Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 40. Stackars Ginger

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 40. Stackars Ginger

En dag, medan vår droska och många andra stod och väntade utanför en av parkerna där det spelades musik, körde en sjaskig gammal droska upp bredvid vår. Hästen var en gammal, utsliten fux med vanskött päls och ben som syntes tydligt igenom den; knäna var framåtböjda, och frambenen var mycket ostadiga. Jag hade ätit lite hö, och vinden förde en liten tapp av det åt hennes håll, och den stackars varelsen sträckte ut sin långa, magra hals och tog upp den och vände sig sedan om och såg sig om efter mer. Det fanns en hopplös blick i det matta ögat som jag inte kunde låta bli att lägga märke till, och just som jag funderade på var jag hade sett den hästen förut, tittade hon rakt på mig och sa: ”Black Beauty, är det du?”

Det var Ginger! Men så förändrad! Den vackert välvda och glänsande halsen var nu rak och mager och insjunken; de rena, raka benen och de fina kotorna var svullna; lederna hade växt ur form av hårt arbete; ansiktet, som en gång varit så fullt av mod och liv, var nu fullt av lidande, och jag kunde höra på hur hennes flanker hävdes och på hennes ständiga hosta hur dålig andningen var.

Våra kuskar stod tillsammans en bit bort, så jag flyttade mig ett eller två steg i sidled närmare henne, så att vi kunde prata lite i lugn och ro. Det var en sorglig historia hon hade att berätta.

Efter ett år på bete på Earlshall ansågs hon vara arbetsduglig igen och såldes till en herre. En kort tid gick det mycket bra, men efter en längre galopp än vanligt kom den gamla skadan tillbaka, och sedan hon fått vila och behandling såldes hon igen. På det sättet bytte hon ägare flera gånger, men hamnade hela tiden lägre ner.

”Och så till slut”, sa hon, ”blev jag köpt av en man som har ett antal droskor och hästar och hyr ut dem. Du ser ut att ha det bra, och det gläder mig, men jag kan inte beskriva för dig hur mitt liv har varit. När de upptäckte min svaghet sa de att jag inte var värd vad de hade gett för mig, och att jag fick gå i en av de usla droskorna och slitas ut; det är vad de håller på med, piskar och sliter utan en enda tanke på vad jag lider — de har betalat för mig och måste få ut det ur mig, säger de. Mannen som hyr mig nu betalar en massa pengar till ägaren varje dag, och därför måste han också få ut det ur mig; och så går det runt, runt hela veckan, utan en enda söndags vila.”

Jag sa: ”Förr brukade du stå på dig om du blev illa behandlad.”

”Ack!” sa hon, ”det gjorde jag en gång, men det tjänar ingenting till; människorna är starkast, och om de är grymma och saknar känsla finns det inget vi kan göra utom att bära det — bära det vidare och vidare ända till slutet. Jag önskar att slutet vore kommet, jag önskar att jag vore död. Jag har sett döda hästar, och jag är säker på att de inte känner någon smärta; jag önskar att jag får falla död ner mitt i arbetet och slipper skickas till hästslakten.”

Jag blev mycket bedrövad, och jag sträckte fram mulen mot hennes, men jag kunde inte säga något som tröstade henne. Jag tror att hon blev glad att se mig, för hon sa: ”Du är den ende vän jag någonsin har haft.”

I samma stund kom hennes kusk fram, och med ett ryck i hennes mun backade han ut henne ur raden och körde iväg, och jag blev kvar, mycket sorgsen.

Kort därefter passerade en kärra med en död häst vår droskstation. Huvudet hängde ut över kärrans bakända, den livlösa tungan droppade sakta av blod; och de insjunkna ögonen! Men jag kan inte tala om dem, synen var för fruktansvärd. Det var en fux med en lång, mager hals. Jag såg en vit strimma nerför pannan. Jag tror att det var Ginger; jag hoppades att det var hon, för då var hennes lidanden över. Åh! Om människorna vore barmhärtigare skulle de skjuta oss innan vi hamnade i ett sådant elände.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet