Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 14. James Howard

Kapitel 14. James Howard
Tidigt en morgon i december hade John just lett in mig i min box efter min dagliga motion och höll på att spänna fast mitt täcke, och James kom in från foderkammaren med lite havre, när husbonden kom in i stallet. Han såg ganska allvarlig ut och höll ett öppnat brev i handen. John stängde dörren till min box, förde handen till mössan och väntade på order.
”God morgon, John”, sade husbonden. ”Jag vill veta om du har några klagomål på James.”
”Klagomål, herrn? Nej, herrn.”
”Är han flitig i sitt arbete och respektfull mot dig?”
”Ja, herrn, alltid.”
”Du märker aldrig att han slarvar med arbetet när du vänder ryggen till?”
”Aldrig, herrn.”
”Det är bra; men jag måste ställa en fråga till. Har du ingen anledning att misstänka att han, när han rider ut med hästarna för att motionera dem eller för att uträtta ett ärende, blir stående och pratar med sina bekanta, eller går in i hus där han inte har något att göra och lämnar hästarna utanför?”
”Nej, herrn, absolut inte; och om någon har sagt så om James tror jag inte på det, och jag tänker inte tro på det förrän det har bevisats ordentligt inför vittnen; det är inte min sak att säga vem som har försökt svärta ner James, men så mycket vill jag säga, herrn, att en stadigare, trevligare, ärligare och duktigare ung man har jag aldrig haft i det här stallet. Jag kan lita på hans ord och jag kan lita på hans arbete; han är varsam och skicklig med hästarna, och jag vill hellre överlåta dem åt honom än åt hälften av de unga män jag känner med galonerade hattar och livréer; och den som vill ha ett omdöme om James Howard”, sade John med en bestämd knyck på huvudet, ”kan vända sig till John Manly.”
Husbonden stod hela tiden allvarlig och uppmärksam, men när John avslutade sitt tal spred sig ett brett leende över hans ansikte, och han såg vänligt bort mot James, som hela tiden hade stått stilla vid dörren, och sade: ”James, min gosse, ställ ner havren och kom hit; jag är mycket glad att se att Johns uppfattning om din karaktär stämmer så precis med min egen. John är en försiktig man”, sade han med ett lustigt leende, ”och det är inte alltid lätt att få höra vad han tycker om folk, så jag tänkte att om jag slog på busken från det här hållet skulle fåglarna flyga ut, och jag skulle snabbt få veta det jag ville veta; så nu kommer vi till saken. Jag har fått ett brev från min svåger, Sir Clifford Williams på Clifford Hall. Han vill att jag ska skaffa honom en pålitlig ung stalldräng, omkring tjugo eller tjugoett år, som kan sitt jobb. Hans gamle kusk, som har tjänat hos honom i trettio år, börjar bli skröplig, och han vill ha en man som kan arbeta tillsammans med honom och lära sig hans sätt, och som kan ta över hans plats när den gamle mannen går i pension. Han skulle få arton shilling i veckan till att börja med, en stalldräkt, en kuskdräkt, ett sovrum ovanför vagnslidret och en pojke under sig. Sir Clifford är en god husbonde, och om du kunde få platsen vore det en bra början för dig. Jag vill inte bli av med dig, och om du lämnade oss vet jag att John skulle förlora sin högra hand.”
”Det skulle jag, herrn”, sade John, ”men jag skulle inte stå i vägen för honom för allt i världen.”
”Hur gammal är du, James?” sade husbonden.
”Nitton i maj, herrn.”
”Det är ungt; vad tycker du, John?”
”Tja, herrn, det är ungt; men han är stadig som en vuxen karl, och han är stark och välväxt, och även om han inte har så mycket erfarenhet av att köra har han en lätt men fast hand och ett snabbt öga, och han är mycket noggrann, och jag är helt säker på att ingen häst han har hand om kommer att bli förstörd för att ingen har sett efter dess hovar och skor.”
”Ditt ord väger tyngst, John”, sade husbonden, ”för Sir Clifford skriver i en efterskrift: ’Om jag kunde hitta en man som har lärts upp av din John skulle jag föredra honom framför någon annan’; så, James, min gosse, tänk över saken, tala med din mor vid middagen och låt mig sedan veta vad du vill.”
Några dagar efter det här samtalet var det helt bestämt att James skulle flytta till Clifford Hall om en månad eller sex veckor, beroende på vad som passade hans husbonde, och att han under tiden skulle få all den körövning man kunde ge honom. Jag hade aldrig förut varit med om att vagnen åkte ut så ofta; när matmor inte åkte ut brukade husbonden köra själv i den tvåhjuliga schäsen; men nu, vare sig det var husbonden eller de unga damerna eller bara ett ärende, spändes Ginger och jag för vagnen och James körde oss. I början satt John bredvid honom på kuskbocken och sade åt honom än det ena, än det andra, och sedan körde James ensam.
Sedan var det förunderligt hur många ställen husbonden skulle till i staden på lördagarna, och genom vilka konstiga gator vi kördes. Han skulle alltid till järnvägsstationen just när tåget kom in, och droskor och vagnar, kärror och omnibussar försökte alla ta sig över bron samtidigt; den bron krävde goda hästar och goda kuskar när järnvägsklockan ringde, för den var smal, och det var en mycket skarp sväng upp till stationen, där det inte alls hade varit svårt för folk att köra på varandra om de inte såg upp och höll huvudet kallt.
Översatt från engelska. Läs originalet