Hästkonst
Den förtrollade hästen

En hästsaga ur den förtjusande samlingen The Arabian Nights Entertainments, i urval och redigering av Andrew Lang.
Det var nyårsfesten, den äldsta och mest lysande av alla fester i kungariket Persien, och kungen hade tillbringat dagen i staden Schiraz, där han tagit del av de praktfulla skådespel som hans undersåtar ordnat för att hedra högtiden. Solen höll på att gå ned och monarken skulle just ge hovet tecken att dra sig tillbaka, när en indier plötsligt dök upp framför hans tron. Han ledde en rikt utstyrd häst som i varje avseende såg ut precis som en levande.
”Sire”, sade han och kastade sig ned på marken medan han talade, ”även om jag visar mig så sent inför Ers Höghet kan jag med full tillförsikt försäkra er att inget av de under ni har sett i dag kan mäta sig med denna häst, om ni bara täcks kasta en blick på den.”
”Jag ser ingenting märkvärdigt i den”, svarade kungen, ”utom en skicklig efterbildning av en riktig häst; det kunde vilken duktig hantverkare som helst åstadkomma.”
”Sire”, genmälde indiern, ”det är inte hans yttre form jag vill tala om, utan den nytta jag kan ha av honom. Jag behöver bara sitta upp på honom och önska mig till någon särskild plats, och hur avlägsen den än må vara befinner jag mig där inom några få ögonblick. Det är detta, Sire, som gör hästen så underbar, och om Ers Höghet tillåter kan ni själv få se beviset.”
Persiens kung, som intresserade sig för allt som var utöver det vanliga och aldrig tidigare stött på en häst med sådana egenskaper, bad indiern sitta upp och visa vad den kunde. I ett nu hade mannen svingat sig upp på dess rygg och frågade vart monarken ville skicka honom.
”Ser du det där berget?” frågade kungen och pekade på en väldig bergsmassa som tornade upp sig mot himlen ungefär tre mil från Schiraz. ”Far dit och hämta mig ett blad från palmen som växer vid dess fot.”
Orden hade knappt lämnat kungens mun förrän indiern vred på en skruv som satt i hästens hals, nära sadeln, och djuret for som en blixt upp i luften och var snart utom synhåll även för de skarpaste ögon. Efter en kvarts timme såg man indiern komma tillbaka med palmbladet i handen; han styrde hästen fram till tronens fot, steg av och lade bladet framför kungen.
Monarken hade inte förr fått bevis på den häpnadsväckande snabbhet som hästen var kapabel till, än han längtade efter att själv äga den, och han var så säker på att indiern gärna skulle sälja den att han redan betraktade den som sin egen.
”Jag anade aldrig av hans blotta yttre hur värdefullt ett djur han var”, sade han till indiern, ”och jag är dig tacksam för att du har visat mig mitt misstag. Om du vill sälja den, så nämn själv ditt pris.”
”Sire”, svarade indiern, ”jag tvivlade aldrig på att en så vis och bildad härskare som Ers Höghet skulle göra min häst rättvisa när ni väl kände till dess förmåga, och jag gick till och med så långt som att tro att ni kanske skulle vilja äga den. Hur högt jag än värderar den ska jag överlåta den till Ers Höghet på ett villkor. Hästen är inte byggd av mig, utan jag fick den av uppfinnaren i utbyte mot min enda dotter, och han lät mig svära en helig ed på att aldrig skiljas från den utom mot något av lika stort värde.”
”Nämn vad du vill”, ropade monarken och avbröt honom. ”Mitt rike är stort och fullt av sköna städer. Du behöver bara välja vilken du föredrar, så blir du dess härskare för resten av ditt liv.”
”Sire”, svarade indiern, som inte alls tyckte att anbudet var så generöst som det föreföll kungen, ”jag är Ers Höghet djupt tacksam för ert furstliga erbjudande och ber er att inte ta illa upp om jag säger att jag bara kan lämna ifrån mig min häst i utbyte mot handen till prinsessan, er dotter.”
Hovmännen brast ut i skratt när de hörde dessa ord, och prins Firouz Schah, tronarvingen, fylldes av vrede över indierns förmätenhet. Kungen tyckte däremot att det inte skulle kosta honom så mycket att skiljas från prinsessan för att vinna en så förtjusande leksak, och medan han tvekade om sitt svar tog prinsen till orda.
”Sire”, sade han, ”det är omöjligt att ni ens ett ögonblick kan tvivla på vilket svar ni ska ge på en så fräck handel. Tänk på vad ni är skyldig er själv och era förfäders blod.”
”Min son”, svarade kungen, ”du talar ädelt, men du inser varken hästens värde eller att indiern, om jag avslår hans förslag, bara kommer att lägga fram samma förslag för någon annan monark, och jag skulle gripas av förtvivlan vid tanken på att någon annan än jag skulle äga detta världens sjunde underverk. Jag säger förstås inte att jag tänker godta hans villkor, och kanske går han att tala förstånd med, men under tiden vill jag att du undersöker hästen och, med ägarens tillåtelse, prövar dess förmåga.”
Indiern, som hade hört kungens ord, tyckte sig se tecken på att han var på väg att ge efter för förslaget. Därför gick han glatt med på monarkens önskan och steg fram för att hjälpa prinsen upp på hästen och visa honom hur den skulle styras; men innan han hunnit sluta hade den unge mannen vridit på skruven och var snart utom synhåll.
De väntade en god stund och trodde att de när som helst skulle få se honom återvända i fjärran, men till slut blev indiern rädd, kastade sig ned framför tronen och sade till kungen: ”Sire, Ers Höghet har säkert märkt att prinsen i sin otålighet inte lät mig berätta vad han måste göra för att återvända till platsen han startade från. Jag bönfaller er att inte straffa mig för något som inte var mitt fel, och att inte låta mig umgälla någon olycka som kan inträffa.”
”Men varför”, ropade kungen i ett utbrott av rädsla och vrede, ”varför kallade du inte tillbaka honom när du såg honom försvinna?”
”Sire”, svarade indiern, ”hans snabba färd överraskade mig så att han var utom hörhåll innan jag återfått talförmågan. Men vi får hoppas att han upptäcker och vrider på en andra skruv, som får hästen att återvända till jorden.”
”Men anta att han gör det!” svarade kungen. ”Vad hindrar då hästen från att störta rakt ned i havet eller slå honom i stycken mot klipporna?”
”Var inte rädd, Ers Höghet”, sade indiern, ”hästen har förmågan att färdas över hav och bära sin ryttare vart han än önskar.”
”Nåväl, ditt huvud får stå som borgen för det”, genmälde monarken, ”och om han inte är tillbaka hos mig i god behåll inom tre månader, eller åtminstone har sänt mig bud om att han är i säkerhet, ska du plikta med ditt liv.” Med de orden befallde han sina vakter att gripa indiern och kasta honom i fängelse.
Under tiden hade prins Firouz Schah glatt stigit upp i luften, och i en timmes tid fortsatte han att stiga allt högre och högre, tills inte ens bergen gick att skilja från slätterna. Då började han tänka att det var dags att komma ned, och tog för givet att han för att göra det bara behövde vrida skruven åt andra hållet; men till sin förvåning och fasa märkte han att hur han än vred så gjorde det inte den minsta verkan. Då kom han ihåg att han aldrig hade väntat för att fråga hur han skulle komma tillbaka till jorden, och förstod i vilken fara han svävade. Lyckligtvis tappade han inte huvudet, utan började undersöka hästens hals med stor omsorg, tills han till sin oändliga glädje upptäckte en pytteliten pinne, mycket mindre än den andra, nära det högra örat. Den vred han på, och märkte att han sjönk mot jorden, om än långsammare än han hade lämnat den.
Det hade nu blivit mörkt, och eftersom prinsen ingenting kunde se var han tvungen att, inte utan en viss oro, låta hästen själv välja väg. Midnatt hade redan passerat när prins Firouz Schah åter satte foten på marken, matt och trött efter den långa ritten och efter att inte ha ätit något sedan tidigt på morgonen.
Det första han gjorde när han stigit av var att försöka ta reda på var han befann sig, och så långt han kunde urskilja i det täta mörkret stod han på det terrasserade taket till ett väldigt palats, kantat av en marmorbalustrad. I ett hörn av terrassen fanns en liten dörr som ledde till en trappa ned i palatset.
En del hade kanske tvekat innan de utforskade vidare, men inte prinsen. ”Jag gör ingen skada”, sade han, ”och vem ägaren än är kommer han inte att röra mig när han ser att jag är obeväpnad.” Av fruktan för att ta ett felsteg gick han försiktigt nedför trappan. På en trappavsats lade han märke till en öppen dörr, och bortom den låg en svagt upplyst sal.
Innan han gick in stannade prinsen och lyssnade, men han hörde ingenting utom ljudet av snarkande män. I skenet från en lykta som hängde i taket såg han en rad svarta vakter som sov, var och en med ett draget svärd bredvid sig, och han förstod att salen måste vara förrummet till någon drottnings eller prinsessas gemak.
Prins Firouz Schah stod alldeles stilla och såg sig omkring tills hans ögon vant sig vid dunklet, och då upptäckte han ett starkt ljus som lyste igenom ett draperi i ett av hörnen. Han smög sig sakta dit, drog undan dess veck och steg in i en praktfull kammare full av sovande kvinnor, som alla låg på låga bäddar utom en, som vilade på en soffa; och den kvinnan, förstod han, måste vara prinsessan.
Han smög sig varsamt fram till sidan av hennes bädd och betraktade henne, och såg att hon var vackrare än någon kvinna han någonsin hade skådat. Men hur betagen han än var, var han väl medveten om faran i sin belägenhet, eftersom ett enda förvånat skrik skulle väcka vakterna och leda till hans säkra död.
Han sjönk därför tyst ned på knä, fattade prinsessans ärm och drog lätt hennes arm till sig. Prinsessan slog upp ögonen, och när hon såg en stilig och välklädd man framför sig blev hon stum av häpnad.
Prinsen grep detta gynnsamma ögonblick, bugade sig djupt där han låg på knä och talade så till henne:
”Ni ser framför er, madame, en prins i nöd, son till Persiens kung, som genom ett äventyr så märkligt att ni knappt kommer att tro det befinner sig här och ber om ert beskydd. I går var jag ännu vid min faders hov, upptagen av firandet av vår mest högtidliga fest; i dag är jag i ett okänt land och i fara för mitt liv.”
Prinsessan som prins Firouz Schah bad om nåd var den äldsta dottern till kungen av Bengalen, och hon njöt av vila och omväxling i det palats som hennes far låtit bygga åt henne en bit från huvudstaden. Hon lyssnade vänligt till vad han hade att säga och svarade sedan:
”Prins, var inte orolig; gästfrihet och medmänsklighet utövas lika flitigt i Bengalen som i Persien. Det beskydd ni ber om ska ni få av alla. Det har ni mitt ord på.” Och när prinsen just skulle tacka henne för hennes godhet tillade hon hastigt: ”Hur stor min nyfikenhet än må vara att få veta på vilket sätt ni har färdats hit så snabbt, vet jag att ni måste vara matt av hunger, så jag ska befalla mina kvinnor att föra er till en av mina kammare, där ni får kvällsmat och sedan får vila i fred.”
Vid det här laget var prinsessans tjänarinnor vakna allihop och lyssnade till samtalet. På ett tecken från sin härskarinna steg de upp, klädde sig i all hast, grep några av de vaxljus som lyste upp rummet och förde prinsen till ett stort rum med högt i tak, där två av dem bäddade åt honom medan resten gick ned till köket, varifrån de snart kom tillbaka med alla slags rätter. Sedan visade de honom skåp fulla av kläder och linne och lämnade rummet.
Medan de var borta försökte prinsessan av Bengalen, som blivit djupt betagen av prinsens skönhet, förgäves somna om. Det var ingen idé: hon var klarvaken, och när hennes kvinnor kom in i rummet frågade hon ivrigt om prinsen hade allt han behövde och vad de tyckte om honom.
”Madame”, svarade de, ”vi kan naturligtvis inte veta vilket intryck den unge mannen har gjort på er. Vad oss anbelangar tror vi att ni skulle vara lyckligt lottad om kungen er far lät er gifta er med någon så älskvärd. Helt säkert finns det ingen vid hovet i Bengalen som kan jämföras med honom.”
Dessa smickrande iakttagelser misshagade inte alls prinsessan, men eftersom hon inte ville röja sina egna känslor sade hon bara: ”Ni är ett gäng pratmakare allihop; gå och lägg er igen och låt mig sova.”
När hon klädde sig följande morgon märkte hennes tärnor att prinsessan, tvärt emot sin vana, var mycket noga med sin toalett och envisades med att få håret uppsatt både två och tre gånger om. ”För”, sade hon för sig själv, ”om mitt utseende inte misshagade prinsen när han såg mig i det skick jag var i, hur mycket mer kommer han då inte att slås av mig när han får se mig med alla mina behag.”
Sedan satte hon i håret de största och mest glänsande diamanter hon kunde hitta, tillsammans med ett halsband, armband och ett bälte, alla av ädelstenar. Och över hennes axlar lade hennes damer en mantel av det dyrbaraste tyg i hela Indien, som ingen utom medlemmar av kungahuset fick bära. När hon var helt klädd efter sin önskan skickade hon bud för att få veta om prinsen av Persien var vaken och redo att ta emot henne, eftersom hon önskade visa sig för honom.
När prinsessans budbärare kom in i hans rum höll prins Firouz Schah just på att gå därifrån för att höra om han fick lov att betyga hennes härskarinna sin vördnad; men när han hörde prinsessans önskan gav han genast efter. ”Hennes vilja är min lag”, sade han, ”jag är här bara för att lyda hennes befallningar.”
Efter några ögonblick visade sig prinsessan själv, och sedan de sedvanliga artighetsfraserna hade växlats mellan dem satte sig prinsessan på en soffa och började förklara för prinsen varför hon inte tog emot honom i sina egna gemak. ”Hade jag gjort det”, sade hon, ”kunde vi ha blivit avbrutna när som helst av eunuckernas överhuvud, som har rätt att komma in när det behagar honom, medan detta är förbjuden mark för honom. Jag är idel otålighet att få höra om den underbara händelse som har skänkt mig nöjet av er ankomst, och därför har jag kommit till er här, där ingen kan störa oss. Börja då, jag ber er, utan dröjsmål.”
Så prinsen började från början och berättade hela historien om Nedrouzfesten som hålls varje år i Persien, och om de praktfulla skådespel som ges till dess ära. Men när han kom till den förtrollade hästen förklarade prinsessan att hon aldrig kunnat föreställa sig något ens hälften så förunderligt. ”Nåväl”, fortsatte prinsen, ”då förstår ni lätt hur kungen min far, som har en passion för allt som är märkvärdigt, greps av en häftig lust att äga denna häst och frågade indiern vilken summa han ville ha för den.
”Mannens svar var fullkomligt orimligt, som ni säkert håller med om när jag berättar att det var inget mindre än handen till prinsessan, min syster; men fastän alla som stod omkring skrattade och hånade, och jag var utom mig av raseri, såg jag till min förtvivlan att min far inte kunde förmå sig att bemöta det oförskämda förslaget som det förtjänade. Jag försökte resonera med honom, men förgäves. Han bad mig bara undersöka hästen i avsikt (det förstod jag mycket väl) att få mig att bättre inse dess värde.”
”För att göra min far till viljes satt jag upp på hästen och vred, utan att vänta på några anvisningar från indiern, på pinnen så som jag sett honom göra. På ett ögonblick svävade jag uppåt, mycket snabbare än en pil kan flyga, och det kändes som om jag måste komma så nära himlen att jag snart skulle slå huvudet i den! Jag kunde ingenting se under mig, och en tid var jag så förvirrad att jag inte ens visste åt vilket håll jag färdades. Till sist, när det började mörkna, hittade jag en annan skruv, och när jag vred på den började hästen sakta sjunka mot jorden. Jag var tvungen att lita till slumpen och se vad ödet hade i beredskap, och klockan var redan över midnatt när jag befann mig på taket till detta palats. Jag smög nedför den lilla trappan och gick direkt mot ett ljus som jag såg genom en öppen dörr – jag kikade försiktigt in och såg, som ni kan gissa, eunuckerna som låg och sov på golvet. Jag visste vilka risker jag tog, men min nöd var så stor att jag inte brydde mig om dem, och jag smög mig oskadd förbi era vakter fram till draperiet som dolde er dörr.
”Resten, prinsessa, vet ni; och det enda som återstår för mig är att tacka er för den vänlighet ni har visat mig och försäkra er om min tacksamhet. Enligt folkrätten är jag redan er slav, och jag har bara mitt hjärta, som är mitt eget, att erbjuda er. Men vad säger jag? Mitt eget? Ack, madame, det blev ert från första stund jag såg er!”
Sättet han sade dessa ord på kunde inte lämna prinsessan i något tvivel om vilken verkan hennes behag hade haft, och rodnaden som steg upp i hennes ansikte gjorde henne bara ännu vackrare.
”Prins”, svarade hon så snart hennes förvirring tillät henne att tala, ”ni har berett mig den största glädje, och jag har följt er noga genom alla era äventyr, och fastän ni sitter livs levande framför mig darrade jag till och med vid tanken på faran ni svävade i uppe i luftens höga rymder! Låt mig säga hur stor tacksamhetsskuld jag står i till den slump som har fört er till mitt hus; ni kunde inte ha kommit in i något som hade gett er ett varmare mottagande. Vad gäller att ni skulle vara slav så är det förstås bara ett skämt, och mitt mottagande måste i sig ha försäkrat er om att ni är lika fri här som vid er faders hov. Och vad gäller ert hjärta”, fortsatte hon i uppmuntrande ton, ”så är jag helt säker på att det för länge sedan har skänkts bort till någon prinsessa som är det väl värd, och jag kan inte tänka mig att bli orsaken till att ni blir henne otrogen.”
Prins Firouz Schah skulle just försäkra att det inte fanns någon dam med äldre anspråk, men han avbröts av att en av prinsessans tjänarinnor kom in och meddelade att middagen var serverad, och när allt kom omkring var ingen av dem ledsen över avbrottet.
Middagen var dukad i ett praktfullt rum, och bordet var täckt av läckra frukter, medan rikt klädda flickor under måltiden sjöng mjukt och ljuvt till stränginstrument. När prinsen och prinsessan hade ätit klart gick de in i ett litet rum klätt i blått och guld, med utsikt över en trädgård full av blommor och smultronträd, helt olika dem man kunde finna i Persien.
”Prinsessa”, anmärkte den unge mannen, ”hittills har jag alltid trott att Persien kunde berömma sig av finare palats och ljuvligare trädgårdar än något annat rike på jorden. Men mina ögon har öppnats, och jag börjar inse att varhelst det finns en stor kung omger han sig med byggnader som är honom värdiga.”
”Prins”, svarade prinsessan av Bengalen, ”jag har ingen aning om hur ett persiskt palats ser ut, så jag kan inte göra några jämförelser. Jag vill inte förringa mitt eget palats, men jag kan försäkra er att det är mycket anspråkslöst bredvid kungen min fars, vilket ni kommer att hålla med om när ni har varit där och hälsat på honom, som jag hoppas att ni snart gör.”
Prinsessan hoppades nämligen att kungen, om hon fick till stånd ett möte mellan prinsen och hennes far, skulle bli så imponerad av den unge mannens förnäma hållning och fina sätt att han skulle erbjuda honom sin dotter till hustru. Men prinsen av Persiens svar på hennes förslag var inte riktigt vad hon önskat.
”Madame”, sade han, ”om jag tog fasta på ert förslag att besöka kungen av Bengalens palats skulle jag tillfredsställa inte bara min nyfikenhet, utan också den vördnad jag hyser för honom. Men, prinsessa, jag är övertygad om att ni håller med mig om att jag omöjligen kan visa mig inför en så stor härskare utan ett följe som anstår min rang. Han skulle tro att jag var en äventyrare.”
”Om det är allt”, svarade hon, ”så kan ni få så många tjänare här som ni vill. Det finns gott om persiska köpmän, och vad pengar beträffar står min skattkammare alltid öppen för er. Ta vad ni vill.”
Prins Firouz Schah anade vad som låg bakom så mycket vänlighet från prinsessans sida och blev djupt rörd. Ändå fick hans kärlek, som växte för varje ögonblick, honom inte att glömma sin plikt. Därför svarade han utan att tveka:
”Jag vet inte, prinsessa, hur jag ska uttrycka min tacksamhet för ert vänliga erbjudande, som jag genast skulle anta om det inte vore för tanken på all den oro som kungen min far måste lida för min skull. Jag vore verkligen ovärdig all den kärlek han överöser mig med om jag inte återvände till honom vid första möjliga tillfälle. För medan jag njuter av sällskapet med den mest älskvärda av alla prinsessor är han, det är jag helt övertygad om, försänkt i den djupaste sorg, sedan han förlorat allt hopp om att få se mig igen. Jag är säker på att ni förstår min belägenhet och känner att det inte bara vore otacksamt av mig att stanna borta ett enda ögonblick längre än nödvändigt, utan kanske till och med ett brott, för hur kan jag veta att min frånvaro inte krossar hans hjärta?
”Men”, fortsatte prinsen, ”när jag väl har lytt mitt samvetes röst ska jag räkna ögonblicken tills jag, med ert nådiga tillstånd, får visa mig inför kungen av Bengalen, inte som en vandrare utan som en prins, för att be om den nåden att få er hand. Min far har alltid sagt mig att jag ska få välja helt fritt när jag gifter mig, men jag är övertygad om att jag bara behöver beskriva er generositet för att mina önskningar ska bli hans egna.”
Prinsessan av Bengalen var alltför förnuftig för att inte godta den förklaring som prins Firouz Schah gav, men hon blev mycket oroad över hans avsikt att resa genast, eftersom hon fruktade att det intryck hon gjort på honom skulle blekna bort så snart han lämnat henne. Hon gjorde därför ett sista försök att hålla kvar honom, och sedan hon försäkrat honom om att hon helt och hållet gillade hans iver att träffa sin far, bad hon honom skänka henne ytterligare en dag eller två av sitt sällskap.
Av ren artighet kunde prinsen knappast avslå denna begäran, och prinsessan satte i gång med att hitta på alla slags nöjen åt honom, och lyckades så väl att två månader gick nästan obemärkt förbi med baler, skådespel och jakt, som prinsessan älskade passionerat så länge den inte innebar någon fara. Men till sist förklarade han en dag på fullt allvar att han inte längre kunde försumma sin plikt, och bönföll henne att inte lägga fler hinder i hans väg, samtidigt som han lovade att återvända så snart han kunde, med all den prakt som anstod både henne och honom själv.
”Prinsessa”, tillade han, ”det kan hända att ni i ert hjärta räknar mig till de falska älskare vars hängivenhet inte tål frånvarons prövning. Gör ni det gör ni mig orätt; och vore det inte av fruktan för att förolämpa er skulle jag bönfalla er att följa med mig, för mitt liv kan bara bli lyckligt om jag får leva det med er. Vad ert mottagande vid det persiska hovet beträffar kommer det att bli så varmt som ni förtjänar; och vad gäller kungen av Bengalen måste han bry sig mycket mindre om ert väl än ni har låtit mig förstå om han inte ger sitt samtycke till vårt giftermål.”
Prinsessan kunde inte finna ord att svara på prinsen av Persiens argument, men hennes tystnad och hennes nedslagna blick talade för henne och visade att hon inte hade något emot att följa med honom på hans resor.
Den enda svårighet hon kom att tänka på var att prins Firouz Schah inte visste hur man hanterade hästen, och hon fruktade att de skulle hamna i samma knipa som förut. Men prinsen lugnade hennes farhågor så framgångsrikt att hon snart inte tänkte på annat än att ordna deras flykt så hemligt att ingen i palatset skulle ana något.
Så skedde, och tidigt följande morgon, när hela palatset låg försänkt i sömn, smög hon upp på taket, där prinsen redan väntade på henne med hästens huvud vänt mot Persien. Han satt upp först och hjälpte prinsessan upp bakom sig; när hon satt stadigt och höll hårt i hans bälte rörde han vid skruven, och hästen började snabbt lämna jorden bakom sig.
Den färdades med sin vanliga hastighet, och prins Firouz Schah styrde den så väl att han två och en halv timme efter avfärden såg Persiens huvudstad ligga under sig. Han bestämde sig för att varken landa på det stora torget varifrån han startat eller i sultanens palats, utan vid ett lantställe en bit från staden. Där visade han prinsessan en vacker svit av rum och bad henne vila medan han underrättade sin far om deras ankomst och förberedde ett offentligt mottagande värdigt hennes rang. Sedan befallde han att en häst skulle sadlas och red i väg.
Hela vägen genom gatorna hälsades han med glädjerop av folket, som för länge sedan förlorat allt hopp om att få se honom igen. När han kom fram till palatset fann han sultanen omgiven av sina ministrar, alla klädda i djupaste sorgdräkt, och fadern blev nästan från sina sinnen av förvåning och förtjusning vid blotta ljudet av sonens röst. När han hade lugnat sig en smula bad han prinsen berätta om sina äventyr.
Prinsen grep genast det tillfälle som gavs honom och berättade hela historien om hur prinsessan av Bengalen hade tagit emot honom, utan att ens dölja att hon hade förälskat sig i honom. ”Och, Sire”, avslutade prinsen, ”sedan jag gett mitt kungliga ord på att ni inte skulle vägra ert samtycke till vårt giftermål, övertalade jag henne att följa med mig tillbaka på indierns häst. Jag har lämnat henne i ett av Ers Höghets lantställen, där hon ängsligt väntar på att få bekräftat att jag inte har lovat förgäves.”
När han sagt detta skulle prinsen just kasta sig för sultanens fötter, men hans far hindrade honom, omfamnade honom på nytt och sade ivrigt:
”Min son, jag ger inte bara gärna mitt samtycke till ditt giftermål med prinsessan av Bengalen, utan jag ska skynda mig att betyga henne min aktning och själv tacka henne för de välgärningar hon har visat dig. Sedan ska jag föra henne tillbaka hit med mig och ordna allt så att bröllopet kan firas redan i dag.”
Sultanen gav alltså order om att folket skulle lägga av sina sorgkläder och att det skulle ges en konsert med trummor, trumpeter och cymbaler. Likaså att indiern skulle hämtas ur fängelset och föras inför honom.
Hans befallningar åtlyddes, och indiern fördes omgiven av vakter inför honom. ”Jag har hållit dig inlåst”, sade sultanen, ”för att ditt liv skulle plikta om min son gick förlorad. Nu har han återvänt; ta alltså din häst och försvinn för alltid.”
Indiern lämnade hastigt sultanens närhet, och när han kommit ut frågade han mannen som hade hämtat honom ur fängelset var prinsen egentligen hade varit hela den här tiden och vad han hade haft för sig. De berättade hela historien för honom, och hur prinsessan av Bengalen just då väntade i lantpalatset på sultanens samtycke, vilket genast gav indiern idén till en hämnd för den behandling han fått utstå. Han gick direkt till lantstället och meddelade portvakten, som hade lämnats kvar för att ha uppsikt, att han blivit sänd av sultanen och av prinsen av Persien för att hämta prinsessan på den förtrollade hästen och föra henne till palatset.
Portvakten kände igen indiern till utseendet och visste förstås att han nästan tre månader tidigare hade kastats i fängelse av sultanen; när han nu såg honom på fri fot tog mannen för givet att han talade sanning och gjorde inga svårigheter att föra honom inför prinsessan av Bengalen. Hon å sin sida gick gärna med på att göra som han ville när hon hörde att han kom från prinsen.
Indiern, förtjust över att hans plan hade lyckats, satt upp på hästen, hjälpte prinsessan upp bakom sig och vred på pinnen i samma ögonblick som prinsen lämnade palatset i Schiraz för att bege sig till lantstället, tätt följd av sultanen och hela hovet. Eftersom indiern visste detta styrde han med avsikt hästen rakt över staden, för att hans hämnd för den orättvisa fångenskapen skulle bli så mycket snabbare och ljuvare.
När sultanen av Persien såg hästen och dess ryttare tvärstannade han av häpnad och fasa och bröt ut i eder och förbannelser, som indiern hörde helt oberörd, väl medveten om att han var fullkomligt säker från förföljelse. Men hur förödmjukad och rasande sultanen än var, var hans känslor ingenting mot prins Firouz Schahs, när han såg föremålet för sin glödande kärlek föras bort i hast. Och medan han stod stum av sorg och ånger över att inte ha vaktat henne bättre försvann hon snabbt ur hans åsyn. Vad skulle han göra? Skulle han följa sin far in i palatset och där ge fritt utlopp åt sin förtvivlan? Både hans kärlek och hans mod förbjöd det, och han fortsatte sin väg till palatset.
När portvakten såg prinsen förstod han vilken dårskap han hade gjort sig skyldig till, och han kastade sig för sin herres fötter och bad om förlåtelse. ”Res dig”, sade prinsen, ”det är jag som är orsaken till denna olycka, inte du. Gå och skaffa mig en dervischdräkt, men akta dig för att säga att den är till mig.”
En liten bit från lantstället låg ett dervischkloster, och föreståndaren, eller schejken, var portvaktens vän. Med hjälp av en historia som hittades på i stunden var det därför lätt nog att få tag i en dervischdräkt, som prinsen genast tog på sig i stället för sina egna kläder. Förklädd på detta sätt, och med en ask pärlor och diamanter som han tänkt ge prinsessan som gåva gömd på sig, lämnade han huset när natten föll, ovetande om vart han skulle gå, men fast besluten att inte återvända utan henne.
Under tiden hade indiern styrt hästen i en sådan riktning att den, innan många timmar gått, hade kommit in i en skog nära huvudstaden i kungariket Kashmir. Han var mycket hungrig och antog att prinsessan också behövde mat, så han lät sin springare gå ned mot marken och lämnade prinsessan på en skuggig plats vid stranden av en klar bäck.
När prinsessan först befann sig ensam hade hon fått idén att försöka fly och gömma sig. Men eftersom hon knappt hade ätit något sedan hon lämnade Bengalen kände hon sig för svag för att våga sig långt, och hon tvingades ge upp sin plan. När indiern kom tillbaka med kött av olika slag började hon äta glupskt och hade snart återfått tillräckligt med mod för att svara frimodigt på hans oförskämda anmärkningar. Uppretad av hans hot sprang hon upp och ropade högt på hjälp, och lyckligtvis hördes hennes rop av en trupp ryttare, som red fram för att fråga vad som stod på.
Anföraren för dessa ryttare var sultanen av Kashmir, som var på väg hem från jakten, och han vände sig genast till indiern och frågade vem han var och vem han hade med sig. Indiern svarade ohövligt att det var hans hustru och att ingen annan hade anledning att lägga sig i saker mellan dem.
Prinsessan, som förstås inte kände till sin räddares rang, förnekade helt och hållet indierns historia. ”Min herre”, ropade hon, ”vem ni än må vara, sätt ingen tro till denne bedragare. Han är en avskyvärd trollkarl, som i dag har slitit mig från prinsen av Persien, min blivande make, och fört mig hit på denna förtrollade häst.” Hon skulle ha fortsatt, men tårarna kvävde henne, och sultanen av Kashmir, som av hennes skönhet och förnäma hållning övertygats om att hennes berättelse var sann, befallde sitt följe att hugga huvudet av indiern, vilket genast skedde.
Men fastän hon räddats ur en fara tycktes det som om hon bara hade fallit i en annan. Sultanen befallde att man skulle ge henne en häst och förde henne till sitt eget palats, där han ledde henne till ett vackert gemak och valde ut slavinnor som skulle passa upp på henne och eunucker som skulle vakta henne. Sedan, utan att ge henne tid att tacka honom för allt han gjort, bad han henne vila och sade att hon fick berätta om sina äventyr följande dag.
Prinsessan somnade i tron att hon bara behövde berätta sin historia för att sultanen skulle röras till medlidande och utan dröjsmål återlämna henne till prinsen. Men några få timmar skulle ta henne ur villfarelsen.
När kungen av Kashmir hade lämnat henne kvällen innan hade han beslutat att solen inte skulle gå ned igen utan att prinsessan blivit hans hustru, och i gryningen kungjordes hans avsikt i hela staden till ljudet av trummor, trumpeter, cymbaler och andra instrument som var ägnade att fylla hjärtat med glädje. Prinsessan av Bengalen väcktes tidigt av oväsendet, men hon föreställde sig inte för ett ögonblick att det hade något med henne att göra, förrän sultanen, som kom så snart hon var påklädd för att fråga hur hon mådde, upplyste henne om att trumpetstötarna hon hörde hörde till de högtidliga bröllopsceremonierna, som han bad henne förbereda sig för. Detta oväntade besked gav prinsessan en sådan förskräckelse att hon sjönk ihop i djup svimning.
Slavinnorna som väntade skyndade till hennes hjälp, och sultanen själv gjorde sitt bästa för att få henne att återfå medvetandet, men länge var allt förgäves. Till sist började hennes sinnen sakta återvända, och då beslöt hon att låtsas vara galen, hellre än att svika prinsen av Persien genom att gå med på ett sådant giftermål. Hon började alltså säga alla slags dumheter och göra alla möjliga underliga åtbörder, medan sultanen stod och såg på henne med sorg och förvåning. Men eftersom detta plötsliga anfall inte visade några tecken på att avta lämnade han henne åt hennes kvinnor och befallde dem att ta den största omsorg om henne. Ändå tycktes sjukdomen förvärras allteftersom dagen led, och mot natten var den nästan våldsam.
Dagarna gick på detta sätt, tills sultanen av Kashmir till sist beslöt att kalla samman alla läkare vid sitt hov för att de skulle rådslå om hennes sorgliga tillstånd. Deras svar var att galenskap finns i så många olika former att det var omöjligt att ge ett utlåtande om fallet utan att se prinsessan, så sultanen gav order om att de skulle släppas in i hennes kammare en i taget, var och en efter sin rang.
Detta beslut hade prinsessan förutsett, och hon visste mycket väl att om hon en gång lät läkarna känna på hennes puls skulle även den okunnigaste av dem upptäcka att hon var vid fullkomligt god hälsa och att hennes galenskap var spelad. Så när var och en närmade sig bröt hon ut i så våldsamma anfall att inte en enda vågade röra henne med ett finger. Några som låtsades vara klokare än de andra förklarade att de kunde ställa diagnos på sjuka bara genom att se på dem, och ordinerade henne vissa brygder, som hon utan vidare tog, eftersom hon var övertygad om att de alla var ofarliga.
När sultanen av Kashmir såg att hovläkarna ingenting kunde göra för att bota prinsessan kallade han in stadens läkare, som inte lyckades bättre. Sedan tog han sin tillflykt till de mest berömda läkarna i de andra stora städerna, men när han fann att uppgiften övergick deras vetenskap sände han till sist budbärare till de andra grannländerna med en skrivelse som innehöll alla detaljer om prinsessans galenskap, och erbjöd samtidigt att betala kostnaderna för varje läkare som ville komma och se själv, och en frikostig belöning åt den som kunde bota henne. Som svar på denna kungörelse strömmade många utländska lärde till Kashmir, men de hade naturligtvis inte mer framgång än de andra, eftersom botemedlet varken berodde på dem eller deras skicklighet, utan bara på prinsessan själv.
Det var under denna tid som prins Firouz Schah, som sorgset och hopplöst vandrat från ort till ort, kom till en stor stad i Indien, där han hörde mycket tal om prinsessan av Bengalen, som hade blivit från sina sinnen samma dag som hon skulle ha gift sig med sultanen av Kashmir. Detta var mer än nog för att få honom att ta vägen till Kashmir och, på det första värdshus där han tog in i huvudstaden, fråga efter alla detaljer i historien. När han visste att han äntligen hade funnit prinsessan som han så länge varit skild från började han tänka ut en plan för att rädda henne.
Det första han gjorde var att skaffa sig en läkardräkt, så att den, tillsammans med det långa skägg han låtit växa under sina resor, otvetydigt skulle röja hans yrke. Sedan förlorade han ingen tid utan gick till palatset, där han fick audiens hos hovmarskalken, och medan han bad om ursäkt för sin djärvhet att tro sig kunna bota prinsessan där så många andra hade misslyckats, förklarade han att han ägde hemligheten till vissa botemedel som hittills aldrig hade slagit fel.
Hovmarskalken försäkrade honom att han var hjärtligt välkommen och att sultanen gärna skulle ta emot honom; och om han lyckades skulle han få en storartad belöning.
När prinsen av Persien, förklädd till läkare, fördes inför honom slösade sultanen ingen tid på samtal, utöver att påpeka att blotta åsynen av en läkare försatte prinsessan i raseri. Sedan förde han prinsen upp till ett rum under taket, där det fanns en öppning genom vilken han kunde iaktta prinsessan utan att själv bli sedd.
Prinsen tittade och såg prinsessan vila på en soffa med tårar i ögonen, medan hon sjöng sakta för sig själv en sång som beklagade hennes sorgliga öde, vilket hade berövat henne, kanske för alltid, den hon älskade så ömt. Den unge mannens hjärta slog fort när han lyssnade, för han behövde inga ytterligare bevis för att hennes galenskap var spelad och att det var kärleken till honom som fått henne att ta till denna list. Han lämnade tyst sitt gömställe och återvände till sultanen, som han berättade att han av vissa tecken var säker på att prinsessans sjukdom inte var obotlig, men att han måste få se henne och tala med henne i enrum.
Sultanen gjorde inga svårigheter att gå med på detta och befallde att han skulle föras in i prinsessans gemak. I samma ögonblick som hon fick syn på hans läkardräkt sprang hon rasande upp från sin plats och öste förolämpningar över honom. Prinsen tog ingen notis om hennes uppträdande, utan gick alldeles nära, så att bara hon kunde höra hans ord, och viskade lågt: ”Se på mig, prinsessa, så ser ni att jag inte är någon läkare, utan prinsen av Persien, som har kommit för att befria er.”
Vid ljudet av hans röst blev prinsessan av Bengalen plötsligt lugn, och ett uttryck av glädje spred sig över hennes ansikte, ett sådant som bara uppstår när det vi önskar oss mest och väntar oss minst plötsligt händer oss. En stund var hon för hänförd för att tala, och prins Firouz Schah utnyttjade hennes tystnad för att förklara allt som hade hänt: hans förtvivlan när han såg henne försvinna mitt framför ögonen på honom, eden han svurit att följa henne jorden runt, och hans hänryckning när han till sist fann henne i palatset i Kashmir. När han slutat bad han i sin tur prinsessan berätta hur hon hade kommit dit, så att han bättre kunde hitta på ett sätt att rädda henne undan sultanens tyranni.
Det behövdes bara några få ord från prinsessan för att han skulle känna till hela läget, och hur hon hade tvingats spela galen för att undkomma ett giftermål med sultanen, som inte ens haft hövlighet nog att be om hennes samtycke. Om det blev nödvändigt, tillade hon, hade hon beslutat att hellre dö än att låta sig tvingas in i en sådan förening och svika en prins som hon älskade.
Prinsen frågade då om hon visste vad som hade blivit av den förtrollade hästen efter indierns död, men prinsessan kunde bara svara att hon inte hade hört något om den. Ändå trodde hon inte att sultanen kunde ha glömt hästen efter allt hon berättat för honom om dess värde.
Det höll prinsen med om, och de rådslog tillsammans om en plan som skulle göra det möjligt för henne att fly och återvända med honom till Persien. Som ett första steg skulle hon klä sig omsorgsfullt och ta emot sultanen artigt när han besökte henne nästa morgon.
Sultanen blev utom sig av förtjusning när han fick höra resultatet av mötet, och hans uppfattning om läkarens skicklighet steg ännu högre när prinsessan följande dag uppträdde mot honom på ett sätt som övertygade honom om att hennes fullständiga tillfrisknande inte skulle dröja länge. Han nöjde sig dock med att försäkra henne om hur lycklig han var att se hennes hälsa så mycket förbättrad, och uppmanade henne att dra full nytta av en så skicklig läkare och att hysa fullständigt förtroende för honom. Sedan drog han sig tillbaka utan att vänta på något svar från prinsessan.
Prinsen av Persien lämnade rummet samtidigt och frågade om han ödmjukt fick lov att fråga på vilket sätt prinsessan av Bengalen hade kommit till Kashmir, som låg så långt från hennes fars rike, och hur det kom sig att hon var där ensam. Sultanen tyckte att frågan var mycket naturlig och berättade samma historia för honom som prinsessan av Bengalen hade gjort, och tillade att han hade låtit föra den förtrollade hästen till sin skattkammare som en kuriositet, fastän han inte hade en aning om hur den kunde användas.
”Sire”, svarade läkaren, ”Ers Höghets berättelse har gett mig den ledtråd jag behövde för att fullborda prinsessans tillfrisknande. Under hennes färd hit på en förtrollad häst har en del av dess förtrollning på något sätt överförts till hennes person, och den kan bara skingras med vissa väldofter vars hemlighet jag äger. Om Ers Höghet täcks samtycka, och vill bjuda hovet och folket på ett av de mest häpnadsväckande skådespel de någonsin har bevittnat, så befall att hästen förs ut på det stora torget utanför palatset och överlåt resten åt mig. Jag lovar att ni inom några få ögonblick, inför hela den församlade folkmassan, ska få se prinsessan lika frisk till kropp och själ som hon någonsin har varit i sitt liv. Och för att skådespelet ska bli så imponerande som möjligt föreslår jag att hon kläs praktfullt och smyckas med kronans ädlaste juveler.”
Sultanen gick gärna med på allt som prinsen föreslog, och följande morgon befallde han att den förtrollade hästen skulle hämtas ur skattkammaren och föras ut på palatsets stora torg. Snart började ryktet spridas genom staden att något utomordentligt skulle hända, och en sådan folkmassa började samlas att vakterna måste kallas ut för att hålla ordning och bana väg för den förtrollade hästen.
När allt var klart visade sig sultanen och tog plats på en tribun, omgiven av de främsta stormännen och ämbetsmännen vid hovet. När de hade satt sig såg man prinsessan av Bengalen lämna palatset, åtföljd av de damer som sultanen hade gett henne. Hon närmade sig långsamt den förtrollade hästen och satt med hjälp av sina damer upp på dess rygg. Så snart hon satt i sadeln, med fötterna i stigbyglarna och tygeln i handen, ställde läkaren några stora fyrfat fulla av glödande kol runt hästen och kastade i vart och ett av dem en rökelse sammansatt av alla slags ljuvliga dofter. Sedan korsade han händerna över bröstet och gick med sänkt blick tre gånger runt hästen, medan han mumlade vissa ord. Snart steg det upp en tjock rök från de brinnande fyrfaten, som nästan dolde både hästen och prinsessan, och detta var ögonblicket han hade väntat på. Han hoppade lätt upp bakom damen, lutade sig framåt och vred på pinnen, och när hästen for upp i luften ropade han högt, så att alla närvarande hörde hans ord: ”Sultan av Kashmir, när du vill gifta dig med prinsessor som har sökt ditt beskydd, lär dig först att vinna deras samtycke.”
Det var på detta sätt som prinsen av Persien räddade prinsessan av Bengalen och återvände med henne till Persien, där de denna gång landade framför kungens eget palats. Bröllopet sköts upp bara så länge som behövdes för att göra ceremonin så lysande som möjligt, och så snart festligheterna var över sändes en ambassadör till kungen av Bengalen för att berätta för honom vad som hade hänt och be om hans gillande av förbindelsen mellan de två länderna, vilket han av hjärtat gav.
Översatt från engelska. Läs originalet