Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 44. Gamle Captain och hans efterträdare

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 44. Gamle Captain och hans efterträdare

Captain och jag var mycket goda vänner. Han var en ädel gammal kamrat, och han var mycket gott sällskap. Jag hade aldrig trott att han skulle behöva lämna sitt hem och gå utför; men hans tur kom, och så här gick det till. Jag var inte där, men jag fick höra allt om det.

Han och Jerry hade kört ett sällskap till den stora järnvägsstationen på andra sidan London Bridge och var på väg tillbaka, någonstans mellan bron och monumentet, när Jerry fick syn på en tom ölvagn från ett bryggeri som kom farande, dragen av två kraftiga hästar. Ölkusken piskade sina hästar med sin tunga piska; vagnen var lätt, och de satte av i ursinnig fart; mannen hade ingen kontroll över dem, och gatan var full av trafik.

En ung flicka blev omkullkörd och överkörd, och i nästa ögonblick rusade de rakt in i vår droska; båda hjulen slets av och droskan välte. Captain drogs omkull, skaklarna splittrades, och en av dem trängde in i hans sida. Jerry kastades också av, men fick bara blåmärken; ingen kunde förstå hur han kom undan; han sa alltid att det var ett mirakel. När stackars Captain hade kommit på benen visade det sig att han var svårt skuren och illa tilltygad. Jerry ledde honom försiktigt hem, och det var en sorglig syn att se blodet tränga in i hans vita päls och droppa från hans sida och bog. Det bevisades att ölkusken hade varit mycket berusad, och han fick böta, och bryggaren fick betala skadestånd till vår husbonde; men det fanns ingen som betalade skadestånd till stackars Captain.

Hovslagaren och Jerry gjorde det bästa de kunde för att lindra hans smärta och göra det bekvämt för honom. Droskan måste lagas, och under flera dagar kom jag inte ut, och Jerry tjänade ingenting. Första gången vi kom till stationen efter olyckan kom Governor fram för att höra hur det var med Captain.

”Han kommer aldrig att repa sig”, sa Jerry, ”i alla fall inte för mitt arbete, sa hovslagaren i morse. Han säger att han kanske duger till att dra kärra och sådant arbete. Det har gjort mig mycket upprörd. Dra kärra, minsann! Jag har sett vad hästar blir till av det arbetet runt London. Jag önskar bara att alla fyllbultar kunde sättas på dårhus i stället för att få köra på nyktra människor. Om de bröt sina egna ben och slog sönder sina egna kärror och gjorde sina egna hästar halta, så vore det deras ensak, och vi kunde låta dem vara, men det förefaller mig som om det alltid är de oskyldiga som får lida; och så talar de om ersättning! Det går inte att ersätta; där har man allt besvär och all förtret och all förlorad tid, förutom att man förlorar en god häst som är som en gammal vän — det är strunt att tala om ersättning! Om det finns en djävul som jag hellre än någon annan skulle vilja se i den bottenlösa avgrunden, så är det spritdjävulen.”

”Hör du, Jerry”, sa Governor, ”du trampar mig rätt hårt på tårna, ska du veta; jag är inte så duktig som du, skam till sägandes; jag önskar att jag var det.”

”Nå”, sa Jerry, ”varför slutar du inte med det, Governor? Du är en alltför bra karl för att vara slav under något sådant.”

”Jag är en stor dumbom, Jerry, men jag försökte en gång i två dagar, och jag trodde att jag skulle dö; hur gjorde du?”

”Jag fick slita hårt med det i flera veckor; du förstår, jag var aldrig full, men jag märkte att jag inte var herre över mig själv, och att när suget kom var det svårt att säga ’nej’. Jag såg att en av oss måste ge sig, spritdjävulen eller Jerry Barker, och jag sa att det inte skulle bli Jerry Barker, med Guds hjälp; men det var en kamp, och jag behövde all hjälp jag kunde få, för förrän jag försökte bryta vanan visste jag inte hur stark den var; men så var Polly så mån om att jag skulle få god mat, och när suget kom brukade jag ta en kopp kaffe eller lite pepparmynta eller läsa en stund i min bok, och det hjälpte mig; ibland fick jag säga om och om igen för mig själv: ’Sluta supa eller förlora din själ! Sluta supa eller krossa Pollys hjärta!’ Men tack vare Gud och min kära hustru brast mina bojor, och nu har jag inte smakat en droppe på tio år och längtar aldrig efter det.”

”Jag har god lust att försöka”, sa Grant, ”för det är eländigt att inte vara herre över sig själv.”

”Gör det, Governor, gör det, du kommer aldrig att ångra dig, och vilken hjälp det skulle vara för några av de stackars karlarna på vår station om de såg dig klara dig utan. Jag vet att det finns två eller tre som gärna skulle hålla sig borta från den där krogen om de kunde.”

I början verkade Captain klara sig bra, men han var en mycket gammal häst, och det var bara hans enastående konstitution och Jerrys omsorg som hade hållit honom uppe i droskarbetet så länge; nu bröt han ihop rejält. Hovslagaren sa att han kanske kunde kurera sig så pass att han kunde säljas för några pund, men Jerry sa nej! Några pund som man fått genom att sälja en god gammal tjänare till slit och elände skulle fräta på alla hans andra pengar, och han tyckte att det vänligaste han kunde göra för den fine gamle kamraten var att skicka en säker kula genom hans huvud, så att han aldrig skulle lida mer; för han visste inte var han skulle hitta en snäll husbonde åt honom för resten av hans dagar.

Dagen efter att detta beslutats tog Harry med mig till smedjan för att få nya skor; när jag kom tillbaka var Captain borta. Jag och hela familjen tog det mycket hårt.

Jerry måste nu se sig om efter en annan häst, och han fick snart höra om en genom en bekant som var biträdande hästskötare i en adelsmans stall. Det var en värdefull ung häst, men han hade skenat, kört in i en annan vagn, kastat ut hans lordskap och skurit och skadat sig så illa att han inte längre dög i ett herrskapsstall, och kusken hade fått order att se sig omkring och sälja honom så bra han kunde.

”Jag klarar mig med en livlig häst”, sa Jerry, ”om den inte är elak eller hårdmunt.”

”Det finns inte ett spår av elakhet i honom”, sa mannen; ”han är mycket känslig i munnen, och själv tror jag att det var orsaken till olyckan; han hade nämligen precis blivit klippt, och vädret var dåligt, och han hade inte fått tillräckligt med motion, och när han väl kom ut var han lika full av spänst som en ballong. Vår förman (kusken, menar jag) lät spänna fast honom så stramt och hårt han kunde, med martingal och uppsättningstygel (check-rein), ett mycket skarpt kandarbett och tömmarna fästa längst ner på stången. Jag tror att det gjorde hästen galen, så känslig i munnen och så full av fart som han var.”

”Det är nog troligt; jag ska komma och titta på honom”, sa Jerry.

Nästa dag kom Hotspur, för det var hans namn, hem; han var en fin svartbrun häst utan ett enda vitt hår, lika hög som Captain, med ett mycket vackert huvud, och bara fem år gammal. Jag hälsade vänligt på honom som god kamrat, men frågade honom ingenting. Första natten var han mycket orolig. I stället för att lägga sig ryckte han hela tiden grimskaftet upp och ner genom ringen och slog klossen mot krubban så att jag inte kunde sova. Men nästa dag, efter fem eller sex timmar framför droskan, kom han in lugn och förnuftig. Jerry klappade honom och pratade mycket med honom, och mycket snart förstod de varandra, och Jerry sa att med ett milt bett och gott om arbete skulle han bli spak som ett lamm; och att inget ont är så ont att det inte har något gott med sig, för om hans lordskap hade förlorat en favorit värd hundra guineas, så hade droskkusken vunnit en god häst med all sin styrka i behåll.

Hotspur tyckte att det var en stor förnedring att bli droskhäst och var äcklad av att stå i raden på stationen, men han erkände för mig i slutet av veckan att en lätt mun och ett fritt huvud vägde upp mycket, och att arbetet när allt kom omkring inte var så förnedrande som att ha huvudet och svansen fastspända vid varandra över selsadeln. Han fann sig faktiskt väl till rätta, och Jerry tyckte mycket om honom.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet