Hästkonst
Pojken som red in i solnedgången

En rolig äventyrssaga om en häst på himlen, ur A Book for Kids av CJ Dennis, utgiven 1921. Berättelsen om en pojke som luras av en häst ut på ett storslaget äventyr.
Det var en gång – och det är inte ens så värst länge sedan – en liten pojke som hette Neville, och han bodde med sin familj i ett hus som låg nästan ute på landet. Det vill säga, det låg alldeles i utkanten av staden; och bakom huset fanns en ganska stor kulle som var alldeles kal.
Neville, som tyckte om att leka för sig själv, vandrade ofta upp till toppen av den kala kullen; och om han ställde sig högst upp och tittade åt ena hållet, mot öster, kunde han se ut över hela staden med alla dess höga byggnader och kupoler och tornspiror och rykande skorstenar. Men om han tittade åt andra hållet, mot väster, kunde han se milsvitt ut över det vackra landskapet med dess gröna fält och fruktträdgårdar och vita vägar och små bondgårdar.
En kväll lekte Neville ensam uppe på kullen när han märkte att en av de allra vackraste solnedgångar han någonsin hade sett just höll på att börja. Himlen i väster, långt bort över det vida landskapet, var full av små moln i alla möjliga former och storlekar, och de började just få de mest underbara färger.
Neville hade ofta roat sig med att titta på moln och de konstiga former de förvandlade sig till – ibland som stora bergskedjor, ibland som havsvågor och mycket ofta som elefanter och lejon och sälar och alla möjliga intressanta saker av det slaget. Men aldrig förut hade han kunnat urskilja så många djurformer i molnen. Himlen var nästan lika bra som en djurpark. Där fanns kängurur och elefanter och en höna med kycklingar och wallabyer och kaniner och en lustig man med stora öron och alla möjliga andra underliga former.
Solen höll på att sjunka bakom en avlägsen kedja av berg, där ett gyllene ljus lyste fram som genom en port. Det liknade så mycket en stor gyllene port att Neville började undra vad som kunde finnas på andra sidan.
Plötsligt, mitt bland alla de färgade molnen, fick han syn på ett litet moln som var alldeles vitt, och när han tittade på det märkte han att det verkade ha formen av en liten häst. En mycket liten häst såg den ut att vara på det avståndet; men medan Neville stirrade växte den sig större och större, precis som om den kom emot honom mycket fort, och han var nästan säker på att han kunde se benen röra sig.
Det skrämde honom lite, och därför gned han sig i ögonen för att försäkra sig om att de inte spelade honom ett spratt.
När han tittade igen blev han ännu mer förskräckt än förut; för det lilla vita molnet var inte längre ett moln, utan en liten vit häst på riktigt. Dessutom hade den just lämnat himlen och galopperade ner för bergskedjan som han kunde se långt borta i väster.
På två minuter hade den lämnat bergen och kom över fälten mot honom, hoppade över staketen, smet in under träden och rusade över slätten med den vita manen och svansen fladdrande. Den verkade vara på väg rakt mot honom.
Han var inte riktigt rädd – det får du inte tro om honom – men han hade just börjat undra om det inte snart var dags att gå hem till middagen, när han märkte att den vita hästen hade stannat, alldeles vid foten av den kala kullen. Den tittade upp på honom, kastade med huvudet och skrapade med hoven i marken – den vackraste vita häst han någonsin hade sett, till och med på cirkus. Sedan verkade den lugna sig och började trava stilla uppför kullen mot honom.
Jag tror inte att någon hade klandrat Neville om han i det läget hade bestämt sig för att genast gå hem till middagen. Men han var en ganska modig pojke, och han var förvisso mycket nyfiken, så han stod bara stilla och väntade.
Och här börjar den mest underbara delen av berättelsen. Den vita hästen travade fram till Neville och talade till honom. Det skulle förvåna de flesta; och Neville blev minst lika förvånad som vem som helst skulle ha blivit.
”Vad är du rädd för?” frågade den vita hästen med hög röst.
Nu VAR Neville faktiskt lite rädd vid det här laget; men han tänkte inte visa det, så han sade bara: ”Vem är rädd?”
”DU är rädd”, sade den vita hästen, ännu högre. ”Du är bara en liten skygg pojke. När jag såg dig på avstånd trodde jag att du var en av de modiga; men jag tog fel. Du är bara en liten fegis.”
”Du ska akta dig för vem som du pratar med”, sade Neville, som plötsligt glömde sin rädsla. (Små pojkar talar inte alltid grammatiskt korrekt; annars hade han sagt ”vem du pratar med” och inte ”vem som du pratar med”.) Han avskydde att bli kallad ”fegis”. ”Du ska akta dig, annars får du en smäll!”
”Aha!” ropade den vita hästen. ”Väldigt modig helt plötsligt, va? Men du vågar ändå inte komma fram och klappa mig.”
”Men jag vill inte klappa dig”, sade Neville.
”Det trodde jag väl”, svarade den vita hästen. ”Det trodde jag väl, i samma stund som jag kom nära dig. Du är en av de rädda, och jag har slösat bort min tid.”
”Vem är rädd?” sade Neville igen.
”Det har du redan frågat”, svarade den vita hästen, ”och jag har svarat dig. Om du inte är rädd, så kom hit och klappa mig. Det finns ingenting att vara rädd för.”
Så Neville gick ända fram till den vita hästen och klappade honom på bogen. Och genast kände han att det hade varit dumt av honom att tveka. För av alla släta, mjuka, silkeslena pälsar han någonsin hade klappat var den vita hästens förvisso den slätaste och den mjukaste och den mest silkeslena. Han kände att han skulle kunna fortsätta klappa den i timmar.
”Så där ja”, sade den vita hästen med en röst lika mjuk och silkeslen som hans päls. ”Det fanns väl ingenting att vara rädd för? Och jag tror att jag kanske tog fel om dig. Jag tror nästan att du kan vara en av de där djärva pojkarna som man läser om i berättelser. Vad sägs om att hoppa upp på min rygg för en liten ridtur?”
Neville slutade klappa den vita hästen och drog sig lite tillbaka.
”Jag är rädd att de väntar mig hem till middagen”, sade han. ”Det har verkligen varit mycket trevligt att träffa dig.” Neville var alltid en artig liten pojke.
”Precis vad som behövs!” ropade den vita hästen. ”Hoppa upp på min rygg så tar jag dig hem. Du tyckte väl om att klappa mig? Det är ingenting mot den ridtur du ska få njuta av – absolut ingenting. Alla världens djärvaste ryttare skulle ge sina öron för bara en liten tur på min rygg. Nå så! Ett, två, tre, och upp med dig!”
Och innan Neville riktigt visste vad han gjorde tog han sats och hoppade upp grensle över den vita hästen.
”Jag bor där borta”, sade Neville och pekade mot sitt hem.
Men innan han hann säga ”bu”, eller ens ”bä” (om han nu hade velat säga något av de orden), skrattade den vita hästen ett otäckt, ihåligt skratt, sprang upp från marken och svävade genom luften mot den döende solnedgången, rakt bort från hemmet och middagen.
Neville höll sig hårt fast, för han var så högt över jorden att det skulle bli slutet för honom om han föll av. Och långt under sig såg han de gröna fälten och den vita vägen, som nu bara såg ut som en tunn tråd.
”Det är inte rättvist! Ptro! Ptro!” ropade han till den vita hästen; men den vita hästen svarade inte. Han verkade faktiskt plötsligt inte så mycket som en vit häst som ett vitt moln format som en häst, och Neville såg att han inte längre satt på hästens silkeslena päls, utan på något mjukt och dunigt som en vit fäll, och det var lite fuktigt. Då förstod han att han red på ett moln; och eftersom det var helt löjligt att fortsätta prata med ett moln slutade han ropa. Han satt bara stilla, höll sig fast och undrade vad som skulle hända härnäst.
Nu var han högt ovanför en bondgård: en som han brukade se från den kala kullen. Han kände igen den på de höga tallarna som växte runt den; och nere på gårdsplanen såg han en man med en hink som var på väg ut för att utfodra kalvarna. Neville ropade högt till honom, men mannen tittade inte ens upp. Nu var han långt förbi den bondgården och ovanför en fruktträdgård, där han såg fruktträden stå i raka rader; och några sekunder senare låg bergskedjan under honom, och Neville förstod att molnet som såg ut som en häst var på väg rakt mot den gyllene porten, som nu glödde matt mot en grå himmel. Han red in i solnedgången.
Snabb som vinden som drev den svävade Molnhästen över bergskedjan. Plötsligt glödde ett gyllene ljus runt omkring honom, och sedan kom en färgblixt så underbar att Neville inte stod ut med att titta. Han slöt ögonen, och när han gjorde det kände han att Molnhästen äntligen hade stannat.
Så Neville satt på molnet och vågade inte öppna ögonen på ganska länge. När han till slut tittade igen höll han nästan på att svimma av förundran. Han var inne i solnedgången.
Men knappt hade han börjat njuta av den underbara synen förrän han skrämdes av en lustig, gäll liten röst alldeles bredvid sig. När han tittade ner såg han en konstig liten gubbe, inte längre än en promenadkäpp och klädd från topp till tå i guldgula kläder. ”Du milde!” sade den lilla gula gubben. ”Hur har DU lyckats ta dig in hit? Vet du inte att det här är privat område?”
”Jag ber verkligen om ursäkt”, sade Neville, ”men jag kunde inte rå för det. Det var Molnhästen som tog mig hit, förstår du.”
”Aha!” sade den lilla gula gubben. ”Han lurade dig, alltså? Han är alldeles för lekfull, den där Molnhästen; och jag måste säga att han har satt dig i en riktig knipa.”
”Ursäkta”, sade Neville, ”men skulle du vilja tala om vem du är?”
”Jag?” ropade den lilla gula gubben. ”Jag är förstås Sista Solstrålen. Jag trodde att du visste det. Mitt jobb, förstår du, är att stänga föreställningen när solnedgången är över. Och det är ganska hårt arbete, kan jag säga dig, för jag måste hålla på med det runt hela jorden med några minuters mellanrum. Och ibland blir det väldigt tröttsamt. Kan du tänka dig? Jag har aldrig sett en gryning eller en strålande middagstimme i hela mitt liv – bara solnedgångar hela tiden. Solnedgångar till frukost, solnedgångar till middag, solnedgångar till kvällsmat. Och om jag gör minsta lilla miss är kulissmästaren över mig som en hök.”
”Kors i all sin dar!” sade Neville. ”Jag visste inte att ni hade kulissflyttare här.” Neville hade varit på teatern och sett pantomimer och visste därför vad en kulissflyttare var.
”Hur tror du annars att vi flyttar kulisserna?” ropade den lilla gula gubben ganska snäsigt. Sedan blev han plötsligt mycket upptagen med ingenting medan han viskade: ”Se upp! Här kommer kulissmästaren.”
När Neville såg sig om fick han se en man med väldigt stora öron komma emot dem. Han var ingen trevlig man att se på, och han var väldigt lik molnmannen som Neville ibland hade sett på himlen när han gick för att titta på solnedgången från den kala kullen.
”Nå så! Nå så!” vrålade mannen med de stora öronen. ”Rör på dig där, Goldie! Vi stänger föreställningen här om några minuter och öppnar genast på nästa bergskedja. Se till att ridån går ner i tid.”
”Självklart, herrn”, svarade den lilla gula gubben mycket ödmjukt.
Då lade mannen med de stora öronen märke till Neville för första gången. Han rynkade ilsket pannan, och hans stora öron verkade flaxa av irritation.
”Vem är det här som sitter på vår Molnhäst?” vrålade han med sin stora, arga röst.
”Bara en liten pojke”, sade den gula gubben – för Neville var alldeles för rädd för att säga något. ”Bara en liten pojke som Molnhästen har spelat ett spratt. Jag tror att han gärna vill hem – alldeles borta vid den kala kullen, om herrn inte har något emot det.”
”Absolut inte!” skrek mannen med de stora öronen. ”Molnhästen får inte ge sig ut dit igen i kväll, och inte den fåniga lilla pojken heller. Jag tänker inte låta solnedgången störas av något sådant fånigt nonsens. Gör som jag säger och sköt ditt arbete.”
Och utan att ägna Neville en blick till gick mannen med de stora öronen med långa kliv i väg för att ordna solnedgången på nästa bergskedja, långt, långt bort.
Neville såg hopplöst på den lilla gula gubben, och den lilla gula gubben såg på Neville, och ingen av dem sade ett ord förrän mannen med de stora öronen var ordentligt ur vägen. Då blev Sista Solstrålen alldeles glad igen.
”Ja”, sade han, ”du hörde vad kulissmästaren sade. Du kan i alla fall inte ta dig hem samma väg som du kom. Det enda du kan göra är att ta vägen runt. Du hinner nätt och jämnt, om du skyndar dig.”
”Ta vägen runt?” upprepade Neville förbryllat. ”Runt vad, runt var?”
”Runt jorden, förstås”, svarade den lilla gula gubben.
”Runt jorden?” ropade Neville. ”Du måste ju driva med mig, och jag tycker att det är väldigt elakt.”
”Inte alls”, skrattade den lilla gula gubben. ”Du behöver inte göra så stor affär av det. Jag far ju själv runt jorden en gång varje dag med solnedgången. Du behöver bara fara lite fortare så att du klarar det på några minuter, och med Molnhästens hjälp är det lätt ordnat. Oroa dig inte för Molnhästen. Han måste göra precis som jag säger åt honom. Ursäkta mig nu ett ögonblick, så ska jag ge dig noggranna instruktioner.”
Och med det gick den lilla gula gubben bakom ett rosa moln och kom tillbaka med en vacker blå blomma i handen.
”Det här”, sade han och räckte blomman till Neville, ”är en Himlablomma. Den är gjord helt och hållet av en äkta bit himmel, och den är en talisman – det är ett längre ord för amulett, vet du – som tar dig gratis runt jorden. Det enda du måste komma ihåg är att du inte under några omständigheter får tappa bort blomman förrän du är hemma igen. Nu, precis det du ska göra är att resa västerut och rusa runt jorden tills du hinner ikapp den här kvällen igen. Det är helt enkelt.”
”Enkelt!” ropade Neville. ”Men jag förstår ju ingenting.”
”Kära nån”, sade den lilla gula gubben ganska otåligt, ”vad du är trögtänkt. Lyssna nu noga. Jorden, förstår du, snurrar från väster till öster, och det gör att det ser ut som om solen går runt jorden från öster till väster. Mycket bra. Så det du ska göra är att rida västerut på Molnhästen mycket fortare än solen verkar färdas, och hinna ikapp den igen innan den har kommit långt härifrån. Molnhästen är i god form, och du borde lätt klara det på några minuter.”
”Några minuter!” flämtade Neville.
”Var tyst och lyssna”, fräste den lilla gula gubben. ”Några engelska mil västerut härifrån kommer du ut i fullt dagsljus. Det blir eftermiddag. Efter det möter du middagstiden, och när du har passerat den kommer du till platsen där det bara är gryning. Det är ungefär halvvägs runt jorden. Visa Himlablomman för Gryningens portvakt, så släpper han igenom dig. Sedan kommer du till den halva av jorden där det är natt, och du måste rusa runt den tills du kommer till platsen där det bara är kväll. Det blir DEN HÄR kvällen, någonstans här i trakten, för du kommer bara att ha varit borta några minuter sammanlagt. Och när du ser ditt eget hem eller den kala kullen igen, så håller du Himlablomman hårt i handen, hoppar av Molnhästen, och då svävar du graciöst ner till jorden. Det gör inte ont. Sedan kan du gå hem, och jag hoppas att du inte kommer för sent till middagen.”
”Men”, började Neville, ”jag förstår inte –”
”Min tid är dyrbar”, sade den lilla gula gubben och skakade hand. ”Adjö, och trevlig resa.” Och med det gav han Molnhästen en rapp smäll på flanken, och i nästa ögonblick rusade den västerut i en alldeles förfärlig fart.
Nu när flygplanet har uppfunnits anses det förstås inte lika märkvärdigt att flyga som det en gång gjorde. Men att lunka fram genom luften i ett biplan eller ett monoplan i åttio eller hundra engelska mil i timmen är en mycket tam historia jämfört med att rusa runt jorden i kapp med dagen på en Molnhäst. Och Neville är troligen den ende som någonsin har gjort det hittills.
Nästan innan han visste vad som hade hänt hade han lämnat kvällen långt bakom sig och red i fullt dagsljus. Molnhästen hade stigit högt upp i luften, och Neville såg det vida landskapet, med slätter och kullar och skogar, breda ut sig långt under honom. Ett ögonblick senare var det inte längre land under honom, utan det vida havet, som gnistrade i strålande solsken.
Innan han hann lägga märke till särskilt mycket hade han nått middagstid, högt över ett främmande land, och rusade genom förmiddagen mot gryningen. Det gick så fort att han knappt hann se något tydligt; men han fick skymta många märkliga syner. Många fartyg såg han på havet – små skepp och ståtliga ångare som kröp fram över oceanen som underliga vattenskalbaggar. En gång, när Molnhästen gled lågt, såg Neville ett vackert segelfartyg för fulla segel, med konstiga män på däck. De såg mycket ut som pirater, och det var de kanske också; men Neville hann inte ta reda på det, för redan nästa minut var han ovanför ett vilt land där han såg en skara svarta män med spjut och klubbor som jagade en elefant genom en glänta i en stor djungel. Medan han tittade vände sig elefanten om för att gå till anfall mot jägarna; men vad som hände sedan såg Neville inte, för i nästa ögonblick var han ovanför en stor stad med folkmassor på gatorna – människor klädda i underliga, färgglada kläder – och där ringde klockor och tjöt visslor. Sedan bredde en stor öken ut sig under honom, utan något levande i sikte utom ett stort gulbrunt lejon som strök omkring över sanden. Sedan kom havet igen, och fler fartyg; och ljuset började mattas, för han var nästan halvvägs runt jorden och närmade sig gryningen.
Ljuset blev svagare och svagare, precis som om kvällen var på väg – och framför sig såg Neville gryningen som en silverglänsande port på himlen. Rakt mot den rusade Molnhästen, och stannade så tvärt att Neville nästan ramlade av.
”Vad är det här? Vad är det här?” ropade en liten röst; och bredvid silverporten såg Neville en liten gubbe klädd från topp till tå i silvergrått. Det var Gryningens portvakt, som ibland kallas Första Solstrålen.
Innan Neville hann svara hade den lilla grå gubben fått syn på Himlablomman.
”Aha, du har talismanen”, sade han. ”Passera! och stanna inte för att skvallra, för jag har väldigt mycket att göra i morse. Trevlig resa”, lade han till och gav Molnhästen en smäll på bogen; och i ett nu hade Neville passerat genom gryningen och störtat in i natten.
Det var en mörk natt utan måne, för himlen var täckt av tjocka moln. Ovanför dem flög Molnhästen, och över sig såg Neville de rusande stjärnorna, och under sig bara de tunga molnens svärta. Men oftare flög Molnhästen lågt, och då fanns det inte mycket att se. På ljusen från fartyg som rörde sig förstod Neville att han ibland var ovanför havet. Ibland talade tindrande ljus i städer eller ensliga gårdar, eller det plötsliga skenet från en stor stad, om för honom att det var land under honom. En gång, genom mörkret, såg han en stor skogsbrand på en ö, och skenet från den lyste upp havet och visade öborna som trängdes på stranden och i det grunda vattnet, och några som gav sig av i kanoter.
Sedan slukade mörkret Molnhästen igen, och den brinnande ön lämnades långt bakom.
Efter det började Neville känna sig lite sömnig. Kanske sov han en liten stund, för nästa sak han såg var ett svagt ljus på himlen framför honom, som om gryningen var på väg. Men han visste att det måste vara kvällen, för han var på väg tillbaka till platsen där han hade börjat och höll på att hinna ikapp solen. Han hade ju bara varit borta några minuter, förstår du.
Molnhästen flög mycket lågt nu; och mörkret lättade snabbt. Sedan, långt innan han hade väntat sig det, såg Neville taket på sitt eget hem under sig. Han kunde se trädgården i skymningen och sin egen hund som nosade omkring bland träden som om den letade efter honom.
Neville började nu tänka på att hoppa, och han var ganska nervös. Kanske skulle han landa mjukt, och kanske inte. Han hade bara den lilla gula gubbens ord på det.
Sedan såg han till sin förskräckelse att de hade passerat hans hem och var ovanför den kala kullen. Det fanns ingen tid att förlora. Molnhästen höll på att ta honom in i solnedgången igen, och om den gjorde det, vad skulle kulissmästaren säga då?
Så, med ett mycket hårt grepp om Himlablomman, slöt Neville ögonen och hoppade. Han väntade sig nästan att falla fort och slås i spillror mot marken; men i stället svävade han i luften som en fjäder, vaggade och drev och sjönk hela tiden långsamt mot marken. Det var en mycket behaglig känsla.
Den kala kullen låg under honom medan han långsamt sjönk ner, ner, ner.
Han kunde se Molnhästen – nu inte mycket mer än en liten vit prick – rusa vidare för att hinna ikapp solnedgången. Och fortfarande sjönk han väldigt långsamt mot toppen av den kala kullen.
Hans lilla hund hade fått syn på honom nu och kom rusande ut genom grinden och uppför den kala kullen och skällde högt. Och han fortsatte att sjunka närmare marken, ner, ner, närmare och närmare – och sedan, helt plötsligt, var det som om han glömde allting.
Nästa sak Neville kom ihåg var att han kände något vått och varmt på kinden. Han öppnade ögonen och såg att den lilla hunden slickade honom i ansiktet. Han satte sig upp och såg sig omkring. Han låg i gräset uppe på toppen av den kala kullen; natten var mycket nära, och den första stjärnan hade just börjat tindra.
Sedan, helt plötsligt, kom Neville ihåg Molnhästen och den lilla gula gubben och den lilla silvergubben och kulissmästaren och den underbara resan och allt det andra.
”Jösses, vilken märklig dröm”, sade Neville och sträckte på armarna. Och när han gjorde det föll Himlablomman ur hans hand.
Så det var ändå ingen dröm; för om det var det, hur skulle han då kunna förklara Himlablomman? Han tog upp den och bar den mycket varsamt när han gav sig av hem till middagen, med sin lilla hund travande i hälarna.
”Vilken vacker blomma!” sade Nevilles mamma när han kom hem. ”Var i all världen har du fått tag i den?”
”Det är en bit av den äkta himlen”, sade Neville stolt när han gav den till henne.
Hans mamma log mot honom och sade: ”Det var väldigt fint sagt, och den ser verkligen ut som en liten bit av himlen. Men den kan förstås inte vara en riktig bit.”
Då förstod Neville att om han berättade om sin underbara ridtur och försökte förklara att han hade varit runt hela jorden sedan han gick ut för att leka, skulle hans föräldrar få väldigt, väldigt svårt att tro på det. Så han sade ingenting, utan åt en mycket god middag.
Men Nevilles mamma satte blomman i en vas på spiselkransen; och den står där än i dag, lika frisk och klar som någonsin. Den vissnar inte. Nevilles mamma tycker att det är något mycket konstigt och underbart. Och det är det.
Sedan den dagen, när Neville går upp på toppen av den kala kullen för att titta på en solnedgång, är han nästan säker på att han, precis när det gyllene ljuset håller på att slockna, kan se en liten gul gubbe vid porten; och det verkar som om den lilla gula gubben vinkar en glad hälsning. Men vare sig det är så eller inte vinkar Neville alltid tillbaka; och han känner sig mycket lycklig när han tänker på att han har en god vän inne i solnedgången.
Översatt från engelska. Läs originalet