Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 15. Den gamle stalldrängen

Kapitel 15. Den gamle stalldrängen
Efter detta bestämde min husbonde och matmor att de skulle hälsa på några vänner som bodde omkring fyrtiosex engelska mil från vårt hem, och James skulle köra dem. Första dagen färdades vi trettiotvå engelska mil. Det var några långa, tunga backar, men James körde så försiktigt och omtänksamt att vi inte alls blev utmattade. Han glömde aldrig att dra åt bromsen när vi körde nedför, och inte heller att lossa den på rätt ställe. Han höll våra fötter på den jämnaste delen av vägen, och om uppförsbacken var mycket lång ställde han vagnshjulen lite snett över vägen, så att vagnen inte skulle rulla bakåt, och lät oss pusta ut. Alla sådana små saker hjälper en häst mycket, särskilt om han får vänliga ord på köpet.
Vi stannade en eller två gånger längs vägen, och just när solen gick ner nådde vi staden där vi skulle övernatta. Vi stannade vid det främsta hotellet, som låg vid torget; det var ett mycket stort hotell; vi körde in genom en valvport till en lång gård, och längst bort på den låg stallarna och vagnslidren. Två stalldrängar kom för att spänna ifrån oss. Förste stalldrängen var en trevlig, rörlig liten man med ett krokigt ben och en gulrandig väst. Jag har aldrig sett någon spänna loss en sele så snabbt som han, och med en klapp och ett vänligt ord ledde han mig till ett långt stall med sex eller åtta spiltor och två eller tre hästar. Den andre mannen tog hand om Ginger; James stod bredvid medan vi blev avgnidna och ryktade.
Aldrig har jag blivit ryktad så lätt och snabbt som av den lille gamle mannen. När han var klar gick James fram och kände över mig, som om han trodde att jag inte kunde vara ordentligt ryktad, men han fann min päls lika ren och slät som siden.
”Ja”, sade han, ”jag trodde att jag var ganska snabb, och vår John ännu snabbare, men du slår allt jag har sett när det gäller att vara snabb och noggrann på samma gång.”
”Övning ger färdighet”, sade den lille krokige stalldrängen, ”och det vore synd om den inte gjorde det; fyrtio års övning, och ingen färdighet! ha, ha! det vore synd; och vad snabbheten anbelangar, ja, Gud bevare dig! det är bara en vanesak; om man vänjer sig vid att vara snabb är det precis lika lätt som att vara långsam; lättare, skulle jag säga; faktum är att det inte passar min hälsa att släpa på ett jobb dubbelt så länge som det behöver ta. Gud bevare dig! jag skulle inte kunna vissla om jag kröp fram med mitt arbete som en del gör! Du förstår, jag har varit kring hästar ända sedan jag var tolv år, i jaktstall och kapplöpningsstall; och eftersom jag var liten, förstår du, var jag jockey i flera år; men på Goodwood, förstår du, var gräset väldigt halt och min stackars Larkspur föll, och jag bröt knät, och då var jag förstås inte till någon nytta där längre.
Men jag kunde inte leva utan hästar, det kunde jag förstås inte, så jag började på hotellen. Och jag kan säga dig att det är ett rent nöje att hantera ett djur som det här, välfött, väluppfostrat och välskött; Gud bevare dig! jag kan se hur en häst har blivit behandlad. Låt mig hantera en häst i tjugo minuter, så ska jag tala om för dig vad han har haft för stalldräng. Se på den här, trevlig, lugn, vänder sig precis som man vill, lyfter fötterna för att bli rengjorda eller vad man nu önskar; sedan hittar du en annan som är rastlös och orolig, inte vill flytta sig åt rätt håll eller kastar sig tvärs över spiltan, kastar upp huvudet så fort man kommer nära, lägger öronen bakåt och verkar rädd för en; eller också vänder han bakdelen mot en och sparkar. Stackars krakar! jag vet vad för slags behandling de har fått. Om de är skygga får det dem att hoppa till eller skygga; om de är eldiga gör det dem elaka eller farliga; deras lynne formas mest när de är unga. Gud bevare dig! de är som barn; lär dem den väg de ska vandra, som det står i den goda boken, så viker de inte av från den när de blir gamla, om de får en chans.”
”Jag tycker om att höra dig prata”, sade James, ”det är så vi ser på saken hemma hos vår husbonde.”
”Vem är din husbonde, unge man? om det är en passande fråga. Jag skulle tro att han är en bra en, av det jag ser.”
”Det är godsägare Gordon på Birtwick Park, på andra sidan Beacon Hills”, sade James.
”Jaså! jaså, jag har hört talas om honom; en fin hästkännare, inte sant? den bästa ryttaren i grevskapet.”
”Det tror jag att han är”, sade James, ”men han rider väldigt lite nu, sedan den stackars unge herrn omkom.”
”Ack! stackars herre; jag läste allt om det i tidningen på den tiden. En fin häst omkom också, eller hur?”
”Ja”, sade James; ”han var ett praktfullt djur, bror till den här, och precis lik honom.”
”Synd! synd!” sade den gamle mannen; ”det var ett dåligt ställe att hoppa, om jag minns rätt; ett tunt staket upptill, en brant slänt ner till bäcken, inte sant? Ingen chans för en häst att se vart han är på väg. Jag är för djärv ridning lika mycket som någon annan, men det finns ändå vissa hopp som bara en mycket erfaren gammal jägare har rätt att ta. En mans liv och en hästs liv är värda mer än en rävsvans; åtminstone tycker jag att de borde vara det.”
Under tiden hade den andre mannen gjort klart med Ginger och kommit med vår havre, och James och den gamle mannen lämnade stallet tillsammans.
Översatt från engelska. Läs originalet