Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Trollkarlens häst

· The Equinest

En ung man som står bredvid en svart häst
Det här är en saga ur The Grey Fairy Book, med traditionella berättelser från olika länder, redigerad av Andrew Lang.

Det var en gång en kung som hade tre söner. Nu hände det sig en dag att de tre prinsarna gav sig ut på jakt i en stor skog en bit från sin fars slott, och den yngste prinsen gick vilse, så att bröderna fick vända hem utan honom.

I fyra dagar vandrade prinsen genom skogens gläntor. Om nätterna sov han på mossan under stjärnorna, och om dagarna levde han på rötter och vilda bär. Till sist, på morgonen den femte dagen, kom han fram till en stor öppen plats mitt i skogen, och där stod ett ståtligt slott; men varken inne eller ute fanns det minsta spår av människor. Prinsen gick in genom den öppna dörren och vandrade genom de övergivna rummen utan att se en levande själ. Till sist kom han till en stor sal, och mitt i salen stod ett bord dukat med läckra rätter och utsökta viner. Prinsen satte sig och stillade sin hunger och törst, och genast därefter försvann bordet framför ögonen på honom. Det tyckte prinsen var mycket underligt; men fast han fortsatte att leta genom alla rum, både uppe och nere, hittade han ingen att tala med. Till sist, just när det började skymma, hörde han steg på avstånd och såg en gammal man komma emot honom uppför trappan.

”Vad gör du här och vandrar omkring i mitt slott?” frågade den gamle mannen.

Prinsen svarade: ”Jag gick vilse när jag jagade i skogen. Om du vill ta mig i din tjänst stannar jag gärna hos dig, och jag ska tjäna dig troget.”

”Gärna det”, sade den gamle. ”Du får gå i min tjänst. Du ska se till att kaminen alltid brinner, du ska hämta ved till den i skogen, och du ska ha hand om den svarta hästen i stallet. Jag betalar dig en florin om dagen, och vid måltiderna kommer du alltid att finna bordet i salen dukat med mat och vin, och du får äta och dricka så mycket du behöver.”

Prinsen var nöjd med det. Han tog tjänst hos den gamle och lovade att se till att det alltid fanns ved i kaminen, så att elden aldrig skulle slockna. Men det han inte visste var att hans nye husbonde var en trollkarl, och att lågan i kaminen var en trolleld; om den hade slocknat skulle trollkarlen ha förlorat en stor del av sin makt.

En dag glömde prinsen bort sig och lät elden brinna så lågt att den nästan slocknade. Just när lågan fladdrade som svagast stormade den gamle in i rummet.

”Vad menar du med att låta elden brinna så lågt?” morrade han. ”Jag kom i sista stund.” Och medan prinsen hastigt kastade in ett vedträ i kaminen och blåste på askan för att få glöden att ta sig, gav husbonden honom en ordentlig örfil och varnade honom för att det skulle gå honom illa om det någonsin hände igen.

En dag satt prinsen nedstämd i stallet när den svarta hästen, till hans stora förvåning, talade till honom.

”Kom in i min spilta”, sade den, ”jag har något att säga dig. Hämta mitt träns och min sadel i skåpet där borta och lägg dem på mig. Ta flaskan som står bredvid dem; i den finns en salva som får ditt hår att glänsa som rent guld. Lägg sedan all ved du kan samla ihop i kaminen, tills den ligger staplad riktigt högt.”

Prinsen gjorde som hästen sade: han sadlade och tränsade hästen, han smorde in håret med salvan tills det glänste som guld, och han gjorde upp en så stor eld i kaminen att lågorna slog upp och satte eld på taket, och på några minuter brann slottet som en väldig brasa.

Sedan skyndade han tillbaka till stallet, och hästen sade till honom: ”Det är en sak till du måste göra. I skåpet hittar du en spegel, en borste och ett ridspö. Ta med dem, sitt upp på min rygg och rid så fort du kan, för nu brinner huset för fullt.”

Prinsen gjorde som hästen bad honom. Knappt hade han satt sig i sadeln förrän hästen satte av i en sådan galopp att skogen och allt land som tillhörde trollkarlen snart låg långt bakom dem.

Under tiden kom trollkarlen tillbaka till sitt slott och fann det i rykande ruiner. Förgäves ropade han på sin tjänare. Till sist gick han för att leta efter honom i stallet, och när han upptäckte att den svarta hästen också var borta, misstänkte han genast att de hade gett sig av tillsammans. Så han satt upp på en konstantskimmel som stod i spiltan bredvid och red efter dem.

Medan prinsen red hörde hästens skarpa öron ljudet av förföljande hovar.

”Se dig om”, sade han, ”och se efter om den gamle följer efter oss.” Prinsen vände sig i sadeln och såg långt borta ett moln som av rök eller damm.

”Vi måste skynda oss”, sade hästen.

När de hade galopperat en stund sade hästen igen: ”Se dig om och se efter om han fortfarande är långt borta.”

”Han är alldeles nära”, svarade prinsen.

”Kasta då spegeln på marken”, sade hästen. Prinsen kastade den, och när trollkarlen kom fram trampade konstantskimmeln på spegeln, och krasch! foten gick rakt igenom glaset. Hästen snavade och föll och skar sig så illa i hovarna att den gamle inte kunde göra annat än att långsamt leda honom tillbaka till stallet och sko om honom. Sedan gav de sig av igen efter prinsen, för trollkarlen satte stort värde på hästen och var fast besluten att inte förlora den.

Under tiden hade prinsen hunnit långt; men den svarta hästens skarpa öron uppfattade ljudet av förföljande hovar på långt avstånd.

”Sitt av”, sade han till prinsen, ”lägg örat mot marken och säg mig om du inte hör något.”

Prinsen satt av och lyssnade. ”Det låter som om marken darrar”, sade han. ”Jag tror inte att han kan vara särskilt långt borta.”

”Sitt upp på mig genast”, svarade hästen, ”så galopperar jag så fort jag kan.” Och han satte av så fort att marken tycktes flyga undan under hovarna på honom.

”Se dig om en gång till”, sade han efter en kort stund, ”och se efter om han syns.”

”Jag ser ett moln och en låga”, svarade prinsen, ”men långt borta.”

”Vi måste skynda på”, sade hästen. Och strax därefter sade han: ”Se dig om igen; nu kan han inte vara långt borta.”

Prinsen vände sig i sadeln och ropade: ”Han är tätt bakom oss! Om en minut når lågan från hans hästs näsborrar fram till oss.”

”Kasta då borsten på marken”, sade hästen.

Prinsen kastade den, och i ett ögonblick förvandlades borsten till en skog så tät att inte ens en fågel hade kunnat ta sig igenom den. När den gamle kom fram till den tvärstannade konstantskimmeln och kunde inte ta ett enda steg in i det täta snåret. Trollkarlen kunde inte göra annat än att vända om och hämta en yxa, och med den högg han sig en väg genom skogen. Men det tog honom en god stund, och under tiden hann prinsen och den svarta hästen långt i förväg.

Men än en gång hörde de ljudet av förföljande hovar. ”Se dig om”, sade den svarta hästen, ”och se efter om han följer efter oss.”

”Ja”, svarade prinsen, ”den här gången hör jag honom tydligt.”

”Låt oss skynda på”, sade hästen. Och lite senare sade han: ”Se dig om nu och se efter om han syns.”

”Ja”, sade prinsen och vände sig om, ”jag ser lågan; han är tätt bakom oss.”

”Då måste du kasta ridspöet”, svarade hästen. Och i en handvändning förvandlades spöet till en bred flod. När den gamle kom fram till den drev han konstantskimmeln ut i vattnet, men ju högre vattnet steg, desto mindre blev den trolska låga som gav trollkarlen all hans makt, tills den med ett fräsande slocknade, och den gamle och konstantskimmeln sjönk i floden och försvann. När prinsen såg sig om syntes de inte längre till.

”Nu”, sade hästen, ”kan du sitta av; det finns inget mer att frukta, för trollkarlen är död. Vid bäcken där borta hittar du en videkvist. Bryt av den och slå på marken med den, så öppnar sig marken och du får se en dörr vid dina fötter.”

När prinsen hade slagit på marken med kvisten kom en dörr fram, och den ledde in i en stor välvd stensal.

”Led in mig i salen”, sade hästen, ”där stannar jag. Men du ska gå över fälten tills du kommer till en trädgård, och mitt i den ligger ett kungligt slott. När du kommer dit ska du be att få ta tjänst hos kungen. Farväl, och glöm mig inte.”

Så skildes de åt; men först fick hästen prinsen att lova att inte låta någon på slottet se hans gyllene hår. Därför lindade han en duk runt huvudet som en turban och gav sig av över fälten, tills han kom fram till en vacker trädgård, och bortom trädgården såg han murarna och tornen på ett ståtligt slott. Vid trädgårdsgrinden mötte han trädgårdsmästaren, som frågade vad han ville.

”Jag vill ta tjänst hos kungen”, svarade prinsen.

”Nå, du kan stanna och arbeta under mig i trädgården”, sade mannen; eftersom prinsen var klädd som en fattig man kunde han inte se att det var en kungason. ”Jag behöver någon som rensar ogräs och sopar bort de vissna löven från gångarna. Du ska få en florin om dagen, en häst som hjälper dig att köra bort löven, och mat och dryck.”

Prinsen gick med på det och tog itu med arbetet. Men när han fick sin mat åt han bara upp hälften; resten bar han till den välvda salen vid bäcken och gav åt den svarta hästen. Så gjorde han varje dag, och hästen tackade honom för hans trofasta vänskap.

En kväll när de var tillsammans, sedan dagens arbete i trädgården var över, sade hästen till honom: ”I morgon kommer ett stort sällskap prinsar och höga herrar till din kungs slott. De kommer från när och fjärran för att fria till de tre prinsessorna. De kommer alla att ställa upp på rad på slottsgården, och de tre prinsessorna kommer ut, var och en med ett diamantäpple i handen, som hon kastar upp i luften. Den vid vars fötter äpplet faller blir den prinsessans brudgum. Du ska vara alldeles i närheten och arbeta i trädgården. Äpplet från den yngsta prinsessan, som är långt vackrare än sina systrar, kommer att rulla förbi friarna och stanna framför dig. Ta genast upp det och stoppa det i fickan.”

Nästa dag, när alla friarna hade samlats på slottsgården, gick allt till precis som hästen hade sagt. Prinsessorna kastade upp äpplena i luften, och den yngsta prinsessans diamantäpple rullade förbi alla friarna, ut i trädgården, och stannade vid fötterna på den unge trädgårdsdrängen, som var i full färd med att sopa undan löven. I ett nu hade han böjt sig ned, tagit upp äpplet och stoppat det i fickan. När han böjde sig gled duken runt hans huvud lite åt sidan, och prinsessan fick syn på hans gyllene hår och älskade honom från det ögonblicket.

Men kungen var mycket bedrövad, för den yngsta dottern var den han älskade mest. Men det fanns inget att göra åt saken; nästa dag firades ett trefaldigt bröllop på slottet, och efter bröllopet flyttade den yngsta prinsessan med sin man till den lilla stugan i trädgården där han bodde.

En tid därefter började folket i ett grannland krig mot kungen, och han drog ut i strid tillsammans med sina två äldsta döttrars män, som red på ståtliga gångare. Men den yngsta dotterns man hade ingenting annat än den gamla utslitna hästen som hjälpte honom i trädgårdsarbetet, och kungen, som skämdes över denne svärson, vägrade att ge honom någon annan.

Men eftersom han var fast besluten att inte bli lämnad kvar gick han ut i trädgården, satt upp på den eländiga hästkraken och red iväg. Men knappt hade han ridit några steg förrän hästen snavade och föll. Då satt han av och gick ned till bäcken, dit där den svarta hästen bodde i den välvda salen. Och hästen sade till honom: ”Sadla och träns mig, och gå sedan in i rummet bredvid, där hittar du en rustning och ett svärd. Ta på dig dem, så rider vi ut i striden tillsammans.”

Prinsen gjorde som han blev tillsagd, och när han hade suttit upp glänste rustningen i solen, och han såg så modig och stilig ut att ingen skulle ha känt igen honom som trädgårdsdrängen som sopade bort de vissna löven från gångarna. Hästen bar iväg honom i rasande fart, och när de kom fram till slagfältet såg de att kungen höll på att förlora slaget, så många av hans krigare hade stupat. Men när krigaren på den svarta stridshästen och i glänsande rustning dök upp och högg omkring sig till höger och vänster med svärdet, blev fienden förskräckt och flydde åt alla håll, och kungen stod kvar som herre över slagfältet. När kungen och hans två svärsöner såg sin räddare ropade de, och allt som var kvar av hären stämde in i ropet: ”En gud har kommit till vår räddning!” De ville omringa honom, men hans svarta häst steg upp i luften och bar bort honom ur deras åsyn.

Kort därefter gjorde en del av landet uppror mot kungen, och än en gång måste han och hans två svärsöner dra ut i strid. Och svärsonen som var förklädd till trädgårdsdräng ville också slåss. Han gick till kungen och sade: ”Käre far, låt mig rida med dig och kämpa mot dina fiender.”

”Jag vill inte ha en dumbom som du att slåss för mig”, svarade kungen. ”Dessutom har jag ingen häst som passar dig. Men se, där borta på vägen kör en forman hö; du kan ta hans häst.”

Prinsen tog formannens häst, men det stackars djuret var gammalt och trött, och när det hade gått några steg snavade det och föll. Prinsen gick bedrövad tillbaka till trädgården och såg kungen rida ut i spetsen för hären tillsammans med sina två svärsöner. När de var utom synhåll begav sig prinsen till den välvda salen vid bäcken, och sedan han rådgjort med den trogna svarta hästen tog han på sig den glänsande rustningen och bars på hästens rygg genom luften dit där slaget stod. Och än en gång slog han kungens fiender på flykten, medan han högg omkring sig till höger och vänster med svärdet. Och återigen ropade alla: ”En gud har kommit till vår räddning!” Men när de försökte hålla kvar honom steg den svarta hästen upp i luften och bar bort honom ur deras åsyn.

När kungen och hans svärsöner kom hem kunde de inte tala om något annat än hjälten som hade kämpat för dem, och alla undrade vem han kunde vara.

Strax därefter förklarade kungen i ett grannland krig, och än en gång fick kungen, hans svärsöner och hans undersåtar rusta sig för strid, och än en gång bad prinsen att få rida med dem, men kungen sade att han inte hade någon häst att avvara åt honom. ”Men”, lade han till, ”du kan ta vedhuggarens häst, han som kör ved från skogen; den duger åt dig.”

Prinsen tog vedhuggarens häst, men den var så gammal och oduglig att den inte ens kunde bära honom bortom slottsporten. Så begav han sig ännu en gång till den välvda salen, där den svarta hästen hade gjort i ordning en ännu präktigare rustning åt honom än den han hade burit de tidigare gångerna. När han hade tagit på sig den och suttit upp på hästens rygg bar hästen honom raka vägen till slagfältet, och än en gång skingrade han kungens fiender, där han ensam kämpade mitt i deras led, och de flydde åt alla håll. Men det hände sig att en av fienderna högg med sitt svärd och sårade prinsen i benet. Då tog kungen sin egen näsduk, med hans namn och krona broderade på, och band den om det sårade benet. Kungen ville gärna förmå honom att lägga sig i en bår och bäras raka vägen till slottet, och två av hans riddare skulle leda den svarta stridshästen till det kungliga stallet. Men prinsen lade handen på sin trogna hästs man och lyckades häva sig upp i sadeln, och hästen steg upp i luften med honom. Då ropade och skrek alla: ”Krigaren som har kämpat för oss är en gud! Han måste vara en gud.”

I hela riket talades det inte om något annat, och allt folket sade: ”Vem kan hjälten vara som har kämpat för oss i så många slag? Han kan inte vara en människa, han måste vara en gud.”

Och kungen sade: ”Om jag bara fick se honom en gång till, och om det visade sig att han trots allt var en människa och inte en gud, skulle jag belöna honom med halva mitt kungarike.”

När prinsen kom hem – till trädgårdsdrängens stuga där han bodde med sin hustru – var han trött, och han lade sig på sängen och somnade. Hans hustru lade märke till näsduken som var bunden om hans sårade ben och undrade vad det kunde vara. Hon tittade närmare och såg att den i hörnet var broderad med hennes fars namn och den kungliga kronan. Då sprang hon raka vägen till slottet och berättade det för sin far. Han och hans två svärsöner följde med henne tillbaka till hennes hus, och där låg trädgårdsdrängen och sov på sin säng. Duken som han alltid bar lindad om huvudet hade glidit av, och hans gyllene hår glänste på kudden. Och alla förstod att detta var hjälten som hade kämpat och vunnit så många slag åt dem.

Då blev det stor glädje i hela landet, och kungen belönade sin svärson med halva sitt kungarike, och han och hans hustru regerade lyckligt över det.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet