinnskläder, på min rygg och med geväret stickande upp över axeln, när han följer ett fientligt spår och jag far fram som vinden och hans hår fladdrar bakåt under den breda slokhatten. Ja, då är han en syn att skåda – och jag är själv en del av den.

Jag är hans favorithäst, bland dussintals. Stor som han är har jag burit honom åttioen engelska mil mellan nattens inbrott och soluppgången under ett spaningsuppdrag; och jag klarar femtio, dag ut och dag in, hela tiden. Jag är inte stor, men jag är byggd för att göra jobbet. Jag har burit honom tusentals och åter tusentals mil i spaningstjänst för armén, och det finns inte en ravin, inte ett pass, inte en dal, inte ett fort, inte en handelsstation och inte en buffelmark i hela Klippiga bergens och de stora slätternas vida sträckning som vi inte känner lika väl som vi känner trumpetsignalerna. Han är chef för spanarna vid Gränsarmén, och det gör oss mycket betydelsefulla. I en sådan ställning som jag har i krigstjänsten måste man vara av god familj och ha en bildning långt över det vanliga för att vara platsen värdig. Jag är den mest bildade hästen utanför hippodromen, säger alla, och den med bäst uppförande. Det må så vara, det är inte för mig att säga; blygsamhet är den bästa politiken, tycker jag. Buffalo Bill lärde mig det mesta av vad jag kan, min mor lärde mig mycket, och resten lärde jag mig själv. Lägg en rad mockasiner framför mig – pawnee, sioux, shoshone, cheyenne, blackfoot och så många andra stammar du vill – så kan jag säga vilken stam varje mockasin tillhör på hur den är gjord. Säga det på hästspråk, vill säga, och jag kunde göra det på amerikanska om jag hade talets gåva.

Jag kan en del av indianernas tecken – de tecken de gör med händerna, och med signaleldar om natten och rökpelare om dagen. Buffalo Bill lärde mig att dra sårade soldater ur skottlinjen med tänderna; och det har jag gjort också; i alla fall har jag dragit honom ur striden när han var sårad. Och inte bara en gång, utan två. Ja, jag kan en hel del. Jag minns gestalter och gångarter och ansikten; och du kan inte förkläda en person som har gjort mig en tjänst så att jag inte känner igen honom efteråt, var jag än träffar honom. Jag kan konsten att söka efter ett spår, och jag kan skilja ett gammalt spår från ett färskt. Jag kan följa ett spår helt på egen hand medan Buffalo Bill sover i sadeln; fråga honom – han kommer att säga detsamma. Många gånger, när han har ridit hela natten, har han sagt till mig i gryningen: ”Ta vakten, Boy; om spåret blir färskare, väck mig.” Sedan somnar han. Han vet att han kan lita på mig, eftersom jag har ett rykte. En spaningshäst som har ett rykte leker inte med det.

Min mor var helamerikansk – inget alkalispindelblod i henne, det kan jag lova; hon var av Kentuckys bästa blod, den blåaste bluegrass-aristokratin, mycket stolt och sarkastisk – eller kanske heter det ceremoniell. Jag vet inte vilket det är. Men det spelar ingen roll; storleken är huvudsaken med ett ord, och det där håller måttet. Hon tillbringade sitt militära liv som överste för Tionde dragonerna och var med om mycket hård tjänst – och utmärkt tjänst var det också. Jag menar, hon bar översten; men det kommer på ett ut. Var vore han utan sin häst? Han skulle aldrig komma fram. Det krävs två för att göra en dragonöverste. Hon var en fin dragonhäst, men kom aldrig längre än så. Hon var stark nog för spaningstjänsten och hade uthålligheten också, men hon kunde inte riktigt nå upp till den snabbhet som krävs; en spaningshäst måste ha stål i musklerna och blixtar i blodet.

Min far var en bronco. Ingenting att tala om i fråga om härstamning – det vill säga ingenting i fråga om den närmaste härstamningen – men fullt tillräckligt bra när man går en god bit tillbaka. När professor Marsh var här ute och letade ben åt Yale-universitetets kapell hittade han skelett av hästar som inte var större än en räv, inbäddade i klipporna, och han sa att de var min fars förfäder. Min mor hörde honom säga det; och han sa att de där skeletten var två miljoner år gamla, vilket förbluffade henne och fick hennes Kentuckyanspråk att se små och ganska antifonala ut, för att inte säga oblika. Låt mig se. . . . Jag visste en gång vad de där orden betydde, men . . . ja, det var för många år sedan, och de är inte lika levande nu som när de var färska. Sådana ord håller sig inte i det klimat vi har här ute. Professor Marsh sa att de där skeletten var fossiler. Så det gör mig till dels bluegrass och dels fossil; finns det någon äldre eller bättre stam får du nog leta efter den bland de förnäma Fyrahundra, skulle jag tro. Jag är nöjd med den. Och jag är en lycklig häst också, fastän jag är född utom äktenskapet.

Och nu är vi tillbaka på Fort Paxton en gång till, efter ett fyrtio dagar långt spaningsuppdrag ända upp till Big Horn. Allt lugnt. Kråkindianerna och svartfötterna grälar – som vanligt – men inga utbrott, och nybyggarna känner sig ganska trygga.

Sjunde kavalleriet ligger fortfarande i garnison här; likaså Nionde dragonerna, två artillerikompanier och en del infanteri. Alla glada att se mig, även general Alison, kommendanten. Officerarnas damer och barn mår bra och har hälsat på mig – med socker. Överste Drake, Sjunde kavalleriet, sa några vänliga saker; Mrs. Drake var mycket berömmande; likaså kapten och Mrs. Marsh, kompani B, Sjunde kavalleriet; likaså fältprästen, som alltid är vänlig och trevlig mot mig, därför att jag en gång sparkade lungorna ur en handelsman. Det var Tommy Drake och Fanny Marsh som stod för sockret – trevliga barn, de trevligaste på fortet, tycker jag.

Det stackars föräldralösa barnet är på väg från Frankrike – alla pratar om det. Hennes far var general Alisons bror; han gifte sig med en vacker ung spansk dam för tio år sedan och har inte varit i Amerika sedan dess. De bodde i Spanien ett par år och flyttade sedan till Frankrike. Båda dog för några månader sedan. Den lilla flickan som kommer är deras enda barn. General Alison är glad att få henne. Han har aldrig träffat henne. Han är en mycket trevlig gammal ungkarl, men en gammal ungkarl är han i alla fall, och han har inte mer än ungefär ett år kvar innan åldersgränsen tvingar honom i pension; så vad vet han om att ta hand om en liten flicka på nio år? Om jag fick ta hand om henne vore det en annan sak, för jag vet allt om barn, och de avgudar mig. Det kan Buffalo Bill själv berätta för dig.

Jag har en del av de här nyheterna från att ha tjuvlyssnat på skvallret i garnisonen, och resten fick jag av Potter, generalens hund. Potter är grand danoisen. Han har fritt tillträde överallt på fortet, liksom Shekels, Sjunde kavalleriets hund, och besöker allas bostäder och snappar upp allt som är i omlopp i nyhetsväg. Potter har ingen fantasi och kanske inte så mycket bildning heller, men han har ett historiskt sinnelag och ett gott minne, och därför är det framför allt honom jag förlitar mig på för att hålla mig underrättad när jag kommer tillbaka från ett spaningsuppdrag. Det vill säga om Shekels är ute på plundringståg och jag inte får tag på honom.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet