Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 18. Ritten efter doktorn

Kapitel 18. Ritten efter doktorn
En natt, några dagar efter att James hade rest, hade jag ätit upp mitt hö och låg och sov djupt i halmen när jag plötsligt väcktes av att stallklockan ringde mycket högt. Jag hörde dörren till Johns hus öppnas och hans fötter springa upp mot herrgården. Han var tillbaka på nolltid; han låste upp stalldörren och kom in och ropade: ”Vakna, Beauty! Nu måste du springa bra, om du någonsin har gjort det!” och nästan innan jag hann tänka hade han fått sadeln på min rygg och tränset på mitt huvud. Han sprang bara bort efter sin rock och tog mig sedan i rask trav upp till herrgårdens ytterdörr. Godsägaren stod där med en lampa i handen.
”Nu, John”, sa han, ”rid för ditt liv – det vill säga för din matmors liv; det finns inte ett ögonblick att förlora. Ge den här lappen till doktor White; låt hästen vila på värdshuset och kom tillbaka så fort du kan.”
John sa: ”Ja, herrn”, och satt på min rygg på ett ögonblick. Trädgårdsmästaren som bodde i grindstugan hade hört klockan ringa och stod redo med grinden öppen, och iväg bar det genom parken och genom byn och nedför backen tills vi kom till tullbommen. John ropade mycket högt och dunkade på dörren; mannen kom snart ut och slog upp bommen.
”Nu”, sa John, ”håll bommen öppen för doktorn; här är pengarna”, och så bar det iväg igen.
Framför oss låg en lång bit plan väg längs floden; John sa till mig: ”Nu, Beauty, gör ditt bästa”, och det gjorde jag; jag behövde varken piska eller sporre, och i två engelska mil galopperade jag så fort jag kunde sätta hovarna i marken; jag tror inte att min gamle farfar, som vann loppet i Newmarket, kunde ha sprungit fortare. När vi kom till bron höll John in mig lite och klappade mig på halsen. ”Bra gjort, Beauty! Duktig gamle gosse”, sa han. Han skulle ha låtit mig gå långsammare, men jag var uppeldad och satte av igen lika fort som förut. Luften var frostig, månen lyste klart; det var mycket härligt. Vi kom genom en by, sedan genom en mörk skog, sedan uppför, sedan nedför, tills vi efter åtta engelska mil kom till staden, genom gatorna och in på torget. Allt var alldeles stilla utom klappret av mina hovar mot stenarna – alla sov. Kyrkklockan slog tre när vi stannade utanför doktor Whites dörr. John ringde på två gånger och bultade sedan på dörren så att det dånade. Ett fönster slogs upp, och doktor White stack ut huvudet i nattmössa och sa: ”Vad vill ni?”
”Fru Gordon är mycket sjuk, doktorn; husbonden vill att doktorn kommer genast; han tror att hon dör om doktorn inte kan komma dit. Här är en lapp.”
”Vänta”, sa han, ”jag kommer.”
Han stängde fönstret och var snart vid dörren.
”Det värsta är”, sa han, ”att min häst har varit ute hela dagen och är alldeles slut; min son har just blivit kallad till en sjuk, och han har tagit den andra. Vad ska vi ta oss till? Kan jag få din häst?”
”Han har galopperat nästan hela vägen, doktorn, och jag skulle låta honom vila här; men jag tror inte att husbonden skulle ha något emot det, om doktorn tycker att det går an.”
”Bra”, sa han, ”jag är snart klar.”
John stod bredvid mig och strök mig över halsen; jag var mycket varm. Doktorn kom ut med sitt ridspö.
”Det behöver doktorn inte ta med sig”, sa John. ”Black Beauty springer tills han stupar. Var rädd om honom, doktorn, om det går; jag vill inte att något ont ska hända honom.”
”Nej, nej, John”, sa doktorn, ”det hoppas jag inte”, och på en minut hade vi lämnat John långt bakom oss.
Jag ska inte berätta om vår väg tillbaka. Doktorn var en tyngre man än John och inte en lika god ryttare; ändå gjorde jag mitt allra bästa. Mannen vid tullbommen hade den öppen. När vi kom till backen höll doktorn in mig. ”Nå, min gode vän”, sa han, ”hämta andan lite.” Jag var glad att han gjorde det, för jag var nästan slut, men den andhämtningen hjälpte mig vidare, och snart var vi i parken. Joe stod vid grinden vid grindstugan; min husbonde stod vid herrgårdens ytterdörr, för han hade hört oss komma. Han sa inte ett ord; doktorn gick in i huset med honom, och Joe ledde mig till stallet. Jag var glad att komma hem; benen skakade under mig, och jag kunde bara stå och flämta. Jag hade inte ett torrt hårstrå på kroppen, vattnet rann nerför mina ben, och jag ångade över hela kroppen, som Joe brukade säga, som en gryta på elden. Stackars Joe! Han var ung och liten och kunde ännu mycket lite, och hans far, som skulle ha hjälpt honom, hade skickats till grannbyn; men jag är säker på att han gjorde det allra bästa han kunde. Han gned mina ben och mitt bröst, men han lade inte på mig mitt varma täcke; han trodde att jag var så varm att jag inte skulle vilja ha det. Sedan gav han mig en hel hink vatten att dricka; det var kallt och mycket gott, och jag drack upp alltihop; sedan gav han mig lite hö och lite havre, och i tron att han hade gjort rätt gick han därifrån. Snart började jag skaka och darra och blev iskall; benen värkte, ländryggen värkte och bröstet värkte, och jag var öm överallt. Åh, vad jag längtade efter mitt varma, tjocka täcke medan jag stod där och darrade. Jag längtade efter John, men han hade åtta engelska mil att gå, så jag lade mig ner i halmen och försökte somna. Efter en lång stund hörde jag John vid dörren; jag gav ifrån mig ett lågt stön, för jag hade mycket ont. Han var vid min sida på ett ögonblick och böjde sig ner över mig. Jag kunde inte berätta för honom hur jag mådde, men han tycktes förstå alltihop; han bredde två eller tre varma täcken över mig och sprang sedan till huset efter varmt vatten; han gjorde i ordning lite varm välling åt mig, som jag drack, och sedan tror jag att jag somnade.
John verkade vara mycket upprörd. Jag hörde honom säga för sig själv om och om igen: ”Dumma pojke! Dumma pojke! Inget täcke på, och vattnet var säkert kallt också; pojkar duger ingenting till”; men Joe var en bra pojke, trots allt.
Jag var nu mycket sjuk; en svår inflammation hade angripit mina lungor, och jag kunde inte andas utan att det gjorde ont. John skötte mig natt och dag; han steg upp två eller tre gånger varje natt för att komma till mig. Min husbonde kom också ofta och tittade till mig. ”Min stackars Beauty”, sa han en dag, ”min gode häst, du räddade din matmors liv, Beauty; ja, du räddade hennes liv.” Jag var mycket glad att höra det, för doktorn hade tydligen sagt att om vi hade dröjt lite längre hade det varit för sent. John berättade för min husbonde att han aldrig i sitt liv hade sett en häst springa så fort. Det var som om hästen förstod vad det gällde. Det gjorde jag förstås, fast John inte trodde det; åtminstone förstod jag så mycket som att John och jag måste springa allt vad vi orkade, och att det var för matmors skull.
Översatt från engelska. Läs originalet