Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 17. John Manly berättar

· The Equinest

Svart häst på en grön äng

Kapitel 17. John Manly berättar

Resten av vår resa gick mycket lätt, och strax efter solnedgången kom vi fram till huset där min husbondes vän bodde. Vi fördes in i ett rent, ombonat stall; där fanns en vänlig kusk som gjorde det mycket bekvämt för oss och som tycktes tänka mycket gott om James när han fick höra om branden.

”En sak är alldeles klar, unge man”, sa han, ”dina hästar vet vem de kan lita på; det är en av de svåraste sakerna i världen att få ut hästar ur ett stall när det brinner eller blir översvämning. Jag vet inte varför de inte vill komma ut, men det vill de inte – inte en på tjugo.”

Vi stannade två eller tre dagar där och återvände sedan hem. Allt gick bra på resan; vi var glada att vara i vårt eget stall igen, och John var lika glad att se oss.

Innan han och James lämnade oss för natten sa James: ”Jag undrar vem som kommer i mitt ställe.”

”Lille Joe Green i grindstugan”, sa John.

”Lille Joe Green! Men han är ju ett barn!”

”Han är fjorton och ett halvt”, sa John.

”Men han är en sådan liten parvel!”

”Ja, han är liten, men han är snabb och villig och snäll också, och så vill han väldigt gärna komma hit, och hans far skulle tycka om det; och jag vet att husbonden gärna vill ge honom chansen. Han sa att om jag inte trodde att han dög skulle han se sig om efter en större pojke; men jag sa att jag gärna provade honom i sex veckor.”

”Sex veckor!” sa James. ”Det kommer ju att dröja sex månader innan han är till någon större nytta! Det kommer att ge dig en massa arbete, John.”

”Nåja”, sa John och skrattade, ”arbetet och jag är mycket goda vänner; jag har aldrig varit rädd för arbete än.”

”Du är en mycket god människa”, sa James. ”Jag önskar att jag en dag blir som du.”

”Jag talar inte ofta om mig själv”, sa John, ”men eftersom du ska lämna oss och ge dig ut i världen för att klara dig på egen hand, ska jag berätta hur jag ser på de här sakerna. Jag var lika gammal som Joseph när min far och mor dog i febern inom tio dagar från varandra och lämnade mig och min lytta syster Nelly ensamma i världen, utan en enda släkting vi kunde vända oss till för att få hjälp. Jag var dräng hos en bonde och tjänade inte ens tillräckligt för att försörja mig själv, än mindre oss båda, och hon hade fått hamna på fattighuset om det inte varit för vår matmor (Nelly kallar henne sin ängel, och det har hon all rätt att göra). Hon gick och hyrde ett rum åt henne hos gamla änkan Mallet, och hon gav henne stickning och sömnad när hon orkade med det; och när hon var sjuk skickade hon henne middagar och många goda, trevliga saker och var som en mor för henne.

Sedan tog husbonden in mig i stallet under gamle Norman, som var kusk på den tiden. Jag fick maten i huset och sängen på loftet, och en omgång kläder och tre shilling i veckan, så att jag kunde hjälpa Nelly. Och så var det Norman; han kunde ha vänt sig om och sagt att han i sin ålder inte kunde besväras med en grön pojke direkt från plogen, men han var som en far för mig och gjorde sig hur mycket möda som helst med mig. När den gamle mannen dog några år senare trädde jag in i hans ställe, och nu har jag förstås högsta lön och kan lägga undan för en regnig dag eller en solig dag, allt efter som det blir, och Nelly är lycklig som en lärka. Så du ser, James, jag är inte rätt man att rynka på näsan åt en liten pojke och förarga en god och vänlig husbonde. Nej, nej! Jag kommer att sakna dig mycket, James, men vi klarar oss, och det finns inget som går upp mot att göra en god gärning när tillfället ges, och jag är glad att jag kan göra det.”

”Då”, sa James, ”håller du alltså inte med om talesättet ’Var och en är sig själv närmast, så se om ditt eget’?”

”Nej, verkligen inte”, sa John, ”var skulle jag och Nelly ha varit om husbonden och matmor och gamle Norman bara hade sett om sitt eget? Jo, hon på fattighuset och jag ute och hackade rovor! Var skulle Black Beauty och Ginger ha varit om du bara hade tänkt på dig själv? Jo, innebrända! Nej, Jim, nej! Det är ett själviskt, hedniskt talesätt, vem som än använder det; och en man som tror att han inte har något annat att göra än att se om sitt eget, ja, det är synd att han inte blev dränkt som en valp eller en kattunge innan han fick upp ögonen; det är vad jag tycker”, sa John med en mycket bestämd knyck på huvudet.

James skrattade åt detta, men rösten var lite grumlig när han sa: ”Du har varit min bästa vän näst min mor; jag hoppas att du inte glömmer mig.”

”Nej, pojk, nej!” sa John. ”Och om jag någon gång kan göra dig en tjänst hoppas jag att du inte glömmer mig.”

Nästa dag kom Joe till stallet för att lära sig allt han kunde innan James reste. Han lärde sig att sopa stallet och att bära in halm och hö; han började göra rent selarna och hjälpte till att tvätta vagnen. Eftersom han var alldeles för kort för att kunna rykta Ginger och mig, fick han lära sig på Merrylegs av James, för han skulle ha hela ansvaret för honom, under John. Han var en trevlig, pigg liten kille och kom alltid visslande till sitt arbete.

Merrylegs var rätt så förargad över att bli ”tilltufsad”, som han sa, ”av en pojke som inte kunde någonting”; men mot slutet av andra veckan anförtrodde han mig att han trodde att pojken skulle bli bra.

Till sist kom dagen då James måste lämna oss; så glad som han alltid var såg han alldeles nedstämd ut den morgonen.

”Du förstår”, sa han till John, ”jag lämnar så mycket bakom mig; min mor och Betsy, och dig, och en god husbonde och matmor, och så hästarna och min gamle Merrylegs. På det nya stället kommer det inte att finnas en själ som jag känner. Om det inte vore för att jag får en högre tjänst och kan hjälpa min mor bättre, tror jag inte att jag hade bestämt mig för det; det känns verkligen tungt, John.”

”Ja, James, pojk, det gör det; men jag skulle inte tänka särskilt högt om dig om du kunde lämna ditt hem för första gången utan att känna något. Upp med hakan, du kommer att få vänner där; och om det går bra för dig, och det är jag säker på att det gör, blir det en fin sak för din mor, och hon kommer att vara mäkta stolt över att du har fått en så bra plats.”

Så muntrade John upp honom, men alla var ledsna över att förlora James; och Merrylegs tynade efter honom i flera dagar och tappade helt aptiten. Så John tog med honom som handhäst flera morgnar när han motionerade mig, och när den lille fick trava och galoppera vid min sida kom humöret tillbaka, och snart var han sig själv igen.

Joes far kom ofta in och hjälpte till lite, eftersom han kunde arbetet; och Joe gjorde sig stor möda att lära sig, och John var mycket nöjd med honom.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet