Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

Hästen Gullfaxi och svärdet Gunnfoder

· The Equinest

En pojke med en häst och ett svärd
En hästsaga ur The Crimson Fairy Book, bara en av volymerna i sagoboksserien, med sagor från en rad (mestadels nordliga) länder.

Ett utdrag ur The Crimson Fairy Book, hämtat ur Islandische Mährchen och redigerat av Andrew Lang

För många, många år sedan levde en kung och en drottning som hade en enda son, som hette Sigurd. När pojken bara var tio år gammal blev drottningen, hans mor, sjuk och dog, och kungen, som hade älskat henne innerligt, lät resa ett praktfullt minnesmärke över sin hustru, och dag efter dag satt han där och sörjde sin svåra förlust.

En morgon när han satt vid graven märkte han en rikt klädd dam alldeles intill sig. Han frågade vad hon hette, och hon svarade att hon hette Ingiborg och tycktes förvånad över att se kungen där helt ensam. Då berättade han hur han hade förlorat sin drottning och hur han kom dit varje dag för att gråta vid hennes grav. Damen berättade i sin tur att hon nyligen hade förlorat sin man, och föreslog att de båda kanske skulle finna tröst i att bli vänner.

Detta behagade kungen så mycket att han bjöd henne till sitt slott, där de träffades ofta; och efter en tid gifte han sig med henne.

När bröllopet var över fick han snart tillbaka sitt goda humör och red ut på jakt som förr i tiden; men Sigurd, som tyckte mycket om sin styvmor, stannade alltid hemma hos henne.

En kväll sa Ingiborg till Sigurd: ”I morgon ska din far ut och jaga, och du måste följa med honom.” Men Sigurd sa att han mycket hellre ville stanna hemma, och nästa dag när kungen red i väg vägrade Sigurd följa med. Styvmodern blev mycket arg, men han ville inte lyssna, och till sist försäkrade hon honom att han skulle få ångra sin olydnad och att han i fortsättningen gjorde bäst i att göra som han blev tillsagd.

När jaktsällskapet hade gett sig av gömde hon Sigurd under sin säng och befallde honom att ligga kvar där tills hon ropade på honom.

Sigurd låg alldeles stilla länge och tänkte just att det inte var någon idé att ligga kvar längre, när han kände golvet skaka under sig som vid en jordbävning, och när han kikade fram såg han en stor jättinna som vadade fram med marken upp till anklarna och plöjde upp den medan hon gick.

”God morgon, syster Ingiborg”, ropade hon när hon kom in i rummet, ”är prins Sigurd hemma?”

”Nej”, sa Ingiborg, ”han red ut i skogen med sin far i morse.” Och hon dukade bordet åt sin syster och satte fram mat åt henne. När de båda hade ätit färdigt sa jättinnan: ”Tack, syster, för den goda middagen – det bästa lammet, det bästa stopet öl och den bästa dryck jag någonsin har fått; men – är inte prins Sigurd hemma?”

Ingiborg sa återigen ”Nej”, och jättinnan tog farväl av henne och gick sin väg. När hon var helt utom synhåll sa Ingiborg åt Sigurd att komma fram ur sitt gömställe.

Kungen kom hem på kvällen, men hans hustru berättade ingenting för honom om vad som hade hänt, och nästa morgon bad hon åter prinsen att följa med sin far på jakt. Sigurd svarade dock som förut att han mycket hellre ville stanna hemma.

Så än en gång red kungen i väg ensam. Den här gången gömde Ingiborg Sigurd under bordet och läxade upp honom ordentligt för att han inte gjorde som hon sa. En stund låg han alldeles stilla, och sedan började golvet plötsligt skaka, och en jättinna kom vadande med marken halvvägs upp till knäna.

När hon kom in i huset frågade hon, precis som den första hade gjort: ”Nå, syster Ingiborg, är prins Sigurd hemma?”

”Nej”, svarade Ingiborg, ”han red ut på jakt med sin far i morse”; och hon gick till skåpet och dukade bordet åt sin syster. När de hade ätit färdigt reste sig jättinnan och sa: ”Tack för alla dessa goda rätter, och för det bästa lammet, det bästa stopet öl och den godaste dryck jag någonsin har fått; men – är prins Sigurd verkligen inte hemma?”

”Nej, absolut inte!” svarade Ingiborg; och därmed tog de farväl av varandra.

När hon var långt utom synhåll kröp Sigurd fram under bordet, och hans styvmor förklarade att det var mycket viktigt att han inte stannade hemma nästa dag; men han sa att han inte förstod vad det skulle kunna skada och att han inte tänkte gå ut på jakt, och nästa morgon, när kungen gjorde sig redo att ge sig av, bönföll Ingiborg Sigurd att följa med sin far. Men det var helt lönlöst, han var envis som synden och lyssnade inte på ett ord av vad hon sa. ”Du får gömma mig igen”, sa han, så knappt hade kungen gett sig av förrän Ingiborg gömde Sigurd mellan väggen och panelen, och efter en stund hördes återigen ett ljud som av en jordbävning, när en stor jättinna kom in genom dörren, vadande med marken upp till knäna.

”God dag, syster Ingiborg!” ropade hon med en röst som åskan, ”är prins Sigurd hemma?”

”Å nej”, svarade Ingiborg, ”han roar sig där ute i skogen. Det blir nog alldeles mörkt innan han kommer tillbaka.”

”Det är lögn!” vrålade jättinnan. Och de grälade om saken tills de var trötta, varefter Ingiborg dukade bordet; och när jättinnan hade ätit färdigt sa hon: ”Ja, jag får väl tacka dig för allt det goda, och för det bästa lammet, det bästa stopet öl och den bästa dryck jag har fått på länge; men – är du alldeles säker på att prins Sigurd inte är hemma?”

”Alldeles”, sa Ingiborg. ”Jag har redan sagt att han red i väg med sin far i morse för att jaga i skogen.”

Då vrålade jättinnan med fruktansvärd röst: ”Om han är så nära att han hör mina ord lägger jag denna förbannelse över honom: må han bli till hälften förbränd och till hälften förtvinad, och må han varken få ro eller frid förrän han finner mig.” Och med de orden klev hon därifrån.

Ett ögonblick stod Ingiborg som förstenad, sedan hämtade hon Sigurd ur hans gömställe, och till hennes fasa var han mycket riktigt till hälften förbränd och till hälften förtvinad.

”Nu ser du vad som har hänt på grund av din egen envishet”, sa hon, ”men vi får inte förlora någon tid, för din far kommer snart hem.”

Hon gick snabbt in i rummet bredvid, öppnade en kista och tog fram ett garnnystan och tre guldringar och gav dem till Sigurd med orden: ”Om du kastar nystanet på marken rullar det i väg tills det når några höga klippor. Där får du se en jättinna som tittar ut över klipporna. Hon ropar ner till dig och säger: ’Ah, det här är just vad jag ville ha! Här är prins Sigurd. Han ska i grytan i kväll’; men låt dig inte skrämmas av henne. Hon drar upp dig med en lång båtshake, och då ska du hälsa henne från mig och ge henne den minsta ringen som gåva. Det kommer att glädja henne, och hon kommer att be dig brottas med henne. När du är utmattad räcker hon dig ett horn att dricka ur, och fast hon inte vet om det gör vinet dig så stark att du lätt kan besegra henne. Därefter låter hon dig stanna där över natten. Samma sak händer med mina två andra systrar. Men framför allt, kom ihåg detta: om min lilla hund kommer till dig och lägger tassarna på dig med tårar rinnande nerför ansiktet, skynda dig då hem, för då är mitt liv i fara. Farväl nu, och glöm inte din styvmor.”

Sedan släppte Ingiborg nystanet på marken, och Sigurd tog farväl av henne.

Samma kväll stannade nystanet vid foten av några höga klippor, och när Sigurd tittade upp såg han jättinnan som tittade ut från toppen.

”Ah, just vad jag ville ha!” ropade hon när hon fick syn på honom, ”här är prins Sigurd. Han ska i grytan i kväll. Kom upp, min vän, och brottas med mig.”

Med de orden sträckte hon ut en lång båtshake och halade upp honom för klippan. Först var Sigurd ganska rädd, men han kom ihåg vad Ingiborg hade sagt och gav jättinnan hennes systers hälsning och ringen.

Jättinnan blev förtjust och utmanade honom att brottas med henne. Sigurd tyckte om alla slags lekar och började glatt brottas; men han kunde inte mäta sig med jättinnan, och när hon märkte att han höll på att bli svag gav hon honom ett horn att dricka ur, vilket var mycket dumt av henne, för det gjorde Sigurd så stark att han snart fällde henne.

”Du får stanna här i natt”, sa hon; och han var glad att få vila.

Nästa morgon kastade Sigurd ner nystanet igen, och i väg rullade det en god stund, tills det stannade vid foten av en annan hög klippa. Då tittade han upp och såg en annan jättinna, ännu större och fulare än den första, som ropade till honom: ”Ah, det här är just vad jag ville ha! Här är prins Sigurd. Han ska i grytan i kväll. Kom upp fort och brottas med mig.” Och hon dröjde inte med att hala upp honom.

Prinsen framförde sin styvmors hälsning och gav henne den näst största ringen. Jättinnan blev mycket nöjd när hon såg ringen och utmanade genast Sigurd att brottas med henne.

De kämpade länge, tills Sigurd till sist blev svag; då räckte hon honom ett horn att dricka ur, och när han hade druckit blev han så stark att han kastade omkull henne med ena handen.

Den tredje morgonen lade Sigurd återigen ner sitt nystan, och det rullade långt bort, tills det till sist stannade under en mycket hög klippa, över vars topp den ohyggligaste jättinna som någonsin skådats tittade ner.

När hon såg vem som var där ropade hon: ”Ah, det här är just vad jag ville ha! Här kommer prins Sigurd. I grytan ska han redan i kväll. Kom upp hit, min vän, och brottas med mig.” Och hon halade upp honom precis som hennes systrar hade gjort.

Sigurd framförde då sin styvmors hälsning och gav henne den sista och största ringen. Synen av det röda guldet gjorde jättinnan förtjust, och hon utmanade Sigurd till brottning. Den här gången var kampen hård och lång, men när Sigurds krafter till slut började tryta gav jättinnan honom något att dricka, och när han hade druckit tvingade han snart ner henne på knä. ”Du har besegrat mig”, flämtade hon, ”så lyssna nu på mig. Inte långt härifrån finns en sjö. Gå dit; där hittar du en liten flicka som leker med en båt. Försök bli vän med henne, och ge henne den här lilla guldringen. Du är starkare än du någonsin har varit, och jag önskar dig lycka till.”

Med de orden tog de farväl av varandra, och Sigurd vandrade vidare tills han kom fram till sjön, där han fann den lilla flickan som lekte med en båt, precis som han hade fått höra. Han gick fram till henne och frågade vad hon hette.

Hon hette Helga, svarade hon, och bodde alldeles i närheten.

Så Sigurd gav henne den lilla guldringen och föreslog att de skulle leka. Den lilla flickan blev förtjust, för hon hade inga syskon, och de lekte tillsammans resten av dagen.

När kvällen kom bad Sigurd att få följa med henne hem, men Helga förbjöd honom först, eftersom ingen främling någonsin hade lyckats ta sig in i deras hus utan att bli upptäckt av hennes far, som var en mycket vildsint jätte.

Sigurd gav sig dock inte, och till sist gav hon med sig; men när de kom nära dörren höll hon sin handske över honom, och Sigurd förvandlades genast till en ullbunt. Helga stack in bunten under armen och kastade den på sängen i sitt rum.

Nästan i samma ögonblick störtade hennes far in och letade i varenda vrå och ropade: ”Det luktar människa här. Vad var det du kastade på sängen, Helga?”

”En ullbunt”, sa hon.

”Jaså, då var det kanske den jag kände lukten av”, sa gubben och brydde sig inte mer om saken.

Följande dag gick Helga ut för att leka och tog med sig ullbunten under armen. När hon kom fram till sjön höll hon handsken över den igen, och Sigurd fick tillbaka sin egen skepnad.

De lekte hela dagen, och Sigurd lärde Helga alla möjliga lekar som hon aldrig ens hade hört talas om. När de gick hem på kvällen sa hon: ”I morgon kan vi leka ännu bättre, för då måste far åka till stan, så vi kan stanna hemma.”

När de var nära huset höll Helga återigen handsken över Sigurd, och än en gång förvandlades han till en ullbunt, och hon bar in honom utan att han blev sedd.

Mycket tidigt nästa morgon åkte Helgas far till stan, och så snart han var ordentligt ur vägen höll flickan upp sin handske, och Sigurd blev sig själv igen. Sedan visade hon honom runt i hela huset för att roa honom och öppnade varje rum, för hennes far hade gett henne nycklarna innan han gav sig av; men när de kom till det sista rummet lade Sigurd märke till en nyckel i knippan som inte hade använts, och frågade vilket rum den hörde till.

Helga rodnade och svarade inte.

”Du har väl inget emot att jag får se rummet som den öppnar?” frågade Sigurd, och medan han talade fick han syn på en tung järndörr och bad Helga att låsa upp den åt honom. Men hon sa att hon inte vågade, och att om hon öppnade dörren fick det i alla fall bara bli på en mycket liten glipa; och Sigurd förklarade att det dög alldeles utmärkt.

Dörren var så tung att det tog Helga en stund att öppna den, och Sigurd blev så otålig att han sköt upp den på vid gavel och gick in. Där såg han en präktig häst, färdigsadlad, och strax ovanför den hängde ett rikt utsmyckat svärd, på vars fäste dessa ord var ingraverade: ”Den som rider denna häst och bär detta svärd skall finna lyckan.”

Vid åsynen av hästen fylldes Sigurd av sådan förundran att han inte kunde få fram ett ord, men till sist flämtade han: ”Å, låt mig sitta upp och rida runt huset! Bara en gång; jag lovar att inte be om något mer.”

”Rida runt huset!” ropade Helga och bleknade vid blotta tanken. ”Rida Gullfaxi! Far skulle aldrig, aldrig förlåta mig om jag lät dig göra det.”

”Men det kan väl inte skada honom”, invände Sigurd, ”du anar inte hur försiktig jag ska vara. Jag har ridit alla möjliga hästar därhemma och har aldrig ramlat av, inte en enda gång. Å, Helga, snälla!”

”Ja, kanske då, om du kommer tillbaka med en gång”, svarade Helga tveksamt, ”men du måste vara väldigt snabb, annars upptäcker far det!”

Men i stället för att sitta upp på Gullfaxi, som hon hade väntat sig, blev Sigurd stående.

”Och svärdet”, sa han och såg kärleksfullt upp mot platsen där det hängde. ”Min far är kung, men han har inget svärd som är så vackert som det där. Juvelerna i skidan är ju präktigare än den stora rubinen i hans krona! Har det ett namn? En del svärd har det, vet du.”

”Det heter ’Gunnfjoder’, ’Stridsplymen’”, svarade Helga, ”och ’Gullfaxi’ betyder ’Guldman’. Om du nu över huvud taget ska få sitta upp på hästen spelar det väl ingen roll om du tar svärdet också. Och tar du svärdet måste du bära med dig käppen och stenen och kvisten också.”

”De är lätta att bära”, sa Sigurd och betraktade dem med förakt, ”vilka usla, förtorkade saker! Varför i all världen behåller ni dem?”

”Far säger att han hellre skulle förlora Gullfaxi än dem”, svarade Helga, ”för om den som rider hästen blir förföljd behöver han bara kasta kvisten bakom sig, så förvandlas den till en skog, så tät att knappt ens en fågel kan flyga igenom den. Men om hans fiende råkar kunna trolldom och kan fälla skogen, behöver mannen bara slå på stenen med käppen, så regnar hagel stora som duvägg ner från himlen och dödar var och en i tjugo engelska mils omkrets.”

Sedan hon hade sagt allt detta lät hon Sigurd rida ”bara en gång” runt huset, med svärdet och de andra sakerna. Men när han hade ridit runt satt han inte av, utan vände plötsligt hästens huvud och galopperade i väg.

Strax därefter kom Helgas far hem och fann sin dotter i tårar. Han frågade vad som stod på, och när han fick höra allt som hade hänt rusade han i väg så fort han kunde för att förfölja Sigurd.

När Sigurd nu råkade titta bakåt såg han jätten komma efter honom med väldiga kliv, och i all hast kastade han kvisten bakom sig. Genast växte en så tät skog upp mellan honom och hans fiende att jätten blev tvungen att springa hem efter en yxa för att hugga sig igenom.

Nästa gång Sigurd kastade en blick bakåt var jätten så nära att han nästan nuddade Gullfaxis svans. I dödsångest vände sig Sigurd snabbt i sadeln och slog på stenen med käppen. Knappt hade han gjort det förrän ett fruktansvärt hagelväder bröt ut bakom honom, och jätten dog på fläcken.

Men hade Sigurd slagit på stenen utan att vända sig om, hade haglet drivit rakt i ansiktet på honom och dödat honom i stället.

Sedan jätten var död red Sigurd vidare mot sitt eget hem, och på vägen mötte han plötsligt sin styvmors lilla hund, som kom springande emot honom med tårarna strömmande nerför ansiktet. Han galopperade vidare så fort han kunde, och när han kom fram fann han nio tjänare som just höll på att binda drottning Ingiborg vid en påle på slottsgården, där de tänkte bränna henne.

Vild av vrede hoppade prins Sigurd av hästen, kastade sig med svärdet i hand över männen och dräpte dem alla. Sedan befriade han sin styvmor och gick in med henne till sin far.

Kungen låg sjuk av sorg i sin säng och varken åt eller drack, för han trodde att hans son hade dödats av drottningen. Han kunde knappt tro sina ögon av glädje när han såg prinsen, och Sigurd berättade om alla sina äventyr för honom.

Därefter red prins Sigurd tillbaka för att hämta Helga, och en stor fest hölls som varade i tre dagar; och alla sa att ingen så vacker brud som Helga någonsin hade skådats, och de levde lyckliga i många, många år, och alla älskade dem.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet