Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 10. Ett samtal i fruktträdgården

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 10. Ett samtal i fruktträdgården

Ginger och jag var inte av den vanliga höga vagnshästrasen, vi hade mer av kapplöpningsblodet i oss. Vi var ungefär femton och en halv hands höga; vi dög därför lika bra att rida som att köra, och vår husbonde brukade säga att han inte tyckte om vare sig häst eller människa som bara kunde en sak; och eftersom han inte ville briljera i Londons parker föredrog han en mer livlig och användbar sorts häst. För vår del var vår största glädje när vi sadlades för en ridtur i sällskap; husbonden på Ginger, matmor på mig och de unga damerna på Sir Oliver och Merrylegs. Det var så muntert att trava och galoppera allihop tillsammans att det alltid satte oss på gott humör. Jag hade det bäst, för jag bar alltid matmor; hon vägde lite, hennes röst var ljuv och hennes hand var så lätt på tygeln att jag styrdes nästan utan att känna det.

O! om folk visste vilken lättnad en lätt hand är för hästar, och hur den bevarar en god mun och ett gott humör, skulle de säkert inte rycka och slita och dra i tygeln som de så ofta gör. Våra munnar är så känsliga att de, där de inte har förstörts eller förhärdats av dålig eller okunnig behandling, känner kuskens minsta handrörelse, och vi vet på ett ögonblick vad som begärs av oss. Min mun har aldrig blivit förstörd, och jag tror att det var därför matmor föredrog mig framför Ginger, fast hennes gångarter förvisso var precis lika bra. Hon avundades mig ofta och sade att det var inridningens fel, och det hårda bettets i London, att hennes mun inte var lika perfekt som min; och då brukade gamle Sir Oliver säga: ”Seså, seså! gräm dig inte; du har den största äran; ett sto som kan bära en lång man med vår husbondes vikt, med all din spänst och ditt livliga sätt att röra dig, behöver inte hänga med huvudet för att hon inte bär damen; vi hästar måste ta saker som de kommer och alltid vara nöjda och villiga så länge vi blir vänligt behandlade.”

Jag hade ofta undrat hur det kom sig att Sir Oliver hade en så väldigt kort svans; den var faktiskt bara sex eller sju tum lång, med en tofs av hår som hängde från den; och en av våra fridagar i fruktträdgården vågade jag fråga honom genom vilken olycka han hade förlorat sin svans. ”Olycka!” fnös han med en vild blick, ”det var ingen olycka! det var en grym, skamlig, kallblodig handling! När jag var ung blev jag förd till ett ställe där sådana grymheter utfördes; jag blev fastbunden och fastspänd så att jag inte kunde röra mig, och sedan kom de och skar av min långa vackra svans, genom köttet och genom benet, och tog bort den.”

”Så förskräckligt!” utbrast jag.

”Förskräckligt, ja! det var förskräckligt; men det var inte bara smärtan, fast den var fruktansvärd och varade länge; det var inte bara förödmjukelsen att bli berövad min finaste prydnad, fast det var illa nog; utan det var det här: hur skulle jag någonsin mer kunna vifta bort flugorna från mina sidor och mina bakben? Ni som har svansar slår bara bort flugorna utan att tänka på det, och ni kan inte förstå vilken plåga det är att ha dem sittande på sig, stickande och stickande, och inte ha något i hela världen att piska bort dem med. Jag säger er att det är en livslång orätt och en livslång förlust; men gudskelov gör de inte så nu längre.”

”Varför gjorde de det då?” sade Ginger.

”För modets skull!” sade den gamle hästen och stampade med foten; ”för modets skull! om du vet vad det betyder; det fanns inte en välfödd ung häst på min tid som inte fick svansen kuperad på det där skamliga sättet, precis som om den gode Guden som skapade oss inte visste vad vi behövde och vad som såg bäst ut.”

”Jag antar att det är modet som får dem att spänna upp våra huvuden med de där förfärliga betten som jag plågades med i London”, sade Ginger.

”Naturligtvis är det så”, sade han; ”enligt min mening är modet en av de ondaste sakerna i världen. Se nu till exempel på hur de behandlar hundar; de skär av deras svansar för att få dem att se käcka ut och klipper deras söta små öron till en spets för att få dem att se skarpa ut, minsann. Jag hade en gång en kär vän, en brun terrier; ’Skye’ kallade de henne. Hon tyckte så mycket om mig att hon aldrig ville sova utanför min spilta; hon bäddade under krubban, och där fick hon en kull på fem så söta små valpar man kan tänka sig; ingen av dem dränktes, för de var av en värdefull sort, och vad glad hon var över dem! och när de fick upp ögonen och kröp omkring var det en riktigt söt syn; men en dag kom karlen och tog bort dem allihop; jag trodde att han kanske var rädd att jag skulle trampa på dem. Men så var det inte; på kvällen bar stackars Skye tillbaka dem, en och en i munnen; inte de glada små varelser de hade varit, utan blödande och gnällande ynkligt; de hade alla fått en bit av svansen avskuren, och den mjuka fliken på deras söta små öron var helt bortskuren. Vad deras mor slickade dem, och vad bedrövad hon var, stackarn! Jag glömde det aldrig. De läkte med tiden, och de glömde smärtan, men den fina mjuka fliken, som förstås var till för att skydda den ömtåliga delen av örat mot damm och skador, var borta för alltid. Varför skär de inte sina egna barns öron till spetsar för att få dem att se skarpa ut? Varför skär de inte av spetsen på näsan på dem för att få dem att se käcka ut? Det ena vore precis lika förnuftigt som det andra. Vilken rätt har de att plåga och vanställa Guds skapelser?”

Sir Oliver var, trots att han var så snäll, en hetlevrad gammal karl, och det han sade var så nytt för mig och så förfärligt att jag kände en bitterhet mot människorna växa fram inom mig, något jag aldrig hade känt förut. Ginger blev förstås mycket upprörd; hon kastade upp huvudet med blixtrande ögon och vidgade näsborrar och förklarade att människorna var både odjur och dumhuvuden.

”Vem talar om dumhuvuden?” sade Merrylegs, som just kom upp från det gamla äppelträdet, där han hade kliat sig mot den låga grenen. ”Vem talar om dumhuvuden? Jag tror att det är ett fult ord.”

”Fula ord gjordes för fula saker”, sade Ginger, och hon berättade för honom vad Sir Oliver hade sagt.

”Det är alldeles sant”, sade Merrylegs sorgset, ”och jag har sett det där med hundarna om och om igen där jag bodde först; men vi ska inte prata om det här. Ni vet att husbonden, och John och James, alltid är snälla mot oss, och att tala illa om människor på ett ställe som det här verkar varken rättvist eller tacksamt, och ni vet att det finns goda husbönder och goda stalldrängar förutom våra, även om våra förstås är de bästa.”

Det här kloka talet av den gode lille Merrylegs, som vi visste var helt sant, lugnade oss allihop, särskilt Sir Oliver, som var innerligt fäst vid sin husbonde; och för att byta samtalsämne sade jag: ”Kan någon tala om för mig vad skygglappar är bra för?”

”Nej!” sade Sir Oliver kort, ”för de är inte bra för någonting.”

”De ska”, sade Justice, den konstantskimlade cobben, på sitt lugna sätt, ”hindra hästar från att skygga och kasta sig åt sidan och bli så rädda att de orsakar olyckor.”

”Varför sätter de då inte på dem på ridhästar; särskilt på damernas hästar?” sade jag.

”Det finns inget skäl alls”, sade han stilla, ”utom modet; de säger att en häst skulle bli så rädd av att se hjulen på sin egen kärra eller vagn komma bakom sig att han säkert skulle skena, fast han förstås ser dem överallt omkring sig när han blir riden, om gatorna är fulla av folk. Jag medger att de ibland kommer obehagligt nära, men vi skenar inte; vi är vana vid det och förstår det, och om vi aldrig hade fått skygglappar skulle vi aldrig vilja ha dem; vi skulle se vad som fanns där och veta hur det låg till, och vara mycket mindre rädda än när vi bara ser bitar av saker som vi inte kan förstå. Visst kan det finnas några nervösa hästar som har blivit skadade eller skrämda när de var unga och som kanske har nytta av dem; men eftersom jag aldrig har varit nervös kan jag inte bedöma det.”

”Jag anser”, sade Sir Oliver, ”att skygglappar är farliga saker på natten; vi hästar ser mycket bättre i mörker än människor gör, och många olyckor skulle aldrig ha hänt om hästarna hade fått använda sina ögon fullt ut. För några år sedan, minns jag, var det en likvagn med två hästar som var på väg hem en mörk natt, och precis vid bonden Sparrows gård, där dammen ligger nära vägen, kom hjulen för nära kanten, och likvagnen välte ner i vattnet; båda hästarna drunknade, och kusken klarade sig med nöd och näppe. Efter den olyckan sattes förstås ett kraftigt vitt räcke upp som syntes lätt, men om de hästarna inte hade varit delvis förblindade skulle de av sig själva ha hållit sig längre från kanten, och ingen olycka skulle ha hänt. När vår husbondes vagn välte, innan du kom hit, sades det att om lyktan på vänster sida inte hade slocknat skulle John ha sett det stora hålet som vägarbetarna hade lämnat; och det kanske han hade, men om gamle Colin inte hade haft skygglappar skulle han ha sett det, lykta eller inte, för han var en alldeles för erfaren gammal häst för att springa rakt in i fara. Nu blev han svårt skadad, vagnen gick sönder, och hur John klarade sig visste ingen.”

”Jag skulle vilja säga”, sade Ginger och krusade näsborren, ”att de här männen, som är så kloka, borde ge order om att alla föl i framtiden ska födas med ögonen mitt i pannan i stället för på sidan; de tror alltid att de kan förbättra naturen och laga det Gud har skapat.”

Det började bli ganska känsligt igen när Merrylegs höll upp sitt kloka lilla ansikte och sade: ”Jag ska tala om en hemlighet för er: jag tror inte att John gillar skygglappar; jag hörde honom prata med husbonden om det en dag. Husbonden sade att ’om hästar hade vant sig vid dem kunde det i vissa fall vara farligt att ta bort dem’; och John sade att han tyckte att det vore bra om alla unghästar reds in utan skygglappar, som man gjorde i en del främmande länder. Så låt oss pigga upp oss och springa bort till andra änden av fruktträdgården; jag tror att vinden har blåst ner några äpplen, och vi kan lika gärna äta dem som sniglarna.”

Merrylegs gick inte att stå emot, så vi avbröt vårt långa samtal och fick upp humöret igen genom att mumsa på några mycket söta äpplen som låg utspridda i gräset.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet