Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 35. Jerry Barker

Kapitel 35. Jerry Barker
Jag har aldrig känt en bättre människa än min nye husbonde. Han var vänlig och god och stod lika fast för det rätta som John Manly; och han var så godlynt och glad att väldigt få människor kunde börja gräla med honom. Han tyckte mycket om att hitta på små visor och sjunga dem för sig själv. En som han tyckte särskilt mycket om var den här:
”Kom, far och kom, mor,
och syster och bror,
kom, alla, ta i
och hjälps åt, liten som stor.”
Och det gjorde de också; Harry var lika duktig på stallarbete som en mycket äldre pojke och ville alltid göra vad han kunde. Polly och Dolly brukade komma på morgnarna och hjälpa till med droskan – borsta och piska dynorna och putsa glasen – medan Jerry gjorde rent oss på gården och Harry gned selen. Det brukade bli en massa skratt och skoj mellan dem, och det satte Captain och mig på mycket bättre humör än om vi hade fått höra gräl och hårda ord. De var alltid tidigt uppe på morgonen, för Jerry brukade säga:
”Om du på morgonen
slarvar bort en minut,
så hittar du den inte
fast du letar dagen ut.
Du kan jäkta och jaga
och stressa och klaga,
den är borta för alltid,
för evigt är det slut.”
Han kunde inte tåla slarvigt dröjande och slöseri med tid; och ingenting gjorde honom så nära arg som när människor som alltid var sena ville att en droskhäst skulle drivas hårt för att ta igen deras egen lättja.
En dag kom två vilda unga män ut från en krog alldeles intill droskstationen och ropade på Jerry.
”Hallå, kusken! Raska på, vi är ganska sena; sätt full ånga, vill du, och kör oss till Victoria i tid till tåget klockan ett? Du ska få en shilling extra.”
”Jag kör er i vanlig takt, mina herrar; shillingar räcker inte som betalning för att sätta full ånga på det sättet.”
Larrys droska stod bredvid vår; han slängde upp dörren och sade: ”Jag är er man, mina herrar! Ta min droska, min häst får er dit i tid;” och när han stängde in dem sade han med en blinkning åt Jerry: ”Det strider mot hans samvete att köra fortare än i lunk.” Sedan piskade han sin utmattade häst och satte av så fort han kunde. Jerry klappade mig på halsen: ”Nej, Jack, en shilling skulle inte betala för sådant, eller hur, gamle gosse?”
Fast Jerry var bestämt emot att köra hårt för att göra slarviga människor till lags, körde han alltid i god och jämn takt, och han hade inget emot att sätta full ånga, som han sade, bara han visste varför.
Jag minns väl en morgon, när vi stod på droskstationen och väntade på en körning, att en ung man som bar på en tung kappsäck trampade på ett apelsinskal som låg på trottoaren och föll handlöst omkull.
Jerry var den förste som sprang fram och hjälpte upp honom. Han verkade mycket omtöcknad, och när de ledde in honom i en butik gick han som om han hade mycket ont. Jerry gick förstås tillbaka till droskstationen, men efter ungefär tio minuter ropade ett av butiksbiträdena på honom, så vi körde fram till trottoaren.
”Kan ni köra mig till South-Eastern Railway?” sade den unge mannen; ”jag är rädd att det här olyckliga fallet har gjort mig sen; men det är mycket viktigt att jag inte missar tåget klockan tolv. Jag skulle vara mycket tacksam om ni kunde få mig dit i tid, och jag betalar gärna en extra taxa.”
”Jag ska göra mitt allra bästa”, sade Jerry hjärtligt, ”om ni tror att ni mår tillräckligt bra, min herre”, för han såg förfärligt blek och sjuk ut.
”Jag måste åka”, sade han allvarligt, ”var snäll och öppna dörren, så att vi inte förlorar någon tid.”
I nästa ögonblick satt Jerry på kuskbocken; med ett glatt smackande åt mig och ett ryck i tömmen som jag förstod mycket väl.
”Så där ja, Jack, min gosse”, sade han, ”sätt fart, vi ska visa dem hur vi kan ta oss fram, bara vi vet varför.”
Det är alltid svårt att köra fort i City mitt på dagen, när gatorna är fulla av trafik, men vi gjorde vad som gick att göra; och när en god kusk och en god häst som förstår varandra är eniga är det otroligt vad de kan åstadkomma. Jag hade en mycket god mun – det vill säga att jag kunde styras med den lättaste beröring av tömmen; och det är en stor sak i London, bland vagnar, omnibussar, kärror, flyttvagnar, flakvagnar, droskor och stora lastvagnar som kryper fram i skrittempo; en del åt ena hållet, en del åt det andra, en del långsamt, andra som vill köra om dem; omnibussar som tvärstannar med några minuters mellanrum för att ta upp en passagerare, så att hästen som kommer bakom också måste stanna eller köra om och komma före dem; kanske försöker du köra om, men just då kommer något annat farande in genom den smala luckan, och du måste hålla dig bakom omnibussen igen; efter en stund tror du att du ser en chans och lyckas komma fram, så nära hjulen på båda sidor att en halv tum till och de skulle ha skrapat emot. Nå, du kommer en bit framåt, men befinner dig snart i ett långt led av kärror och vagnar som alla måste gå i skritt; kanske kommer du till ett riktigt stopp och måste stå stilla i flera minuter, tills något svänger av in på en sidogata eller polisen ingriper; du måste vara beredd på vilken chans som helst – att rusa fram om det öppnar sig en lucka, och vara snabb som en råtthund på att se om det finns plats och om det finns tid, så att du inte får dina egna hjul fastlåsta eller krossade, eller skakeln på något annat fordon rakt in i bröstet eller bogen. Allt detta måste du vara beredd på. Om du vill ta dig fort genom London mitt på dagen krävs det mycket övning.
Jerry och jag var vana vid det, och ingen kunde slå oss i att ta oss fram när vi hade bestämt oss för det. Jag var snabb och djärv och kunde alltid lita på min kusk; Jerry var snabb och tålmodig på samma gång och kunde lita på sin häst, vilket också var en stor sak. Han använde mycket sällan piskan; jag förstod på hans röst och hans klick, klick när han ville att det skulle gå fort, och på tömmen vart jag skulle; så det fanns inget behov av piska; men jag måste återgå till min berättelse.
Gatorna var mycket fulla den dagen, men vi kom ganska bra fram ända till nedre delen av Cheapside, där det var stopp i tre eller fyra minuter. Den unge mannen stack ut huvudet och sade oroligt: ”Jag tror att det är bäst att jag kliver ur och går; jag kommer aldrig fram om det här fortsätter.”
”Jag ska göra allt som går att göra, min herre”, sade Jerry; ”jag tror att vi hinner. Det här stoppet kan inte vara så mycket längre, och ert bagage är mycket tungt för er att bära, min herre.”
Just då började kärran framför oss röra sig, och sedan hade vi tur. In och ut, in och ut for vi, så fort som hästkött förmådde, och för en gångs skull hade vi fri väg på London Bridge, för där var ett helt led av droskor och vagnar som alla skulle åt vårt håll i raskt trav, kanske för att hinna med just det tåget. Hur som helst svängde vi in på stationen tillsammans med många andra, just när den stora klockan visade åtta minuter i tolv.
”Gudskelov! Vi hann”, sade den unge mannen, ”och tack ska ni ha, min vän, och er goda häst också. Ni har räddat mig mer än pengar någonsin kan betala. Ta den här halvkronan extra.”
”Nej, min herre, nej, tack ändå; så glad jag är att vi hann, min herre; men stanna inte nu, min herre, klockan ringer. Hallå, bärare! Ta den här herrns bagage – Doverlinjen, tåget klockan tolv – så ja”, och utan att vänta på ett ord till vände Jerry mig för att lämna plats åt andra droskor som kom farande i sista minuten och ställde sig vid sidan tills trängseln hade lagt sig.
”’Så glad!’ sade han, ’så glad!’ Stackars unge man! Jag undrar vad det var som gjorde honom så orolig!”
Jerry pratade ofta för sig själv, tillräckligt högt för att jag skulle höra, när vi stod still.
När Jerry kom tillbaka till ledet blev det en hel del skratt och gyckel åt honom för att han hade kört hårt till tåget för en extra taxa, helt emot hans principer, som de sade, och de ville veta hur mycket han hade stoppat i fickan.
”En hel del mer än jag brukar få”, sade han och nickade lurigt; ”det han gav mig kommer att räcka till små bekvämligheter i flera dagar.”
”Snack!” sade en.
”Han är en bluffmakare”, sade en annan; ”predikar för oss och gör sedan likadant själv.”
”Hör nu, kamrater”, sade Jerry; ”herrn erbjöd mig en halvkrona extra, men jag tog den inte; det var betalning nog för mig att se hur glad han var att hinna med det där tåget; och om Jack och jag vill ta oss en snabb tur då och då för vårt eget nöjes skull, så är det vår sak och inte er.”
”Ja”, sade Larry, ”du kommer aldrig att bli någon rik man.”
”Troligen inte”, sade Jerry; ”men jag vet inte om jag blir mindre lycklig för det. Jag har hört budorden läsas väldigt många gånger, och jag har aldrig märkt att något av dem sade ’Du skall bli rik’; och det sägs en hel del märkliga saker i Nya testamentet om rika män som jag tror skulle få mig att känna mig ganska konstig om jag var en av dem.”
”Om du någonsin blir rik”, sade Governor Gray och tittade över axeln tvärs över taket på sin droska, ”så förtjänar du det, Jerry, och du kommer inte att märka att någon förbannelse följer med din rikedom. Och du, Larry, du kommer att dö fattig; du gör av med för mycket på pisksnärtar.”
”Ja men”, sade Larry, ”vad ska en karl göra om hans häst inte går utan?”
”Du gör dig aldrig besväret att se om han går utan; din piska är alltid i gång som om du hade S:t Veits dans i armen, och om den inte sliter ut dig så sliter den ut din häst; du vet att du alltid byter hästar; och varför? För att du aldrig ger dem någon ro eller uppmuntran.”
”Tja, jag har inte haft tur”, sade Larry, ”det är det som är grejen.”
”Och det kommer du aldrig att få”, sade chefen. ”Fru Fortuna är ganska noga med vem hon åker med, och föredrar för det mesta dem som har sunt förnuft och ett gott hjärta; det är i alla fall min erfarenhet.”
Governor Gray vände sig åter till sin tidning, och de andra männen gick till sina droskor.
Översatt från engelska. Läs originalet