Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 4. Birtwick Park

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 4. Birtwick Park

Vid den här tiden stod jag mest i stallet, och min päls borstades varje dag tills den glänste som en råkas vinge. Det var i början av maj som det kom en man från Squire Gordon, som tog mig med sig till herrgården. Min husbonde sa: ”Adjö, Darkie; var en snäll häst och gör alltid ditt bästa.” Jag kunde inte säga ”adjö”, så jag stack in mulen i hans hand; han klappade mig vänligt, och jag lämnade mitt första hem. Eftersom jag bodde några år hos Squire Gordon kan jag lika gärna berätta något om stället.

Squire Gordons park låg i utkanten av byn Birtwick. Man kom in genom en stor järngrind, där den första grindstugan låg, och sedan travade man längs en jämn väg mellan grupper av stora gamla träd; sedan kom ännu en grindstuga och ännu en grind, och därifrån kom man fram till huset och trädgårdarna. Bortom dem låg hemhagen, den gamla fruktträdgården och stallarna. Där fanns plats för många hästar och vagnar; men jag behöver bara beskriva det stall som jag fördes in i. Det var mycket rymligt, med fyra bra spiltor; ett stort fönster som kunde svängas upp vette mot stallgården, och det gjorde stallet trivsamt och luftigt.

Den första platsen var stor och fyrkantig och stängd baktill med en trägrind; de andra var vanliga spiltor, bra spiltor, men inte på långt när så stora. Den hade en låg häck för hö och en låg krubba för havre; den kallades lösbox, eftersom hästen som sattes in där inte var uppbunden utan fick gå lös och göra som han ville. Det är en stor sak att få stå i en lösbox.

In i den här fina boxen satte hästskötaren mig; den var ren, välluktande och luftig. Jag har aldrig stått i en bättre box än den, och väggarna var inte högre än att jag kunde se allt som hände genom järngallret upptill.

Han gav mig mycket god havre, klappade mig, talade vänligt och gick sedan sin väg.

När jag hade ätit upp min havre såg jag mig omkring. I spiltan bredvid min stod en liten tjock skimmelponny med tjock man och svans, ett mycket vackert huvud och en näsvis liten mule.

Jag sträckte upp huvudet mot järngallret överst på min box och sa: ”Goddag! Vad heter du?”

Han vände sig så långt som grimskaftet tillät, höjde huvudet och sa: ”Jag heter Merrylegs. Jag är mycket stilig; jag bär de unga damerna på ryggen, och ibland drar jag vår fru i den låga ponnyvagnen. De tycker mycket om mig, och det gör James också. Ska du bo granne med mig i boxen?”

Jag sa: ”Ja.”

”Nå, då”, sa han, ”hoppas jag att du är godlynt; jag tycker inte om att ha en granne som bits.”

I samma ögonblick tittade ett hästhuvud fram från spiltan bortom; öronen var bakåtstrukna och blicken såg ganska ilsken ut. Det var ett högt fuxsto med en lång, vacker hals. Hon tittade bort mot mig och sa:

”Så det är du som har kört ut mig ur min box; det är bra underligt att en unghingst som du kommer och kör ut en dam ur hennes eget hem.”

”Jag ber om ursäkt”, sa jag, ”jag har inte kört ut någon; mannen som kom med mig satte mig här, och jag hade inget med saken att göra; och vad gäller att jag skulle vara en unghingst, så har jag fyllt fyra år och är en vuxen häst. Jag har aldrig ännu grälat med vare sig häst eller sto, och jag önskar att få leva i fred.”

”Ja, ja”, sa hon, ”vi får se. Jag vill förstås inte gräla med en ungdom som du.” Jag sa inget mer.

På eftermiddagen, när hon var ute, berättade Merrylegs hela historien för mig.

”Saken är den”, sa Merrylegs, ”att Ginger har en ful ovana att bitas och nafsa; det är därför de kallar henne Ginger, och när hon stod i lösboxen nafsade hon väldigt mycket. En dag bet hon James i armen så att det blödde, och därför vågade inte fröken Flora och fröken Jessie, som tycker mycket om mig, komma in i stallet. De brukade ha med sig något gott åt mig, ett äpple eller en morot eller en brödbit, men sedan Ginger kom att stå i den boxen vågade de inte komma, och jag saknade dem väldigt. Jag hoppas att de kommer igen nu, om du inte bits eller nafsar.”

Jag sa att jag aldrig hade bitit i något annat än gräs, hö och havre, och att jag inte kunde begripa vad Ginger hade för nöje av det.

”Tja, jag tror inte att hon har något nöje av det”, säger Merrylegs; ”det är bara en ful ovana; hon säger att ingen någonsin har varit snäll mot henne, så varför skulle hon inte bitas? Det är förstås en mycket ful ovana; men jag är säker på att om allt hon säger är sant, så måste hon ha blivit mycket illa behandlad innan hon kom hit. John gör allt han kan för att göra henne till lags, och James gör allt han kan, och vår husbonde använder aldrig piskan om en häst sköter sig; så jag tror att hon skulle kunna bli godlynt här. Förstår du”, sa han med en klok min, ”jag är tolv år gammal; jag vet en hel del, och jag kan säga dig att det inte finns ett bättre ställe för en häst i hela trakten än det här. John är den bäste hästskötare som någonsin funnits; han har varit här i fjorton år; och du har aldrig sett en så snäll pojke som James; så det är helt och hållet Gingers eget fel att hon inte fick stå kvar i den boxen.”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet