Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 33. En droskhäst i London

Kapitel 33. En droskhäst i London
Jeremiah Barker hette min nye husbonde, men eftersom alla kallade honom Jerry ska jag göra detsamma. Polly, hans fru, var precis så bra som en man kunde önska sig. Hon var en rund, prydlig och ordentlig liten kvinna, med slätt mörkt hår, mörka ögon och en glad liten mun. Pojken var tolv år, en lång, öppen och godlynt grabb; och lilla Dorothy (Dolly kallade de henne) var sin mor upp i dagen, fast bara åtta år gammal. De var alla underbart fästa vid varandra; jag har aldrig vare sig förr eller senare känt en så lycklig och glad familj. Jerry hade en egen droska och två hästar, som han körde och skötte själv. Hans andra häst var ett långt, vitt och ganska grovt byggt djur som hette ”Captain”. Han var gammal nu, men när han var ung måste han ha varit praktfull; han hade fortfarande ett stolt sätt att bära huvudet och böja halsen; han var helt enkelt en ädel gammal häst av fint blod och med fint sätt, varenda tum av honom. Han berättade för mig att han i sin tidiga ungdom hade varit med i Krimkriget; han tillhörde en kavalleriofficer och brukade gå i spetsen för regementet. Mer om det ska jag berätta längre fram.
Nästa morgon, när jag hade blivit väl ryktad, kom Polly och Dolly ut på gården för att titta på mig och bli vänner med mig. Harry hade hjälpt sin far sedan tidigt på morgonen och hade sagt att han tyckte att jag skulle visa mig vara ”en riktig pärla”. Polly gav mig en äppelskiva och Dolly en bit bröd, och de gjorde lika mycket väsen av mig som om jag hade varit forna tiders ”Black Beauty”. Det var en stor glädje att bli kelad med igen och tilltalad med en vänlig röst, och jag lät dem så gott jag kunde förstå att jag ville vara vänlig. Polly tyckte att jag var mycket vacker och alldeles för fin för en droska, om det inte hade varit för de skadade knäna.
”Det finns förstås ingen som kan tala om för oss vems fel det var”, sade Jerry, ”och så länge jag inte vet det ska jag ge honom fördelen av tvivlet; för en stadigare och nättare häst har jag aldrig ridit. Vi kallar honom ’Jack’, efter den gamle – ska vi inte, Polly?”
”Gör det”, sade hon, ”för jag tycker om att hålla ett gott namn vid liv.”
Captain var ute med droskan hela förmiddagen. Harry kom in efter skolan för att ge mig mat och vatten. På eftermiddagen spändes jag för droskan. Jerry gjorde sig lika mycket besvär med att se om lokan och tränset satt bekvämt som om han hade varit John Manly själv. När svansremmen hade släppts ut ett hål eller två satt allt bra. Det fanns ingen upptygel, ingen kandar, ingenting annat än ett enkelt ringtränsbett. Vilken välsignelse det var!
Efter att ha kört genom sidogatan kom vi till den stora droskstationen där Jerry hade sagt ”godnatt”. På ena sidan av den breda gatan låg höga hus med underbara skyltfönster, och på den andra låg en gammal kyrka och kyrkogård, omgärdade av ett järnstaket. Längs det här järnstaketet stod en mängd droskor uppställda och väntade på passagerare; tappar av hö låg kringströdda på marken; en del av männen stod tillsammans och pratade; en del satt på sina kuskbockar och läste tidningen; och en eller två gav sina hästar lite hö och lät dem dricka vatten. Vi ställde oss i ledet bakom den sista droskan. Två eller tre män kom fram och började titta på mig och fälla sina kommentarer.
”Mycket bra för en begravning”, sade en.
”Ser för fin ut”, sade en annan och skakade mycket visligt på huvudet; ”du kommer att upptäcka något fel en vacker morgon, så sant jag heter Jones.”
”Tja”, sade Jerry vänligt, ”jag behöver väl inte upptäcka det förrän det upptäcker mig, eller hur? Och i så fall håller jag humöret uppe lite längre.”
Sedan kom en bredansiktad man fram, klädd i en stor grå rock med en stor grå krage och stora vita knappar, en grå hatt och en blå halsduk löst knuten om halsen; hans hår var också grått; men han såg glad och gemytlig ut, och de andra männen lämnade plats åt honom. Han granskade mig från topp till tå, som om han tänkte köpa mig; och sedan rätade han på sig med en grymtning och sade: ”Han är rätta sorten för dig, Jerry; jag bryr mig inte om vad du gav för honom, han kommer att vara värd det.” Så blev mitt rykte etablerat på droskstationen.
Mannen hette Grant, men kallades ”Gray Grant” eller ”Governor Grant”. Han hade varit längst av alla på den droskstationen, och han tog på sig att ordna upp saker och stoppa gräl. Han var för det mesta en godmodig och förståndig man; men om han var på dåligt humör, vilket han ibland var när han hade druckit för mycket, ville ingen komma för nära hans näve, för han kunde dela ut ett mycket hårt slag.
Den första veckan av mitt liv som droskhäst var mycket påfrestande. Jag hade aldrig varit van vid London, och oväsendet, brådskan och myllret av hästar, kärror och vagnar som jag måste ta mig igenom gjorde mig orolig och stressad; men jag märkte snart att jag kunde lita helt på min kusk, och då slog jag mig till ro och vande mig vid det.
Jerry var en lika god kusk som någon jag hade känt, och vad som var ännu bättre, han tänkte lika mycket på sina hästar som på sig själv. Han märkte snart att jag var villig att arbeta och göra mitt bästa, och han använde aldrig piskan på mig, annat än att han varsamt drog snärten över min rygg när jag skulle sätta i gång; men oftast förstod jag det mycket väl på det sätt han tog upp tömmarna, och jag tror att hans piska oftare stod uppstucken bredvid honom än satt i hans hand.
Efter kort tid förstod min husbonde och jag varandra så väl som en häst och en människa kan. I stallet gjorde han också allt han kunde för att vi skulle ha det bekvämt. Spiltorna var av det gammaldags slaget, med för mycket lutning; men han hade satt upp två flyttbara bommar tvärs över den bakre delen av våra spiltor, så att han på natten, och när vi vilade, bara tog av oss grimmorna och satte upp bommarna, och så kunde vi vända oss och stå åt vilket håll vi ville, vilket är en stor bekvämlighet.
Jerry höll oss mycket rena och gav oss så mycket omväxling i fodret som han kunde, och alltid gott om det; och inte nog med det, han gav oss alltid gott om rent, friskt vatten, som han lät stå hos oss både natt och dag, utom förstås när vi kom in varma. En del säger att en häst inte bör få dricka så mycket han vill; men jag vet att om vi får dricka när vi vill dricker vi bara lite i taget, och det gör oss mycket mer gott än att svälja en halv hink på en gång för att vi har lämnats utan tills vi är törstiga och olyckliga. En del skötare går hem till sin öl och lämnar oss i timmar med vårt torra hö och vår havre och ingenting att skölja ner det med; då sväljer vi förstås för mycket på en gång, vilket bidrar till att förstöra vår andning och ibland kyler ner våra magar. Men det bästa vi hade här var våra söndagar för vila; vi arbetade så hårt i veckan att jag inte tror att vi hade orkat hålla det tempot om det inte varit för den dagen; dessutom hade vi då tid att njuta av varandras sällskap. Det var på de dagarna som jag fick höra min kamrats historia.
Översatt från engelska. Läs originalet