Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 7. Ginger

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 7. Ginger

En dag när Ginger och jag stod ensamma i skuggan pratade vi en hel del; hon ville veta allt om min uppväxt och min inridning, och jag berättade det för henne.

”Ja”, sade hon, ”om jag hade haft din uppväxt hade jag kanske haft ett lika gott lynne som du, men nu tror jag inte att jag någonsin kommer att få det.”

”Varför inte?” sade jag.

”För att allt har varit så annorlunda för mig”, svarade hon. ”Jag hade aldrig någon, varken häst eller människa, som var snäll mot mig eller som jag ville göra till lags, för till att börja med togs jag ifrån min mor så snart jag var avvand och sattes ihop med en massa andra unghästar; ingen av dem brydde sig om mig, och jag brydde mig inte om någon av dem. Det fanns ingen snäll husbonde som din som såg efter mig och pratade med mig och kom med gott att äta. Mannen som tog hand om oss gav mig aldrig ett vänligt ord i hela mitt liv. Jag menar inte att han behandlade mig illa, men han brydde sig inte ett dugg om oss utöver att se till att vi hade gott om mat och tak över huvudet på vintern. En gångstig gick genom vår hage, och väldigt ofta kastade de stora pojkarna som gick förbi sten på oss för att få oss att galoppera. Jag blev aldrig träffad, men en fin unghingst fick ett svårt sår i ansiktet, och jag tror att han fick ett ärr för livet. Vi brydde oss inte om dem, men det gjorde oss förstås vildare, och vi bestämde oss för att pojkar var våra fiender. Vi hade riktigt roligt på de fria ängarna, när vi galopperade fram och tillbaka och jagade varandra runt, runt i hagen; och sedan stod vi stilla i skuggan under träden.

Men när det blev dags för inridningen kom en svår tid för mig; flera män kom för att fånga mig, och när de till slut hade stängt in mig i ett hörn av hagen tog en mig i pannluggen, en annan tog mig om mulen och höll den så hårt att jag knappt kunde andas; sedan tog en tredje min underkäke i sin hårda hand och bände upp min mun, och så fick de med våld på mig grimman och bettet i munnen; sedan släpade en mig med sig i grimman medan en annan piskade på bakifrån, och det var min första erfarenhet av människors vänlighet; allt var våld. De gav mig ingen chans att förstå vad de ville. Jag var högättad och hade mycket temperament, och var säkert mycket vild och vållade dem nog en hel del besvär, men det var förfärligt att vara instängd i en spilta dag efter dag i stället för att ha min frihet, och jag oroade mig och tynade bort och ville komma loss. Du vet själv att det är illa nog när man har en snäll husbonde och blir lirkad med, men det fanns ingenting sådant för mig.”

”Det fanns en – den gamle husbonden, mr Ryder – som jag tror snart hade kunnat få mig på bättre tankar och kunnat göra vad som helst med mig; men han hade överlåtit allt det hårda arbetet i yrket åt sin son och en annan erfaren man, och han kom bara ibland för att se till det hela. Hans son var en stark, lång och djärv man; de kallade honom Samson, och han brukade skryta med att han aldrig hade träffat på en häst som kunde kasta av honom. Det fanns ingen mildhet i honom, som det fanns i hans far, bara hårdhet, en hård röst, en hård blick, en hård hand; och jag kände från första stund att det han ville var att ta ur mig allt mod och bara göra mig till en lugn, ödmjuk och lydig bit hästkött. ’Hästkött’! Ja, det var allt han tänkte på”, och Ginger stampade med foten som om bara tanken på honom gjorde henne arg. Sedan fortsatte hon:

”Om jag inte gjorde precis som han ville blev han förargad och lät mig springa runt i den långa linan på övningsfältet tills han hade tröttat ut mig. Jag tror att han drack en hel del, och jag är helt säker på att ju oftare han drack, desto värre blev det för mig. En dag hade han arbetat mig hårt på alla sätt han kunde, och när jag lade mig var jag trött och olycklig och arg; allt kändes så hårt. Nästa morgon kom han tidigt efter mig och lät mig springa runt igen länge. Jag hade knappt fått vila en timme när han kom igen efter mig med sadel och träns och en ny sorts bett. Jag har aldrig riktigt kunnat förstå hur det gick till; han hade nyss satt sig upp på mig på övningsplatsen när något jag gjorde retade honom, och han ryckte hårt i tygeln. Det nya bettet gjorde mycket ont, och jag stegrade mig plötsligt, vilket gjorde honom ännu argare, och han började piska mig. Jag kände hela min själ resa sig emot honom, och jag började sparkas och kasta mig och stegra mig som jag aldrig hade gjort förut, och det blev ett riktigt slagsmål; länge satt han kvar i sadeln och straffade mig grymt med piska och sporrar, men mitt blod var i svallning, och jag brydde mig inte om vad han kunde göra, bara jag fick av honom.

Till slut, efter en fruktansvärd kamp, kastade jag av honom bakåt. Jag hörde honom falla tungt i gräset, och utan att se mig om galopperade jag i väg till andra änden av hagen; där vände jag mig om och såg min plågoande långsamt resa sig från marken och gå in i stallet. Jag stod under en ek och tittade, men ingen kom för att fånga mig. Tiden gick, och solen var mycket het; flugorna svärmade omkring mig och satte sig på mina blödande flanker där sporrarna hade grävt sig in. Jag var hungrig, för jag hade inte ätit sedan tidigt på morgonen, men det fanns inte ens tillräckligt med gräs i den hagen för att en gås skulle kunna leva på det. Jag ville lägga mig och vila, men med sadeln hårt fastspänd gick det inte att ligga bekvämt, och det fanns inte en droppe vatten att dricka. Eftermiddagen led, och solen sjönk. Jag såg de andra unghästarna ledas in, och jag visste att de fick ett gott mål mat.”

”Till slut, just när solen gick ner, såg jag den gamle husbonden komma ut med ett såll i handen. Han var en mycket fin gammal herre med alldeles vitt hår, men det var på rösten jag skulle ha känt igen honom bland tusen. Den var varken hög eller låg, utan fyllig och klar och vänlig, och när han gav order var den så stadig och bestämd att alla, både hästar och människor, visste att han väntade sig att bli åtlydd. Han kom lugnt fram, skakade då och då om havren han hade i sållet och talade glatt och milt till mig: ’Kom nu, jäntan, kom nu, jäntan; kom nu, kom nu.’ Jag stod still och lät honom komma fram; han höll fram havren åt mig, och jag började äta utan rädsla; hans röst tog bort all min rädsla.

Han stod bredvid och klappade och strök mig medan jag åt, och när han såg blodlevrorna på min sida verkade han mycket förargad. ’Stackars jänta! det här var illa gjort, riktigt illa gjort’; sedan tog han lugnt tygeln och ledde mig till stallet; precis vid dörren stod Samson. Jag lade öronen bakåt och glefsade efter honom. ’Backa’, sade husbonden, ’och håll dig ur vägen för henne; du har gjort ett dåligt dagsverke med det här unga stoet.’ Han muttrade något om ett elakt kräk. ’Hör på nu’, sade fadern, ’en man med dåligt lynne kan aldrig få en häst med gott lynne. Du har inte lärt dig ditt yrke än, Samson.’ Sedan ledde han in mig i min box, tog av sadeln och tränset med egna händer och band upp mig; sedan ropade han efter en hink varmt vatten och en svamp, tog av sig rocken, och medan stalldrängen höll hinken tvättade han mina sidor med svampen länge, så ömt att jag var säker på att han visste hur ömma och mörbultade de var. ’Ptro! min vackra’, sade han, ’stå still, stå still.’ Bara hans röst gjorde mig gott, och tvättningen var mycket skön. Huden var så sönderriven i mungiporna att jag inte kunde äta höet, stråna gjorde ont. Han tittade noga på det, skakade på huvudet och sade åt mannen att hämta en rejäl kli-mash och röra ner lite mjöl i den. Vad god den mashen var! och så mjuk och läkande för min mun. Han stod bredvid hela tiden medan jag åt, strök mig och pratade med mannen. ’Om en så eldig varelse som den här’, sade han, ’inte kan ridas in med hederliga metoder, kommer hon aldrig att duga till något.’”

”Efter det kom han ofta och hälsade på mig, och när min mun hade läkt fortsatte den andra inridaren, Job kallades han, med min träning; han var stadig och omtänksam, och jag lärde mig snart vad han ville.”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet