Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

A Horse’s Tale, kapitel 9 – Soldier Boy och Shekels igen

· The Equinest

Ung trumslagarpojke med en häst
Från mannen som gav oss Huckleberry Finn: Mark Twains berättelse om Buffalo Bills häst skrevs för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.

Del I

Kapitel IX Soldier Boy och Shekels igen

”Jo, så här gick det till. Vi skötte eskorten; sedan kom vi tillbaka och styrde ut på slätten och lät våra rangers gå igenom en ordentlig exercis – å, i flera timmar! Sedan skickade vi hem dem under brigadgeneral Fanny Marsh; sedan gav sig generallöjtnanten och jag av i galopp över slätterna i ungefär tre timmar, och var på väg hem i sakta mak mitt på eftermiddagen när vi mötte Jimmy Slade, trumslagarpojken, och han gjorde honnör och frågade generallöjtnanten om hon hade hört nyheten, och hon sa nej, och han sa:

”’Buffalo Bill har blivit överfallen och svårt skjuten på den här sidan om Clayton, och spanaren Thorndike också; Bill kunde inte färdas, men Thorndike kunde, och han kom med nyheten, och sergeant Wilkes och sex man från kompani B har gett sig av, för två timmar sedan, i full fart, för att hämta Bill. Och de säger –’

”’Iväg!’ ropar hon till mig – och jag for iväg.”

”Fort?”

”Ställ inga dumma frågor. Det var ett förfärligt tempo. I fyra timmar hände ingenting, och inte ett ord sades, utom att hon då och då sa: ’Håll i, Boy, håll i, älskling; vi ska rädda honom!’ Jag höll i. Nåväl, när mörkret föll, bland de karga kullarna, hade den stackars lilla krabaten susat omkring i sadeln hela dagen, och jag märkte på det slappa knätrycket att hon var trött och ostadig, och jag blev förskräckligt rädd; men varje gång jag försökte sakta ner och låta henne somna, så att jag kunde stanna, manade hon på mig igen; och så, mycket riktigt, till slut ramlade hon av!

”Å, vilken knipa att hamna i! för hon låg där och rörde sig inte, och vad skulle jag göra? Jag kunde inte lämna henne för att hämta hjälp, för vargarnas skull. Det fanns inget annat att göra än att stå kvar hos henne. Det var förfärligt. Jag var rädd att hon hade dött, stackars liten! Men det hade hon inte. Efter en stund kom hon till sans och sa: ’Kyss mig, Soldier’, och det var välsignade ord. Jag kysste henne – många gånger; det är jag van vid, och vi tycker om det. Men hon reste sig inte, och jag var orolig. Hon smekte min mule med handen och pratade med mig och kallade mig kärleksfulla namn – det är hennes sätt – men hon smekte med samma hand hela tiden. Den andra armen var bruten, förstår du, men det visste inte jag, och hon nämnde det inte. Hon ville inte göra mig ledsen, vet du.

”Snart kom de stora grå vargarna och drog omkring, och man kunde höra dem morra och glefsa åt varandra, men man kunde inte se något av dem utom ögonen, som lyste i mörkret som gnistor och stjärnor. Generallöjtnanten sa: ’Om jag hade Rocky Mountain Rangers här skulle vi få de där bestarna att klättra upp i ett träd.’ Sedan låtsades hon att hennes rangers var inom hörhåll och satte signalhornet till munnen och blåste ’samling’; och sedan ’sadla upp’; sedan ’trav’; ’galopp’; ’chock!’ Sedan blåste hon ’reträtt’ och sa: ’Den är till er, era rebeller; Rangers drar sig aldrig tillbaka!’

”Musiken skrämde bort dem, men de var hungriga och kom tillbaka gång på gång. Och förstås blev de djärvare och djärvare, så som de brukar. Det höll på i en timme, sedan somnade det trötta barnet, och det var ynkligt att höra henne jämra sig och krypa ihop, och jag kunde inte göra något för henne. Hela tiden låg jag på lur efter vargarna. De ligger i min linje; jag har erfarenhet. Till slut vågade sig den djärvaste innanför mina linjer, och jag skickade tillbaka honom till hans vänner med en del av skallen fortfarande kvar, och de gjorde resten. Under nästa timme fick jag ett par till, och de gick samma väg som den förste, ner i halsen på truppen. Det räckte för de överlevande, och de gav sig av och lämnade oss i fred.

”Vi hade inga fler äventyr, fast jag höll mig vaken hela natten och var beredd. Från midnatt blev barnet mycket oroligt och yrade och jämrade sig och sa: ’Vatten, vatten – törstig’; och då och då ’Kyss mig, Soldier’; och ibland var hon i sitt fort och gav order till sin garnison; och en gång var hon i Spanien och trodde att hennes mor var hos henne. Folk säger att en häst inte kan gråta; men de vet inte bättre, för vi gråter inombords.

”Det var en timme efter soluppgången som jag hörde pojkarna komma och kände igen hovslagen från Pomp och Cæsar och Jerry, gamla kamrater till mig; och ett mer välkommet ljud kunde det aldrig finnas.

Buffalo Bill låg i en hästbår, med benet krossat av en kula, och Mongrel och Blake Haskins häst bar den. Buffalo Bill och Thorndike hade dödat båda de där banditerna.

”När de kom fram till oss och Buffalo Bill såg barnet ligga där så blekt, sa han: ’Herregud!’ och ljudet av hans röst fick henne att vakna till, och hon gav till ett litet glädjerop och kämpade för att resa sig, men kunde inte, och soldaterna lyfte upp henne som de ömmaste kvinnor, och deras ögon var våta och de skämdes inte, när de såg hennes arm dingla; och det var Buffalo Bills också, och när de lade henne i hans armar sa han: ’Min älskling, hur har det här gått till?’ och hon sa: ’Vi kom för att rädda dig, men jag var trött och kunde inte hålla mig vaken, och ramlade av och slog mig, och kunde inte komma upp igen.’ ’Kom ni för att rädda mig, din lilla kära råtta? Det var alldeles för rart av dig!’ ’Ja, och Soldier stod kvar hos mig, det vet du att han gjorde, och skyddade mig mot vargarna; och fick han chansen sparkade han livet ur några av dem – för det vet du att han gör, BB.’ Sergeanten sa: ’Han lade ner tre av dem, sir, och här är benen som bevis.’ ’Han är en storartad häst’, sa BB; ’han är den mest storartade häst som någonsin funnits! och han har räddat ditt liv, generallöjtnant Alison, och ska skydda det resten av sitt liv – han är din för en kyss!’ Han fick den, tillsammans med ett utbrott av förtjusning, och han sa: ’Nu mår du bättre, lilla spanjorska – tror du att du kan blåsa framåt marsch?’ Hon satte signalhornet till munnen för att göra det, men han sa att hon skulle vänta en minut först. Sedan lade han och sergeanten armen till rätta och spjälade den, och hon ryckte till men gnällde inte; sedan började vi marschen hem, och det är slutet på historien; och jag är hennes häst. Är hon inte en pärla, Shekels?

”Pärla? Hon är mer än en pärla, mer än tusen pärlor – hon är en reptil!”

”Det är en komplimang från hjärtat, Shekels. Gud välsigne dig för den!”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet