Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 6 – Soldier Boy och den mexikanska kraken

· The Equinest

Ung soldat som blåser i ett signalhorn
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn: Mark Twains berättelse om Buffalo Bills häst skrevs för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del I

Kapitel VI Soldier Boy och den mexikanska kraken

”När kom du?”

”Vid solnedgången.”

”Varifrån?”

”Salt Lake.”

”Är du i armén?”

”Nej. Handel.”

”Rövarhandel, skulle jag tro.”

”Vad vet du om det?”

”Jag såg dig när du kom. Jag kände igen din husbonde. Han är en dålig typ. Fällplundrare, hästtjuv, squawman, renegat – Hank Butters – jag känner honom mycket väl. Han stal dig, eller hur?”

”Tja, det var vad det kom att bli.”

”Det trodde jag väl. Var är hans kumpan?”

”Han stannade vid White Clouds läger.”

”Han är en till av samma skrot och korn, Blake Haskins.” (Avsides.) De ligger väl i bakhåll för Buffalo Bill igen, gissar jag. (Högt.) ”Vad heter du?”

”Vilket av namnen?”

”Har du mer än ett?”

”Jag får ett nytt varje gång jag blir stulen. Jag hade ett hederligt namn en gång, men det var tidigt; jag har glömt det. Sedan dess har jag haft tretton alias.”

”Alias? Vad är alias?”

”Ett falskt namn.”

”Alias. Det är ett fint stort ord, och det ligger i min linje; det har en riktigt lärd och cerebrospinal glödande klang. Är du bildad?”

”Tja, nej, det kan jag inte påstå. Jag kan ta ner bommar, jag kan skilja havre från skopligg, jag kan svära över ett sadelskav lika bra som vilken studerad karl som helst, och jag kan några andra saker – inte många; jag har inte haft någon chans, jag har alltid fått arbeta; dessutom är jag av låg börd och utan släkt. Du talar min dialekt som en infödd, men du är ingen mexikansk krake, du är en gentleman, det ser jag; och bildad, förstås.”

”Ja, jag är av gammal släkt och inte obildad. Jag är ett fossil.”

”Ett vad?”

”Fossil. De första hästarna var fossil. De går två miljoner år tillbaka.”

”Sto-ra sand och salviabuskar! menar du det?”

”Ja, det är sant. Mina förfäders ben hålls i vördnad och dyrkas, till och med av människor. De lämnar dem inte åt väder och vind när de hittar dem, utan bär dem tretusen engelska mil och ställer dem i helgedomar i sina lärdomstempel och dyrkar dem.”

”Det är underbart! Jag förstod att du måste vara en framstående person, på din fina hållning och ditt hövliga tal, och på att du inte utsätts för förödmjukelsen med fotbojor, som jag och de andra. Vill du säga mig ditt namn?”

”Du har säkert hört talas om det – Soldier Boy.”

”Vad! – den berömde, den lysande?”

”Just han.”

”Det tar andan ur mig! Aldrig hade jag drömt om att jag skulle stå öga mot öga med bäraren av det stora namnet. Buffalo Bills häst! Känd från kanadensiska gränsen till Arizonas öknar, och från de stora slätternas östra gränsmarker till Sierrans förberg! Det här är sannerligen en minnesvärd dag. Tjänar du fortfarande den berömde spanarchefen?”

”Jag är fortfarande hans egendom, men han har lånat ut mig en tid till den ädlaste, den nådigaste, den förträffligaste, hennes excellens Catherine, korpral-general i Sjunde kavalleriet och flagglöjtnant i Nionde dragonerna, U.S.A. – frid över henne!”

”Amen. Sa du hennes excellens?”

”Just det. En spansk dam, en ljuv blomma av ett hertigligt hus. Och sannerligen ett under; hon vet allt, kan allt; talar alla språk, behärskar alla vetenskaper, ett sinne utan horisonter, ett hjärta av guld, sitt folks ära! Frid över henne!”

”Amen. Det är förunderligt!”

”Sannerligen. Jag kunde många saker, hon har lärt mig andra. Jag är bildad. Jag ska berätta om henne.”

”Jag lyssnar – jag är förtrollad.”

”Jag ska berätta en enkel historia, lugnt, utan upphetsning, utan vältalighet. När hon hade varit här fyra eller fem veckor var hon redan lärd i militära ting, och de gjorde henne till officer – en dubbel officer. Hon red med på exercisen varje dag, som vilken soldat som helst; och hon kunde ta signalhornet och leda manövrerna själv. Så en dag var det en stor kapplöpning, med priser – bara barnen fick vara med. Sjutton barn ställde upp, och hon var yngst. Tre flickor, fjorton pojkar – goda ryttare allihop. Det var en steeplechase med fyra hinder, alla ganska höga. Första pris var ett väldigt sött litet signalhorn av silver, inte fullstort, och förfärligt vackert, med röd sidensnodd och tofsar. Buffalo Bill var mycket angelägen; för han hade lärt henne att rida, och han ville så innerligt att hon skulle vinna den kapplöpningen, för ärans skull. Så han ville att hon skulle rida mig, men det ville hon inte; och hon förebrådde honom och sa att det var orättvist och orätt och att utnyttja ett övertag; för vilken häst på det här fortet eller något annat skulle ha en chans mot mig? och hon var mycket sträng mot honom och sa: ’Du borde skämmas – du föreslår mig ett uppförande som inte anstår en officer och gentleman.’ Så han bara kastade upp henne ungefär trettio fot i luften och fångade henne när hon kom ner, och sa att han skämdes; och tog fram näsduken och låtsades gråta, vilket nästan krossade hennes hjärta, och hon smekte honom och bad honom förlåta henne och sa att hon skulle göra allt i världen han kunde begära utom just det; men han sa att han borde gå och hänga sig, och att han måste, om han kunde få tag i ett rep; det var inte mer än rätt att han gjorde det, för han kunde aldrig, aldrig förlåta sig själv; och då började hon gråta, och de snyftade båda två, så att man kunde höra honom en engelsk mil bort, och hon hängde om hans hals och bönföll, tills han till slut blev lite tröstad och gav sitt högtidliga löfte att han inte skulle hänga sig förrän efter kapplöpningen; och inte alls om hon vann den, vilket gjorde henne lycklig, och hon sa att hon skulle vinna eller dö i sadeln; och så var allt trevligt igen och båda två nöjda. Han kan inte låta bli att skoja med henne, han tycker så mycket om henne och hon är så oskyldig och godtrogen; och när hon kommer på det örfilar hon honom och är rasande, men förlåter honom snart eftersom det är han; och kanske redan nästa dag går hon på ett nytt skämt; du förstår, hon kan inte lära sig bättre, för det finns inget svek i henne, och sådana väntar sig aldrig svek hos någon annan.

”Det var en storartad kapplöpning. Hela fortet var där, och vilket tjoande och skrikande det blev när de sjutton ungarna kom flygande nerför gräsvallen och seglade över hindren – å, så vackert att se! Halvvägs var det ungefär dött lopp, och vem som helst kunde vinna, eller ingen. Och vad händer då om inte att en ko kliver fram och sänker huvudet för att mumsa gräs, med bredsidan mot bataljonen, och de kommer som vinden; de delar sig för att rida runt henne på var sin sida, men hon? – jo, hon satte sporrarna i och svävade över den där kon som en fågel! och vidare for hon och tog sig över sista hindret helt ensam, och armén släppte lös det stora vrålet, och hon hoppade av hästen precis som om han hade stått stilla och bugade sig, och alla trängdes runt henne för att gratulera, och de gav henne signalhornet, och hon satte det till läpparna och blåste ’sadla upp’ för att se hur det lät, och BB var så stolt att du inte kan föreställa dig det! Och han sa: ’Ta Soldier Boy, och lämna inte tillbaka honom förrän jag ber om honom!’ och jag kan tala om för dig att det hade han inte sagt till någon annan på den här planeten. Det var för mer än två månader sedan, och ingen har suttit på min rygg sedan dess utom korpral-generalen i Sjunde kavalleriet och flagglöjtnanten i Nionde dragonerna, U.S.A. – frid över henne!”

”Amen. Jag lyssnar – berätta mer.”

”Hon satte i gång och organiserade de sexton och kallade dem First Battalion Rocky Mountain Rangers, U.S.A., och hon ville bli trumpetare, men de valde henne till generallöjtnant och trumpetare. Så hon har högre grad än sin farbror kommendanten, som bara är brigadgeneral. Och nog drillar hon de där små människorna! Fråga indianerna, fråga handelsmännen, fråga soldaterna; de kan tala om det för dig. Hon har hållit på från första dagen. Varje morgon far de skramlande ner på slätten, och där sitter hon på min rygg med signalhornet vid munnen och blåser order och låter dem öva manövrerna i en timme eller mer; och det är vackrare än allt annat att se de där ponnyerna glida över från en formation till en annan, och valsa runt, och bryta upp, och skingras, och formera sig igen, alltid i rörelse, alltid graciösa, än i trav, än i galopp, och så vidare, ibland nära, ibland långt borta, alldeles som en hovbal, förstår du, och ibland kan hon inte hålla sig längre utan blåser ’chock’ och släpper mig lös! och du kan tro mig, om bataljonen inte har för stort försprång kommer vi ikapp och går över bröstvärnet med främsta linjen.

”Ja, de är soldater, de där små människorna; och friska också, de krånglar inte längre som de ibland brukade göra. Det är tack vare hennes exercis. Hon har ett fort nu – Fort Fanny Marsh. Generalmajor Tommy Drake ritade upp det, och Sjunde och dragonerna byggde det. Tommy är överstens son, och han är femton och äldst i bataljonen; Fanny Marsh är brigadgeneral och näst äldst – över tretton. Hon är dotter till kapten Marsh, kompani B, Sjunde kavalleriet. Generallöjtnant Alison är yngst med god marginal; jag tror att hon är ungefär nio och ett halvt eller tre fjärdedels. Hennes militära mundering som generallöjtnant är inte till för tjänst utan för parad, för det var damerna som sydde den. De säger att de hämtade den ur medeltiden – ur en bok – och den är helt av rött och blått och vitt siden och satin och sammet; trikåer, pösbyxor, svärd, dublett med slitsade ärmar, kort cape, mössa med en enda fjäder; jag har hört dem nämna de här sakerna; de fick dem ur boken; hon är klädd som en page från gamla tider, säger de. Det är den nättaste mundering som någonsin funnits – det kommer du också att säga, när du ser den. Hon är förtjusande i den – å, rena drömmen! På vissa sätt är hon precis så gammal som hon är, men på andra är hon lika gammal som sin farbror, tycker jag. Hon är mycket lärd. Hon lär sin farbror hans bok. Jag har sett henne sitta bredvid med boken och läsa upp för honom vad som står i den, så att han kan lära sig att göra det själv.

”Varje lördag hyr hon små indianer som garnison i sitt fort; sedan belägrar hon det och gör militära framryckningar genom låtsaslöpgravar i låtsasnatten, och till sist i låtsasgryningen drar hon sitt svärd och blåser till anfall och tar det med storm. Det är för övningens skull. Och hon har hittat på en signal alldeles själv, ur sitt eget huvud, och den är eggande och den vackraste i hela armén. Den är till för att kalla på mig – den används aldrig till något annat. Hon lärde mig den och berättade vad den säger: ’Det är jag, Soldier – kom!’ och när de där spännande tonerna kommer svävande på långt håll hör jag dem alltid, även om jag är två engelska mil bort; och då – å, då skulle du se mina hovar sätta i gång på allvar!

”Och hon har lärt mig att säga god morgon och god natt till henne, och det gör jag genom att lyfta höger hov så att hon kan skaka den; och också att säga adjö; det gör jag med vänster fot – men bara för övningens skull, för det har inte varit något annat än låtsasadjöande än, och jag hoppas att det aldrig blir det. Jag skulle gråta om jag någonsin fick lyfta vänster fot på allvar. Hon har lärt mig att göra honnör, och jag kan göra det lika bra som en soldat. Jag böjer huvudet djupt och lägger höger hov mot kinden. Det lärde hon mig eftersom jag en gång drog skam över mig, av okunnighet. Jag är privilegierad, för alla vet att jag är hederlig och pålitlig, och för att jag har en framstående meritlista i tjänsten; så de sätter inte bojor på mig och binder mig inte vid pålar eller stänger in mig i stall, utan låter mig vandra omkring som jag vill. Nåväl, fanparaden är en mycket högtidlig ceremoni, och alla måste stå barhuvade när flaggan passerar, kommendanten och alla; och en gång var jag där och gick av okunnighet rakt över planen framför musikkåren, vilket var en förfärlig skam: Å, generallöjtnanten skämdes så, och var så bedrövad över att jag hade gjort något sådant inför hela världen, att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna; och sedan lärde hon mig att göra honnör, så att om jag någonsin gjorde något annat omilitäriskt av okunnighet kunde jag göra min honnör, och hon trodde att alla då skulle tycka att det var ursäkt nog och inte driva saken vidare. Det är mycket fint och förnämt; ingen annan häst kan göra det; ofta gör karlarna honnör för mig, och jag besvarar den. Jag har förmånen att få vara med när Rocky Mountain Rangers håller fanparad, och jag står högtidligt, som barnen, och gör honnör när flaggan passerar. Förstås, när hon går till sitt fort ropar hennes vaktposter ’Vakten i gevär!’ och sedan . . . känner du den där friska morgondoften från bergstallarna och de vilda blommorna? Natten är långt liden; snart hör vi signalhornen. Dorcas, den svarta kvinnan, är mycket snäll och rar; hon tar hand om generallöjtnanten och är brigadgeneral Alisons mor, vilket gör henne till svärmor åt generallöjtnanten. Det är vad Shekels säger. Åtminstone är det vad jag tror att han säger, fast jag aldrig riktigt kan förstå honom. Han –”

”Vem är Shekels?”

”Sjunde kavalleriets hund. Jag menar, om han nu är en hund. Hans far var en prärievarg och hans mor var en vildkatt. Det gör väl inte riktigt en hund av honom, eller hur?”

”Ingen riktig hund, skulle jag tro. Bara en sorts allmän hund, på sin höjd, gissar jag. Fast det här är väl en fråga för iktyologin, antar jag; och i så fall är jag ute på för djupt vatten, och då är min åsikt inte mycket värd, och jag begär inte att den ska väga tungt.”

”Det är inte iktyologi; det är dogmatik, som är ännu svårare och mer tilltrasslat. Dogmatik är alltid det.”

”Dogmatik går helt över mitt förstånd, helt och hållet; så jag tävlar inte. Men rent principiellt är det min åsikt att ett föl efter en prärievarg och en vildkatt inte är någon hederlig hund, utan tvivelaktig. Det är min hand, och jag byter inga kort.”

”Ja, längre än så kan inte jag heller gå om jag ska vara rättvis och samvetsgrann. Jag har alltid betraktat honom som en tvivelaktig hund, och det har Potter också. Potter är grand danoisen. Potter säger att han inte är någon hund, och inte ens fjäderfä – fast så långt går inte jag.

”Det skulle inte jag heller. Fjäderfä är en av de saker som ingen kan komma till botten med, det finns så mycket av det och så många sorter. Det är bara vingar och vingar och vingar tills man blir trött: kalkoner och gäss och fladdermöss och fjärilar och änglar och gräshoppor och flygfiskar och – ja, det finns verkligen inget slut på släktet; jag får kvickdrag bara av att tänka på det. Men den här har väl inga vingar?”

”Nej.”

”Ja, då tror jag att han snarare är hund än fjäderfä. Jag har aldrig hört talas om fjäderfä som saknade vingar. Vingar är kännetecknet på fjäderfä; det är på dem man känner igen fjäderfä. Titta på myggan.”

”Vad tror du att han är, då? Han måste ju vara något.”

”Tja, han kan vara en reptil; allt som saknar vingar är en reptil.”

”Vem har sagt det?”

”Ingen har sagt det till mig, men jag råkade höra det.”

”Var råkade du höra det?”

”För flera år sedan. Jag var med Philadelphiainstitutets expedition i Badlands under professor Cope och letade mastodontben, och jag hörde honom säga, han själv, att varje plantigrad cirkumflex vertebrerad bakterie som saknade vingar och var osäker var en reptil. Nå, har den här hunden några vingar? Nej. Är han en plantigrad cirkumflex vertebrerad bakterie? Kanske, kanske inte; men utan att någonsin ha sett honom, och bara med hans olagliga och spektakulära härkomst att döma, slår jag vad om en höbal mot en hink kli att han ser ut som en. Till sist, är han osäker? Det är det som är saken – är han osäker? Jag överlåter åt dig att säga om du någonsin har hört talas om en mer osäkrare hund än vad den här är?”

”Nej, aldrig.”

”Nå, då är han en reptil. Det är avgjort.”

”Men hör du, vad-du-nu-heter –”

”Senaste alias: Mongrel.”

”Ett bra ett också. Jag tänkte säga att du är mer bildad än du har låtsats vara. Jag tycker om kultiverat sällskap, och jag ska odla vår bekantskap. Vad Shekels beträffar, så kan han berätta för dig när du vill veta något privat som pågår på det här fortet eller i White Clouds läger eller Thunder-Birds; och om du blir vän med honom gör han det gärna, för han är en född skvallerbytta och snappar upp allt prat. Eftersom han är hela Sjunde kavalleriets reptil tillhör han ingen särskild och har inga militära plikter; så han kommer och går som han vill och är populär hos alla huskatter och andra pålitliga källor till privat information. Han förstår alla språk och talar dem allihop också. Visserligen med en brytning som när man skär tänder, och med en grammatik som inte är något bättre än svordomar – men med lite övning får man fram kärnan i det han säger, och det duger. . . Hör! Det är revelj. . . .

Noter till reveljen [80]

”Svag och avlägsen, men visst är den klar, visst är den ljuv? Det finns ingen musik som signalhornet när det gäller att få blodet att sjuda, i morgongryningens stilla högtidlighet, med den dunkla slätten som sträcker sig bort mot ingenting och de spöklika bergen som slumrar mot himlen. Om en stund hör du en annan ton – svag och avlägsen och klar, som den andra, och ännu ljuvare, märker du. Vänta . . . lyssna. Där kommer den! Den säger: ’Det är jag, Soldier – kom!’ . . .

. . . Se så, nu ska du få se mig försvinna som en blixt!”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet