Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 8. Fortsättning på Gingers berättelse

Kapitel 8. Fortsättning på Gingers berättelse
Nästa gång Ginger och jag var tillsammans i hagen berättade hon för mig om sin första plats.
”Efter inridningen”, sade hon, ”köptes jag av en hästhandlare som ville ha mig som parhäst till en annan fux. I några veckor körde han oss tillsammans, och sedan såldes vi till en fin herre som följde modet, och skickades upp till London. Hästhandlaren hade kört mig med uppsättningstygel, och jag hatade den mer än något annat; men på det här stället var vi uppspända mycket hårdare, eftersom kusken och hans husbonde tyckte att vi såg elegantare ut så. Vi kördes ofta omkring i parken och på andra fina ställen. Du som aldrig har haft en uppsättningstygel på dig vet inte vad det är, men jag kan säga dig att det är förfärligt.”
”Jag tycker om att kasta med huvudet och hålla det lika högt som vilken häst som helst; men tänk dig nu själv att du kastade upp huvudet högt och var tvungen att hålla det där, och det i timmar i sträck, utan att kunna röra det alls utom med ett ryck ännu högre upp, medan nacken värkte tills du inte visste hur du skulle stå ut. Och dessutom att ha två bett i stället för ett – och mitt var skarpt, det skadade tungan och käken, och blodet från tungan färgade skummet som hela tiden flög från mina läppar när jag gnodde och tuggade otåligt på bettet och tygeln. Värst var det när vi fick stå i timmar och vänta på vår matmor vid någon stor bjudning eller tillställning, och om jag blev otålig eller stampade kom piskan fram. Det var så att man kunde bli tokig.”
”Brydde sig inte din husbonde om dig alls?” sade jag.
”Nej”, sade hon, ”han brydde sig bara om att ha ett elegant ekipage, som de kallar det; jag tror att han visste mycket lite om hästar; det överlät han åt sin kusk, som sade till honom att jag hade ett retligt lynne! att jag inte hade blivit ordentligt van vid uppsättningstygeln, men att jag snart skulle vänja mig; men han var inte rätt man att få mig dit, för när jag stod i stallet, olycklig och arg, fick jag bara ett surt ord eller ett slag i stället för att bli lugnad och blidkad med vänlighet. Om han hade varit hygglig skulle jag ha försökt stå ut med det. Jag ville arbeta, och var beredd att arbeta hårt också; men att plågas bara för deras nycker gjorde mig arg. Vilken rätt hade de att låta mig lida så? Utöver ömheten i munnen och smärtan i nacken kändes det alltid illa i luftstrupen, och om jag hade stannat där länge vet jag att det hade förstört min andning; men jag blev mer och mer rastlös och retlig, jag kunde inte hjälpa det; och jag började glefsa och sparka när någon kom för att sela på mig; för det slog stalldrängen mig, och en dag, när de just hade spänt fast oss framför vagnen och höll på att dra upp mitt huvud med den där tygeln, började jag kasta mig och sparka av alla krafter. Jag hade snart slagit sönder en hel del seldon och sparkat mig loss; och det var slutet på den platsen.”
”Efter det skickades jag till Tattersall’s för att säljas; jag kunde förstås inte garanteras fri från ovanor, så det sades ingenting om den saken. Mitt vackra utseende och mina goda gångarter fick snart en herre att bjuda på mig, och jag köptes av en annan hästhandlare; han provade mig på alla möjliga sätt och med olika bett, och han förstod snart vad jag inte stod ut med. Till slut körde han mig helt utan uppsättningstygel och sålde mig sedan som en fullkomligt lugn häst till en herre på landet; han var en god husbonde, och det gick mycket bra för mig, men hans gamle stalldräng slutade och en ny kom.
Den här mannen var lika hårdhänt och hade lika dåligt lynne som Samson; han talade alltid med en grov, otålig röst, och om jag inte flyttade mig i spiltan i samma ögonblick som han ville slog han mig ovanför hasorna med stallkvasten eller grepen, vilken han nu råkade ha i handen. Allt han gjorde var hårdhänt, och jag började hata honom; han ville göra mig rädd för honom, men jag var för eldig för det, och en dag när han hade retat mig mer än vanligt bet jag honom, vilket förstås gjorde honom rasande, och han började slå mig över huvudet med ett ridspö. Efter det vågade han aldrig mer komma in i min spilta; antingen mina bakhovar eller mina tänder väntade på honom, och det visste han. Jag var helt lugn med min husbonde, men han lyssnade förstås på vad mannen sade, och så blev jag såld igen.”
”Samme hästhandlare fick höra talas om mig och sade att han trodde sig känna till ett ställe där jag skulle trivas. ’Det vore synd’, sade han, ’om en så fin häst skulle gå förlorad bara för att hon aldrig fått en riktig chans’, och det slutade med att jag kom hit inte långt innan du gjorde det; men då hade jag bestämt mig för att människor var mina naturliga fiender och att jag måste försvara mig. Det är förstås mycket annorlunda här, men vem vet hur länge det varar? Jag önskar att jag kunde se på saker som du gör; men det kan jag inte, efter allt jag har gått igenom.”
”Ja”, sade jag, ”jag tycker att det vore riktigt synd om du bet eller sparkade John eller James.”
”Det tänker jag inte göra”, sade hon, ”så länge de är snälla mot mig. Jag bet James ganska ordentligt en gång, men John sade: ’Försök med vänlighet’, och i stället för att straffa mig som jag hade väntat mig kom James till mig med armen ombunden och gav mig en kli-mash och strök mig; och jag har aldrig glefsat efter honom sedan dess, och det kommer jag inte att göra heller.”
Jag tyckte synd om Ginger, men jag visste förstås mycket lite då, och jag trodde att hon troligen målade allt i värsta tänkbara färger; men jag märkte att hon allteftersom veckorna gick blev mycket mildare och gladare och hade förlorat den vaksamma, trotsiga blick hon brukade ge varje främmande människa som kom nära henne; och en dag sade James: ”Jag tror faktiskt att det där stoet börjar tycka om mig, hon gnäggade efter mig i morse när jag hade gnuggat henne i pannan.”
”Ja, ja, Jim, det är ’Birtwick-pillren’”, sade John, ”hon kommer att bli lika snäll som Black Beauty med tiden; vänlighet är all den medicin hon behöver, stackars krake!” Husbonden märkte också förändringen, och en dag när han steg ur vagnen och kom fram för att prata med oss, som han ofta gjorde, strök han henne över den vackra halsen. ”Nå, min vackra, nå, hur har du det nu? Du är nog en hel del lyckligare än när du kom till oss, tror jag.”
Hon sträckte fram mulen mot honom på ett vänligt, förtroendefullt sätt, medan han gnuggade den varsamt.
”Vi ska nog bota henne, John”, sade han.
”Ja, herrn, hon har blivit förunderligt mycket bättre; hon är inte samma varelse som förut; det är ’Birtwick-pillren’, herrn”, sade John och skrattade.
Det här var ett litet skämt av John; han brukade säga att en ordentlig kur med ”Birtwicks hästpiller” kunde bota nästan vilken elak häst som helst; de här pillren, sade han, bestod av tålamod och mildhet, fasthet och smek, ett pund av varje, som skulle blandas med en halv pint sunt förnuft och ges till hästen varje dag.
Översatt från engelska. Läs originalet