Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkonst

The Wild-Horse Hunter – Kapitel 1

· The Equinest

Tre cowboys som sitter runt en lägereld
Den här berättelsen kommer från The Boy Scouts Book of Campfire Stories, redigerad av Franklin K. Mathiews, och den skrevs av Zane Grey.

Kapitel 1

Tre vildhästjägare slog läger en kväll vid en liten bäck i Sevier Valley, femhundra engelska mil fågelvägen från Bostil’s Ford.

Jägarna hade en torftig utrustning, med undantag förstås för hästarna. De var unga män, långa och gängliga, magra och seniga efter livet i sadeln, bronsbrända som indianer, med orörliga ansikten och skarpa ögon. Två av dem verkade helt slutkörda och släpade efter med sysslorna vid lägerelden. När den magra måltiden var lagad satt de med korslagda ben framför en trasig presenning och åt och drack under tystnad.

Himlen i väster var rosenröd och mörknade långsamt. Dalbottnen böljade bort, full av åsar och raviner, och blev grå och purpurfärgad och mörk. Väggar av sten, rosa i den nedgående solens sista strålar, omslöt dalen och sträckte sig bort mot en lång, låg, svart bergskedja.

Platsen var vild, vacker och öppen, med något namnlöst som gjorde öknen olik allt annat land. Det var kanske ensamheten i de väldiga vidderna av dal och sten, klara för ögat även efter solnedgången. Den svarta bergskedjan, som såg ut att ligga så nära att man kunde rida dit före mörkret, låg hundra engelska mil bort.

Nattens skuggor föll snabbt, och det var mörkt när jägarna hade ätit färdigt. Då hade lägerelden brunnit ner. En av de tre släpade fram grenar från döda cedrar och lade på mer ved. Snabbt flammade elden upp, med den vita lågan och det knastrande som är typiskt för torr ceder. Nattvinden hade tilltagit och jämrade sig genom de knotiga, förkrympta cedrarna i närheten, och den blåste den väldoftande vedröken i ansiktet på de två jägarna, som verkade för trötta för att röra sig.

”Jag tror en pipa skulle hjälpa mig att bestämma mig”, sa den ene.

”Nå, Bill”, svarade den andre torrt, ”du har redan bestämt dig, annars skulle du inte prata om att röka.”

”Hur så?”

”För att det inte finns tre pipor kvar av den där dyrbara tobaken.”

”Då blir det en var… Lin, kom och rök den sista pipan med oss.”

Den längste av de tre, han som hade hämtat veden, stod i eldens starka sken. Han såg ut som en född ryttare, lätt, smidig och stark.

”Visst, jag röker”, svarade han.

Strax därpå tog han emot pipan som räcktes honom, satte sig vid elden och gav sig hän åt den njutning som hans kamrater uppenbarligen ansåg värdig ett beslut de hade fattat.

”Så den här rökningen betyder att ni båda vill vända tillbaka?” frågade Lin, och hans skarpa blick glimmade mörkt i eldskenet.

”Japp, vi vänder. Och jösses, vad lättad jag är!” svarade den ene.

”Vi har dröjt länge med att komma fram till det, Lin, och det var för din skull”, svarade den andre.

Lin drog långsamt på pipan och blåste ut röken som om han ogärna skildes från den. ”Vi fortsätter”, sa han lugnt.

”Nej. Jag har fått nog av att jaga den där vilda hingsten”, svarade Bill kort.

Den andre bredde ut händerna och gav den som kallades Lin en förebrående blick. ”Vi är tvåhundra engelska mil hemifrån”, sa han. ”Det finns bara lite mjöl kvar i säcken. Inget kaffe! Bara lite salt! Alla hästarna utom din stora Nagger är slutkörda. Vi är redan i okänt land. Och du vet vad vi har hört om de här trakterna och allt söderut. Det är bara kanjoner, och nånstans där nere ligger den där förfärliga kanjonen som ingen av våra nånsin har sett. Men vi har hört talas om den. Ett förfärligt sönderskuret land.”

Han slutade i förvissningen att ingen kunde säga ett ord emot det sunda förnuftet i hans resonemang. Lin teg, som om han var imponerad.

Bill höjde en stark, mager, brun hand i en kraftfull gest. ”Vi kan inte fånga Wildfire!”

Det tycktes honom uppenbarligen vara ett mer övertygande argument än kamratens.

”Bill har nog rätt, om jag har fel, vilket jag inte har”, fortsatte den andre. ”Lin, vi har följt den där vilda hingsten i sex veckor. Det är den längsta jakt han nånsin har varit med om. Han har lämnat sina gamla betesmarker. Han har skilt sig från sin flock och lämnat dem, en efter en. Vi har prövat alla knep vi kan på honom. Och han är för slug för oss. Det är en häst, det! Ja, Lin, vi har nästan gått under på att jaga Wildfire. Och nu är jag färdig, och det är jag glad för.”

Det blev ännu en kort tystnad, som Bill strax öppnade munnen för att bryta.

”Lin, det gör mig sjuk att ge upp. Jag förnekar inte att jag länge har hoppats på att fånga Wildfire. Han är den präktigaste häst jag nånsin har sett. Jag tror inte att nån, om det inte var en arab, nånsin har sett en lika bra. Men det hör inte hit nu… Vi måste ta vägen tillbaka.”

”Pojkar, jag tror jag håller mig till Wildfires spår”, sa Lin i samma lugna ton.

Bill svor åt honom, och den andre jägaren blev upprörd och bekymrad.

”Lin Slone, har du blivit spritt språngande galen i den där röda hästen?”

”Jag – tror det”, svarade Slone. Kamraterna kunde tydligt se hur det arbetade i hans strupe när han svalde.

Bill såg på sin bundsförvant som för att bekräfta en plötslig förståelse mellan dem. De tog Slones hållning på allvar och skakade tvivlande på huvudet… Det var betecknande för ryttarnas natur att de godtog hans hållning och tog hänsyn till hans känslor. För dem förändrades läget på ett omärkligt sätt. I veckor hade de varit tre vildhästfångare på en hård jakt efter en värdefull hingst. De hade inte ens lyckats komma nära honom. De hade gått till gränsen för sin uthållighet och för utrustningen, och det var dags att vända tillbaka. Men Slone hade fått denna märkliga och sällsynta längtan efter en häst – en lidelse som alla ryttare förstod, även om de inte delade den. Och de visste att han skulle fånga Wildfire eller dö i försöket. Från det ögonblicket förändrades deras hållning mot Slone lika omärkligt som insikten om hans känsla hade kommit. Allvaret och dysterheten försvann ur deras ansikten. Det verkade som om de kanske ångrade vad de hade sagt om hur meningslöst det var att försöka fånga Wildfire. De ville inte att Slone skulle se eller känna hur hopplös hans uppgift var.

”Jag säger dig, Lin”, sa Bill, ”din häst Nagger är lika bra som när vi gav oss av.”

”Äh, han är bättre”, lät den andre ryttaren meddela. ”Nagger behövde gå ner lite i vikt. Lin, har du en extra omgång skor till honom?”

”Ingen hel omgång. Bara tre kvar”, svarade Lin allvarligt.

”Nå, det räcker. Du kan hålla Nagger skodd. Och kanske den där röda hingsten får ömma hovar och blir halt. Då har du en chans.”

”Men Wildfire håller sig till dalarna – den mjuka marken”, sa Slone.

”Spelar ingen roll. Han lämnar trakten, och förr eller senare måste han ut på sandsten. Och då, minsann, kanske han sliter ner de där hovarna.”

”Hör du, kan han inte slå klockklang ur klipporna?” utbrast Bill.

”Pojkar, tror ni att han lämnar trakten?” frågade Slone ängsligt.

”Klart han gör”, svarade Bill. ”Han är inte den första hingst jag har jagat bort från Seviers betesmarker. Och jag vet. Det är en hingst som söker sig till nya trakter när man pressar honom hårt.”

”Japp, Lin, han lämnar trakten, det är säkert”, lade den andre kamraten till. ”Han har ju gått spikrakt i flera dagar! Jag slår vad om att han har sett oss många gånger. Wildfire är ungefär lika smart som vilken människa som helst. Han föddes vild, och hans mor föddes vild, och där har du det. Den vildaste av alla vilda varelser – en vild hingst med en människas förstånd! En präktig häst, Lin, men en som har dödat hingstar över hela Seviers betesmarker. En vild hingst som är en mördare! Jag har aldrig gillat honom för det. Går han att rida in?”

”Jag ska rida in honom”, sa Lin Slone bistert. ”Det är att få tag på honom som är jobbet. Jag har tålamod att rida in en häst. Men tålamod kan inte fånga en blixt.”

”Nä, du har rätt”, svarade Bill. ”Har du lite tur får du honom – kanske. Om han sliter ut hovarna, eller om du tränger in honom i en trång kanjon, eller driver in honom på ett dåligt ställe där han inte kan ta sig förbi dig. Det kan hända. Och då, med Nagger, har du en chans. Har du nånsin tröttat ut den hästen?”

”Inte än.”

”Och hur långt har du nånsin ridit honom utan paus? När vi fångade den där fuxen förra året red jag Nagger själv – trettio engelska mil, mest i hård galopp. Och han blev inte ens svettig!”

”Jag har slagit det”, svarade Lin. ”Han kan springa hårt i femtio engelska mil – kanske mer. Ärligt talat har jag aldrig sett honom trött än. Om han bara vore snabb!”

”Nå, Nagger är inte så långsam, när man tänker efter”, svarade Bill med ett grymtande. ”Han är tillräckligt bra för att du inte ska vilja ha nån annan häst.”

”Lin, du tänker trötta ut Wildfire och sen fånga honom i en fälla på nåt sätt – är det planen?” frågade den andre kamraten.

”Jag har ingen plan. Jag ska bara följa hans spår, som en puma följer en hjort.”

”Lin, om Wildfire ska smita från dig får han allt flyga. Du har bättre öga för spår än nån annan hästfångare i Utah.”

Slone tog emot komplimangen med ett flyktigt, tvivlande leende i sitt mörka ansikte. Han svarade inte, och kamraterna sa inget mer. De rullade ihop sig med ryggen mot elden. Slone lade på mer ved, för den bitande vinden var kall och skarp; sedan lade han sig ner med huvudet på sadeln, ett getskinn under sig och en sadelfilt över sig.

Alla tre sov snart. Vinden piskade sand och aska och rök över de sovande. Prärievargar skällde i mörkret alldeles intill, och från dalens ås hördes en jagande vargs svaga klagan. Ökennatten blev mörkare och kallare.

Bröderna Stewart var vildhästjägare för bytenas och en och annan försäljnings skull. Men Lin Slone bytte aldrig bort eller sålde en häst som han hade fångat. Spänningen i jakten, lockelsen i öknen och kärleken till hästen var det som höll honom kvar i det olönsamma arbetet. Hans sort var sällsynt i höglandet.

Det var under de första åren av Utahs kolonisering, och bara ett fåtal av de härdigaste och mest äventyrslystna pionjärerna hade trängt in i öknen i den södra delen av det väldiga höglandet. Och med dem kom några av den vilda sortens ryttare som Slone och bröderna Stewart hörde till. Hästar var faktiskt viktigare och mer nödvändiga än människor, och detta egendomliga faktum gav dessa ensamma ryttare ett kall.

Innan spanjorerna kom fanns det inga hästar i Västern. De upptäcktsresandena lämnade kvar eller förlorade hästar över hela sydväst. Många av dem var arabiska hästar av renaste blod. Amerikanska upptäcktsresande och resenärer stötte i början av 1800-talet på otaliga flockar av vildhästar över hela prärien. På andra sidan Grand Canyon var vildhästarna dock förhållandevis få under de tidiga åren, och de hade förmodligen kommit dit via Kalifornien.

Bröderna Stewart och Slone hade inget fast sätt att fånga vildhästar. Den sortens jakt hade inte utvecklats tillräckligt snabbt för det. Varje jakt på en häst eller en flock var olik den förra, och en gång på många försök lyckades de.

En favoritmetod som bröderna Stewart hade kommit på var att hitta ett vattenhål som den flock eller hingst de ville ha brukade besöka, och att bygga en inhägnad runt hålet med en öppning där hästarna kunde komma in. Sedan vaktade jägarna fällan om natten, och om hästarna gick in för att dricka stängdes en grind för öppningen.

En annan av brödernas metoder var att spåra en eftertraktad häst upp på en mesa eller en högplatå, platser som sällan hade mer än en stig upp och ner, och där spärra flyktvägen och fälla cedrar i rader, som bytet drevs in mellan tills det var fångat. Ytterligare en metod, som de hade upptäckt av en slump, var att skjuta en häst lätt i halsen så att den bedövades. Den sistnämnda, som kallades ”creasing”, lyckades sällan, och för den delen dödades tio gånger så många hästar som det fångades, vilken metod man än använde.

Lin Slone hjälpte bröderna Stewart på deras eget sätt, men han tyckte inte särskilt mycket om deras knep. Kanske hade några anmärkningsvärda fångster av anmärkningsvärda hästar skämt bort Slone. Han försökte alltid med det som bröderna påstod var omöjligt. Han var en orädd ryttare, men han hade felet att han skonade sin häst, och att döda en vildhäst var en tragedi för honom. Han hade hellre jagat ensam, och han hade varit ensam på hingsten Wildfires spår när bröderna Stewart slöt upp.

Lin Slone vaknade nästa morgon och rullade ut ur filten vid sin vanliga tidiga timme. Men han var inte tidig nog för att säga adjö till bröderna Stewart. De var borta.

Det överraskade honom och gjorde honom på något sätt lättad. De hade lämnat honom mer än hans andel av utrustningen, och kanske var det därför de hade smugit iväg före gryningen. De kände honom tillräckligt väl för att veta att han inte skulle ha tagit emot det. Dessutom kände de sig kanske lite förödmjukade över att ge upp en jakt som han valde att fortsätta. Hur som helst var de borta, och det verkade som utan frukost.

Morgonen var klar och sval, med en luft som var mörk som före ett oväder, och i öster, över den stålgrå stenväggen, lyste en rodnad som blev allt starkare.

Slone såg bort mot väster, längs stigen som kamraterna hade tagit, men han såg inget som rörde sig mot den cederprickiga ödemarken.

”Adjö”, sa han, och han talade som om han sa adjö till mer än kamrater.

”Jag tror inte jag får se Sevier Village igen på länge – och kanske aldrig”, sa han för sig själv.

Det fanns ingen som skulle sakna honom, utom möjligen gamla mor Hall, som hade varit snäll mot honom de sällsynta gånger han kom ut ur vildmarken. Ändå var det med saknad han blickade bort över den röda dalen i väster. Slone hade inget hem. Hans far och mor hade omkommit när indianer massakrerade ett vagnståg, och han hade varit en av de få som räddades och fördes till Salt Lake. Det hade hänt när han var tio år gammal. Hans liv efter det hade varit hårt, och om det inte varit för hans gedigna fostran i Texas hade han kanske inte överlevt. De senaste fem åren hade han varit hästjägare i de vilda höglanden i Nevada och Utah.

Slone vände uppmärksamheten mot packningen med förnödenheter. Bröderna Stewart hade delat mjölet och det rostade majset lika, och om han inte tog mycket miste hade de lämnat det mesta av kaffet och allt salt åt honom.

”Det tycker jag var hyggligt gjort av Bill och Abe”, sa Slone beklagande. ”Men jag hade klarat mig utan det bättre än de.”

Sedan började han raskt göra upp eld och laga en måltid. Mitt i arbetet föll ett plötsligt rödaktigt sken runt honom. Lin Slone gjorde ett uppehåll och såg upp.

Solen hade stigit upp över den östra väggen.

”Ah!” sa han och drog ett djupt andetag.

Den kalla, stålgrå, dunkla ökenvidden hade förvandlats. Nu var den en värld av röd jord och gyllene klippor och purpurfärgad malört, med de ändlösa, spretiga gröna cedrarna överallt. En bris svepte in och fick elden att dåna sakta. Solen kändes varm mot kinden. Och i samma ögonblick hörde han sin häst gnägga.

”Gamle gode Nagger!” sa han. ”Dig behöver jag minsann inte spåra i morse.”

Strax därpå gick han in bland cedrarna för att hitta Nagger och mustangen som han använde som packhäst. Nagger betade på en liten glänta bland träden, men packhästen saknades. Slone tycktes veta åt vilket håll han skulle gå för att hitta spåret, för han stötte snart på det. Packhästen hade fotbojor på sig, men han hörde till den sorten som kunde ta sig långt även med bojorna på. Slone trodde inte att hästen skulle gå långt, eftersom gräset där omkring var bra. Men i vildhästtrakter var det inte säkert att ge någon häst en chans. Lockropet från hans vilda bröder var oemotståndligt. Slone hittade emellertid mustangen stående lugnt i en dunge cedrar, och sedan han tagit av bojorna satt han upp och red tillbaka till lägret. Nagger fick syn på honom och kom när han ropade.

Hästen Nagger tycktes lika unik i sitt slag som Slone var sällsynt bland ryttare. Nagger verkade ha flera färger, fast svart dominerade. Hans päls var raggig, nästan ullig, som ett fårs. Han var väldig, grovbenad och knotig, lång i kroppen och långbent, med en stridshästs huvud. Hans byggnad antydde inte snabbhet. Det fanns något långsamt och tungt över honom, likt en elefant, med samma antydan om kraft och uthållighet.

Slone lämnade packsadeln och väskorna. De senare var nästan tomma. Han surrade fast presenningen på mustangens rygg, gjorde ett litet knyte av sina få förnödenheter och band fast det vid presenningen. Sin filt använde han som sadelfilt på Nagger. Av de redskap som bröderna Stewart hade lämnat valde han ett par små järnpannor med långa skaft. Resten lämnade han. I sadelväskorna hade han några extra hästskor, lite hästskosöm, kulor till geväret och en kniv med kraftigt blad.

”Ingen rik utrustning för ett avlägset land”, funderade han. Slone pratade inte särskilt mycket, och när han gjorde det talade han till Nagger och sig själv på en gång. Han räknade uppenbarligen med en lång jakt, en som han inte skulle återvända från, och hur lätt utrustningen än var skulle den bli för tung.

Sedan satt han upp och red nerför den svaga sluttningen, med ansiktet mot dalen och det svarta, djärva, flata berget i sydost. Några hundra yards från lägret höll han in Nagger och böjde sig ner i sadeln för att granska marken.

Det skarpt tecknade spåret efter en häst syntes i den bara, hårda sanden. Hovavtrycken var stora, nästan ovala, fulländade i formen, och uppenbarligen var de vackra i Lin Slones ögon. Han betraktade dem länge, och sedan såg han ut över den prickiga röda dalen upp mot de väldiga, åsiga stäpperna, mot den svarta platån och vidare. Det var den blick en indian ger ett främmande land. Sedan gled Slone ur sadeln och knäböjde för att granska hovspåren. Lite sand hade blåst ner i fördjupningarna, och en del av den var våt och en del torr. Han tog god tid på sig att undersöka den, och han prövade till och med att försiktigt blåsa annan sand ner i spåren för att jämföra med det som redan låg där. Till sist reste han sig och vände sig till Nagger.

”Vi behöver nog inte bråka med Abe och Bill i morse”, sa han belåtet. ”Wildfire gjorde det där spåret i går, före soluppgången.”

Därpå satt Slone upp igen och satte Nagger i trav. Packhästen följde med en iver som visade att han inte hade någon lust att bli ensam.

Spikrakt hade Wildfire lämnat ett spår ner mot dalbottnen. Han hade inte stannat för att beta, och han hade inte letat efter vatten. Slone hade hoppats hitta ett vattenhål i någon av de djupa torrfårorna i den röda jorden, men hade det funnits något vatten där skulle Wildfire ha vittrat det. Han hade inte druckit på tre dagar, så vitt Slone visste. Och Nagger hade inte druckit på fyrtio timmar. Slone hade en vattensäck av kanvas hängande över sadelknappen, men det var hans vana att så långt som möjligt neka sig själv tills hästen också kunde dricka. Som en indian åt och drack Slone mycket lite.

Det tog fyra timmars stadigt trav att nå mitten och botten av den vida, flata dalen. Ett nätverk av torrfåror skar upp hela dess mittparti, och alla var de torra som blekta ben. För att korsa dem behövde Slone bara följa Wildfires spår. Och det var ett bevis på Naggers kvalitet att han inte behövde vika av från hingstens kurs.

Det var hett nere i låglandet. Hettan slog upp, återkastad från sanden. Men det var en marssol, och den var inte mer än behaglig för Slone. Vinden tilltog dock och blåste damm och sand i ansiktet på häst och ryttare. Utom ödlor såg Slone inga levande varelser.

Långa sträckor av låga greasewood-buskar och gles gul malört ledde fram till dalbottnens första, nästan omärkliga stigning på den sidan. De avlägsna cedrarna vinkade åt Slone. Han var inte tålmodig, eftersom han var på Wildfires spår; men timmarna kändes ändå korta.

Slone hade inget förflutet att tänka på, och framtiden rymde inget utom en häst, och därför kretsade hans tankar kring möjligheterna i jakten på Wildfire. Jakten var hopplös i ett sådant land som det han nu färdades genom, och om Wildfire valde att ströva omkring i dalar som den här skulle Slone misslyckas fullständigt. Men hingsten hade för länge sedan lämnat sin flock, och sedan, ett efter ett, sina favoritston, och nu var han ensam och på väg med osviklig instinkt mot vilda, orörda marker. Han var van vid det rena, kalla vattnet och det saftiga gräset i den kalla öknens höglänta trakter. Han skulle säkert inte dröja kvar i så karga trakter som dessa.

För Slone låg en ständigt närvarande och växande fascination i Wildfires klara, skarpt tecknade spår. Det var som om varje hovavtryck berättade något för honom. En gång, långt uppe på den ändlösa stigningen, hittade han på ett åskrön spår som visade var Wildfire hade stannat och vänt sig om.

”Ha, Nagger!” ropade Slone jublande. ”Titta där! Han har börjat vända sig om. Han undrar om vi fortfarande är efter honom. Han är orolig… Men vi håller oss utom synhåll – en dag bakom.”

När Slone nådde cedrarna stod solen lågt i väster. Han såg tillbaka över de femtio engelska milen av dal mot de färgade klipporna och väggarna. Han tycktes vara ovanför dem nu, och den svala luften, med en doft av ceder och en, förstärkte intrycket av att han hade klättrat högt.

En engelsk mil eller mer framför honom reste sig en grå klippa med öppningar i, och en rad mörka cedrar eller pinyontallar längs de plana kanterna. Han trodde att öppningarna var mynningar till kanjoner, och så visade det sig vara. Wildfires spår ledde in i mynningen till en smal kanjon med mycket branta och höga väggar. Nagger frustade när han kände vittringen av vatten, och mustangen gnäggade. Wildfires spår ledde till en punkt under väggen där en källa sprang fram. Där fanns också spår efter berglejon och hjortar, liksom efter mindre vilt.

Slone slog läger här. Mustangen var trött. Men Nagger rullade sig i gräset efter att ha druckit länge, som om han nyss hade börjat resan. Efter maten tog Slone sitt gevär och gick ut för att leta efter hjort. Men det tycktes inte finnas några i närheten. Han stötte på många pumaspår och såg med oro var en puma hade tagit upp Wildfires spår. Wildfire hade betat sig uppför kanjonen, hela tiden vidare, och han skulle troligen gå många engelska mil under en natt. Slone tänkte att hur små hans egna chanser än var att få tag på Wildfire, så var de ändå bättre än en pumas. Wildfire var det listigaste av alla djur – en vild hingst; hans snabbhet och uthållighet var ojämförliga; hans väderkorn lika skarpt som hos de djur som helt förlitade sig på luktsinnet för att varnas för fara; och vad synen beträffar trodde Slone att inget hovdjur, utom bergsfåret som var vant vid höga höjder, kunde se så långt som en vildhäst.

Det bekymrade Slone en aning att han var på väg in i pumaland. Nagger visade nervositet, vilket var ovanligt för honom. Slone band båda hästarna med långa grimskaft och ställde dem på fläckar med tätt gräs. Sedan lade han en cederstubbe på elden och somnade. När han vaknade och gick till källan blev han något förargad över att se att hjortar hade kommit ner för att dricka tidigt. De var tydligen talrika. Ett pumaland var alltid ett hjortland, för pumorna följde hjortarna.

Slone hade packat och sadlat och var på väg innan solen färgade kanjonväggen röd. Han lät hästarna gå i skritt. Då och då såg han tecken på Wildfires jämna framfart. Kanjonen smalnade av, väggarna blev lägre och gräset tilltog. Det gick hela tiden tydligt uppåt. Slone kunde inte hitta några tecken på att jägare eller indianer någonsin hade färdats genom kanjonen. Dagen var behaglig, varm och stilla. Då och då förde en liten vindpust med sig en doft av ceder och pinyontall och en ljuv antydan av tall och malört. Vid varje krök såg han framåt och väntade sig att få se tallarnas grönska och malörtens grå färg. Mot mitten av eftermiddagen kom han till ett ställe där Wildfire hade övergått till trav, och han satte Nagger i samma gångart; vid solnedgången hade han tagit sig upp till där kanjonen bara var en grund ravin. Och till sist svängde den ännu en gång, för att försvinna på en slätt där spridda tallar reste sig högt över cedrarna och stora, mörkgröna silvergranar reste sig över tallarna. Och här fanns fläckar av malört, frisk och stark i doften, och långa sträckor av blekt gräs. Det var skogsbrynet. Wildfires spår fortsatte. Slone kom till sist till en grupp tallar, och här hittade han resterna av en lägereld och några pilspetsar av flinta. Indianer hade varit där, och de hade förmodligen kommit från motsatt håll mot Slone. Det uppmuntrade honom, för där indianer kunde jaga kunde han också. Snart red han in i en skog där cedrar och pinyontallar och tallar började växa tätt. Strax därpå stötte han på en svagt markerad stig, bara en dunkel, mörk linje även för ett vant öga. Men det var en stig, och Wildfire hade tagit den.

Slone stannade för natten. Luften var kall. Och fukten i den fick honom att tro att det fanns snödrivor någonstans inte långt bort. Daggen låg redan tung på gräset. Han satte fotbojor på hästarna och hängde en bjällra på Nagger. En bjällra kunde skrämma pumor som aldrig hade hört någon. Sedan gjorde han upp eld och lagade sin måltid.

Det var länge sedan han hade slagit läger högt uppe bland tallarna. Vindens sus gladde honom, som musik. Det hade börjat finnas utsikter till trevliga upplevelser vid sidan av slitet med att jaga Wildfire. Han var på väg in i ett nytt och främmande och vackert land. Hur långt skulle jakten kunna föra honom? Det brydde han sig inte om. Han var inte sömnig, men även om han hade varit det visade det sig att han måste vänta tills prärievargarna slutade skälla runt hans lägereld. De kom så nära att han såg deras grå skuggor i dunklet. Men snart tröttnade de på att gläfsa åt honom och gav sig av. Efter det tycktes tystnaden, som bara bröts av vinden när den dånade och mojnade, vacker för Slone. Han blev helt av med den vaga känsla av saknad som hade dröjt sig kvar hos honom, och han glömde bröderna Stewart. Och plötsligt kände han sig fullständigt fri, ensam, med inget bakom sig att minnas, med ett vilt, spännande, namnlöst liv framför sig. Just då kom en skogsvargs långa ylande klagande in med vinden. Sällan hade han hört ropet från en av dessa nattens vandrare. Det fanns inget som liknade det – inget ljud som det för att inprägla den stora ensamheten och vildmarken i den ensamme lägerbons hjärta.

Hästböcker

Översatt från engelska. Läs originalet