Hästkonst
A Horse’s Tale, kapitel 14 – Soldier Boy för sig själv

Från mannen som gav oss Huckleberry Finn kommer här en berättelse om Buffalo Bills häst, skriven för att väcka uppmärksamhet kring hur meningslös tjurfäktningen är.
Del II
Kapitel XIV Soldier Boy för sig själv
Det har gått fem månader. Eller är det sex? Mina lidanden har grumlat mitt minne. Jag har varit över hela det här landet, från ände till ände, och sedan i förrgår är jag tillbaka igen i den stad som vi passerade genom den sista dagen av vår långa resa, och som ligger nära hennes hem på landet. Jag är en vacklande ruin och mina ögon är skumma, men jag kände igen den. Om hon kunde se mig skulle hon känna igen mig och blåsa min signal. Jag önskar att jag fick höra den en gång till; den skulle ge mig nytt liv, den skulle föra tillbaka hennes ansikte och bergen och det fria livet, och jag skulle komma – om jag så låg döende skulle jag komma! Hon skulle inte känna igen mig så som jag ser ut nu, men hon skulle känna igen mig på min stjärn. Men hon kommer aldrig att få se mig, för de släpper inte ut mig ur det här sjaskiga stallet – ett snuskigt och eländigt ställe, med i stort sett bara två vrak som jag själv till sällskap.
Hur många gånger har jag bytt ägare? Jag tror att det är tolv gånger – jag kan inte minnas; och varje gång var det ett steg längre ner, och varje gång fick jag en hårdare herre. De har varit grymma, allihop; de har arbetat mig natt och dag i förnedrande sysslor och slagit mig; de har gett mig dålig mat, och vissa dagar ingen alls. Och så är jag nu bara skinn och ben, med en sträv och sjaskig päls som putar ut och står i vinklar över min krympta kropp – den päls som en gång var så blank, den päls som hon älskade att stryka med handen. Jag var bergens och de stora slätternas stolthet; nu är jag en fågelskrämma och föraktad. De ömkliga vrak som är mina kamrater här säger att vi har nått botten på skalan, den slutliga förnedringen; de säger att när en häst inte längre är värd ogräset och det kasserade skräpet som de ger honom att äta, så säljer de honom till tjurfäktningsarenan för ett glas brännvin, för att roa folket och gå under för deras nöjes skull.
Att dö – det bekymrar mig inte; vi som tjänstgör bryr oss aldrig om döden. Men om jag bara fick se henne en gång till! om jag bara fick höra hennes signalhorn sjunga igen och säga: ”Det är jag, Soldier – kom!”
Översatt från engelska. Läs originalet