Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 31. En bluffmakare

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 31. En bluffmakare

Min husbonde fick inte genast någon ny skötare, men efter några dagar kom min nya skötare. Han var en lång och ganska stilig karl; men om det någonsin har funnits en bluffmakare i en hästskötares skepnad så var det Alfred Smirk. Han var mycket artig mot mig och behandlade mig aldrig illa; han strök och klappade mig faktiskt en hel del när hans husbonde var där och såg på. Han borstade alltid min man och svans med vatten och smorde mina hovar med olja innan han förde fram mig till dörren, för att jag skulle se snygg ut; men vad gällde att rengöra mina hovar, se till mina skor eller rykta mig ordentligt brydde han sig inte mer om det än om jag hade varit en ko. Han lät mitt bett vara rostigt, min sadel fuktig och min svansrem stel.

Alfred Smirk ansåg sig vara mycket stilig; han ägnade massor av tid åt sitt hår, sina polisonger och sin halsduk framför en liten spegel i selkammaren. När hans husbonde talade med honom var det alltid ”Ja, min herre; ja, min herre” – och han förde handen till hatten vid varje ord; och alla tyckte att han var en mycket trevlig ung man och att herr Barry hade haft stor tur som hade fått tag i honom. Jag skulle säga att han var den latmaste och mest inbilske karl jag någonsin har kommit i närheten av. Det var förstås en stor sak att inte bli illa behandlad, men en häst behöver mer än så. Jag hade en lösbox och kunde ha haft det mycket bekvämt om han inte hade varit för lat för att mocka ur den. Han tog aldrig bort all halm, och lukten från det som låg under var mycket illa; och de starka ångorna som steg upp fick mina ögon att svida och bli inflammerade, och jag hade inte samma aptit på maten.

En dag kom hans husbonde in och sade: ”Alfred, det luktar ganska starkt i stallet; borde du inte skura boxen ordentligt och spola rikligt med vatten?”

”Jo, min herre”, sade han och förde handen till mössan, ”jag ska göra det om ni vill, min herre; men det är ganska farligt, min herre, att spola vatten i en hästbox; de blir mycket lätt förkylda, min herre. Jag skulle inte vilja skada honom, men jag ska göra det om ni vill, min herre.”

”Tja”, sade hans husbonde, ”jag vill inte att han blir förkyld; men jag tycker inte om lukten i det här stallet. Tror du att avloppen är i ordning?”

”Ja, min herre, nu när ni nämner det tror jag att avloppet ibland ger ifrån sig en lukt; det kan vara något fel, min herre.”

”Skicka då efter muraren och låt honom se på det”, sade hans husbonde.

”Ja, min herre, det ska jag göra.”

Muraren kom och bröt upp en mängd tegelstenar men hittade inget fel; så han strödde ut lite kalk och tog fem shilling av husbonden, och lukten i min box var lika illa som förut. Men det var inte allt: eftersom jag stod på en massa fuktig halm blev mina hovar sjukliga och ömma, och husbonden brukade säga:

”Jag vet inte vad det är för fel på den här hästen; han går så klumpigt på fötterna. Ibland är jag rädd att han ska snubbla.”

”Ja, min herre”, sade Alfred, ”det har jag också själv märkt när jag har motionerat honom.”

Sanningen var den att han nästan aldrig motionerade mig, och när husbonden hade mycket att göra stod jag ofta dagar i sträck utan att alls få sträcka på benen, och ändå fick jag lika mycket foder som om jag hade haft hårt arbete. Detta rubbade ofta min hälsa, och gjorde mig ibland tung och slö, men oftare rastlös och febrig. Han gav mig aldrig ens ett mål grönfoder eller en kliblöt, som skulle ha svalkat mig, för han var lika okunnig som han var inbilsk; och i stället för motion eller ombyte av foder fick jag ta hästpiller och medicinbrygder; som, utöver obehaget att få dem hällda ner i halsen, brukade få mig att känna mig sjuk och olustig.

En dag var mina hovar så ömma att jag, när jag travade över några nylagda stenar med min husbonde på ryggen, snubblade två gånger så illa att han, när han kom ner för Lansdown in mot staden, stannade hos hovslagaren och bad honom se efter vad det var för fel på mig. Mannen lyfte mina fötter en efter en och undersökte dem; sedan reste han sig, slog händerna mot varandra för att få bort dammet och sade:

”Er häst har fått ’strålröta’, och det ordentligt; hans hovar är mycket ömma; det är tur att han inte har fallit. Jag undrar varför er skötare inte har tagit hand om det tidigare. Sådant här ser vi i smutsiga stall, där strömedlet aldrig mockas ut ordentligt. Om ni skickar hit honom i morgon ska jag behandla hoven, och jag ska visa er dräng hur han ska lägga på det liniment som jag ger honom.”

Dagen därpå fick jag hovarna grundligt rengjorda och fyllda med blånor indränkta i något starkt medel; och det var en obehaglig historia.

Hovslagaren gav order om att allt strö skulle tas ut ur min box varje dag och att golvet skulle hållas mycket rent. Sedan skulle jag få kliblöt, lite grönfoder och inte så mycket kraftfoder, tills mina hovar var bra igen. Med den behandlingen fick jag snart tillbaka mitt goda humör; men herr Barry var så förargad över att ha blivit lurad två gånger av sina skötare att han bestämde sig för att sluta hålla häst och i stället hyra en när han behövde. Jag fick därför stanna tills mina hovar var helt friska och såldes sedan igen.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet