Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 3. Min inridning

Kapitel 3. Min inridning
Jag började nu bli vacker; min päls hade blivit fin och mjuk och var blankt svart. Jag hade en vit fot och en söt vit stjärn i pannan. Man tyckte att jag var mycket vacker; min husbonde ville inte sälja mig förrän jag var fyra år gammal; han sade att pojkar inte borde arbeta som vuxna män, och att unghästar inte borde arbeta som hästar förrän de var helt fullvuxna.
När jag var fyra år kom godsägare Gordon för att titta på mig. Han undersökte mina ögon, min mun och mina ben; han kände längs med dem alla; och sedan fick jag skritta och trava och galoppera framför honom. Han verkade tycka om mig och sade: ”När han väl har blivit ordentligt inriden kommer han att bli riktigt bra.” Min husbonde sade att han skulle rida in mig själv, eftersom han inte ville att jag skulle bli skrämd eller skadad, och han förlorade ingen tid, för redan dagen därpå började han.
Alla vet kanske inte vad inridning är, så jag ska beskriva det. Det betyder att lära en häst att bära sadel och träns, och att bära en man, en kvinna eller ett barn på ryggen; att gå precis dit de vill, och att gå lugnt. Dessutom måste han lära sig att bära loka, svansrem och bakrem, och att stå stilla medan de sätts på; sedan att få en kärra eller en vagn fastsatt bakom sig, så att han inte kan gå eller trava utan att dra den efter sig; och han måste gå fort eller långsamt, precis som kusken vill. Han får aldrig skygga för det han ser, inte prata med andra hästar, inte bitas, inte sparkas och inte ha någon egen vilja; utan alltid göra som hans husbonde vill, även om han är aldrig så trött eller hungrig; men det värsta av allt är att när selen väl är på får han varken hoppa av glädje eller lägga sig ner av trötthet. Så du förstår att den här inridningen är en stor sak.
Jag hade förstås länge varit van vid grimma och huvudlag, och vid att lugnt bli ledd omkring på ängarna och längs vägarna, men nu skulle jag få bett och träns; min husbonde gav mig lite havre som vanligt, och efter en hel del lirkande fick han in bettet i min mun och tränset på plats, men vad otäckt det var! Den som aldrig har haft ett bett i munnen kan inte föreställa sig hur hemskt det känns; en stor bit kallt, hårt stål, tjock som en mans finger, som trycks in i munnen, mellan tänderna och över tungan, där ändarna sticker ut i mungiporna och hålls fast av remmar över huvudet, under strupen, runt nosen och under hakan; så att man inte på något vis i hela världen kan bli av med den otäcka hårda saken; det är förfärligt! ja, förfärligt! det tyckte i alla fall jag; men jag visste att min mor alltid bar ett när hon gick ut, och att alla hästar gjorde det när de var vuxna; och så, tack vare den goda havren och tack vare min husbondes klappar, vänliga ord och milda sätt, lärde jag mig att bära bett och träns.
Sedan kom sadeln, men den var inte hälften så illa; min husbonde lade den mycket varsamt på min rygg medan gamle Daniel höll mitt huvud; sedan spände han sadelgjorden under min buk, och hela tiden klappade han mig och pratade med mig; sedan fick jag lite havre, sedan blev jag ledd en stund; och så gjorde han varje dag tills jag började se fram emot havren och sadeln. Till sist, en morgon, satt min husbonde upp på min rygg och red mig runt ängen i det mjuka gräset. Visst kändes det konstigt; men jag måste säga att jag kände mig ganska stolt över att bära min husbonde, och eftersom han fortsatte att rida mig en liten stund varje dag vande jag mig snart vid det.
Nästa obehagliga sak var att få järnskor på; det var också mycket svårt i början. Min husbonde följde med mig till smedjan för att se till att jag inte blev skadad eller skrämd. Smeden tog mina fötter i handen, den ena efter den andra, och skar bort lite av hoven. Det gjorde inte ont, så jag stod stilla på tre ben tills han hade gjort alla. Sedan tog han en järnbit formad som min fot, smällde den på plats och slog några spikar genom skon ända in i hoven, så att skon satt stadigt. Mina fötter kändes mycket stela och tunga, men med tiden vande jag mig.
Och när han nu hade kommit så långt gick min husbonde vidare med att köra in mig för sele; det var fler nya saker att bära. Först en stel, tung loka runt halsen, och ett träns med stora läderstycken framför ögonen som kallades skygglappar, och skygglappar var verkligen vad de var, för jag kunde inte se åt någon sida, bara rakt fram; sedan var det en liten selsadel med en otäck stel rem som gick ända in under svansen; det var svansremmen. Jag hatade svansremmen; att få min långa svans dubbelvikt och instucken genom den remmen var nästan lika illa som bettet. Aldrig har jag haft större lust att sparka, men jag kunde förstås inte sparka en så god husbonde, och så vande jag mig med tiden vid allting och kunde göra mitt arbete lika bra som min mor.
Jag får inte glömma att nämna en del av min träning som jag alltid har betraktat som en mycket stor fördel. Min husbonde skickade mig i fjorton dagar till en granngård, där bonden hade en äng som på ena sidan gränsade till järnvägen. Där gick några får och kor, och jag släpptes ut bland dem.
Jag kommer aldrig att glömma det första tåget som for förbi. Jag betade lugnt nära staketet som skilde ängen från järnvägen, när jag hörde ett konstigt ljud på avstånd, och innan jag visste varifrån det kom – med ett brus och ett skrammel och ett pustande av rök – flög ett långt svart tåg av något slag förbi och var borta nästan innan jag hann dra efter andan. Jag vände och galopperade så fort jag kunde till andra sidan av ängen, och där stod jag och frustade av förvåning och skräck. Under dagens lopp for många andra tåg förbi, en del långsammare; de stannade vid stationen alldeles i närheten och gav ibland ifrån sig ett förfärligt skrik och stön innan de stannade. Jag tyckte att det var fruktansvärt, men korna fortsatte att äta helt lugnt och lyfte knappt på huvudet när den svarta, skrämmande saken kom pustande och gnisslande förbi.
De första dagarna kunde jag inte beta i fred; men när jag märkte att det här hemska vidundret aldrig kom in i hagen eller gjorde mig något illa började jag strunta i det, och mycket snart brydde jag mig lika lite om att ett tåg for förbi som korna och fåren gjorde.
Sedan dess har jag sett många hästar bli mycket rädda och oroliga när de ser eller hör ett ånglok; men tack vare min gode husbondes omsorg är jag lika orädd på järnvägsstationer som i mitt eget stall.
Om någon vill rida in en ung häst på rätt sätt, så är det alltså så här man gör.
Min husbonde körde mig ofta i par med min mor, eftersom hon var stadig och kunde lära mig att gå bättre än en främmande häst. Hon sade till mig att ju bättre jag uppförde mig, desto bättre skulle jag bli behandlad, och att det klokaste alltid var att göra mitt bästa för att behaga min husbonde; ”men”, sade hon, ”det finns väldigt många sorters människor; det finns goda, omtänksamma människor som vår husbonde, som vilken häst som helst kan vara stolt över att tjäna; och det finns elaka, grymma människor som aldrig borde få ha en häst eller en hund som sin egen. Dessutom finns det väldigt många dumma människor, fåfänga, okunniga och slarviga, som aldrig gör sig besvär att tänka; de förstör fler hästar än alla andra, bara av brist på förstånd; de menar inget illa, men de gör det i alla fall. Jag hoppas att du hamnar i goda händer; men en häst vet aldrig vem som kan komma att köpa honom eller vem som ska köra honom; för oss är allt en slump; men ändå säger jag: gör ditt bästa var du än är, och håll ditt goda namn i ära.”
Översatt från engelska. Läs originalet