Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 45. Jerrys nyår

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 45. Jerrys nyår

För somliga människor är jul och nyår mycket glada tider; men för droskkuskar och deras hästar är det ingen ledighet, även om det kan bli en skördetid. Det är så många bjudningar, baler och nöjesställen som har öppet att arbetet är hårt och ofta sent. Ibland får kusk och häst vänta i timmar i regn eller frost och huttra av köld, medan de glada människorna därinne dansar till musiken. Jag undrar om de vackra damerna någonsin tänker på den trötte droskkusken som väntar uppe på kuskbocken, och på hans tålmodiga djur som står tills benen blir stela av kyla.

Jag hade nu det mesta av kvällsarbetet, eftersom jag var väl van vid att stå still, och Jerry var också räddare för att Hotspur skulle bli förkyld. Vi hade mycket sent arbete under julveckan, och Jerrys hosta var svår; men hur sent vi än kom satt Polly uppe och väntade på honom och kom ut med en lykta för att möta honom, och hon såg orolig och bekymrad ut.

På nyårsafton fick vi köra två herrar till ett hus vid ett av de fina torgen i West End. Vi släppte av dem klockan nio och blev tillsagda att komma tillbaka klockan elva, ”men”, sa den ene, ”eftersom det är en kortspelsbjudning kan du få vänta några minuter, men kom inte för sent.”

När klockan slog elva stod vi vid dörren, för Jerry var alltid punktlig. Klockan slog kvartarna, en, två, tre, och sedan slog den tolv, men dörren öppnades inte.

Vinden hade varit mycket växlande, med regnbyar under dagen, men nu kom det skarpt, piskande snöblandat regn som tycktes komma från alla håll; det var mycket kallt, och det fanns inget skydd. Jerry klev ner från kuskbocken och kom och drog upp ett av mina täcken lite mer över halsen; sedan gick han fram och tillbaka ett par gånger och stampade med fötterna; sedan började han slå armarna i kors, men det fick honom att börja hosta; så han öppnade droskdörren och satte sig på golvet med fötterna på trottoaren, och fick lite skydd. Ändå slog klockan kvartarna, och ingen kom. Halv ett ringde han på klockan och frågade betjänten om han skulle behövas den natten.

”Åh, ja, du kommer att behövas, var så säker”, sa mannen; ”du får inte åka, det är snart slut”, och åter satte sig Jerry ner, men hans röst var så hes att jag knappt kunde höra honom.

Kvart över ett öppnades dörren, och de två herrarna kom ut; de satte sig i droskan utan ett ord och sa åt Jerry vart han skulle köra, och det var nästan två engelska mil. Mina ben var domnade av kyla, och jag trodde att jag skulle snubbla. När männen klev ur sa de inte ett ord om att de var ledsna för att de hade låtit oss vänta så länge, utan blev arga över priset; men liksom Jerry aldrig tog mer betalt än han hade rätt till, så tog han heller aldrig mindre, och de fick betala för två och en kvarts timmes väntan; men det var surt förvärvade pengar för Jerry.

Till slut kom vi hem; han kunde knappt tala, och hans hosta var förfärlig. Polly frågade ingenting, utan öppnade dörren och höll lyktan åt honom.

”Kan jag inte göra något?” sa hon.

”Jo; ge Jack något varmt, och koka sedan lite välling åt mig.”

Det sas med en hes viskning; han kunde knappt få luft, men han gnuggade mig torr som vanligt och gick till och med upp på höskullen efter en extra kärve halm till min bädd. Polly kom med en varm mash till mig som gjorde mig gott, och sedan låste de dörren.

Det var sent nästa morgon innan någon kom, och då var det bara Harry. Han gjorde rent oss och gav oss mat och mockade spiltorna, och sedan lade han tillbaka halmen igen som om det var söndag. Han var mycket tyst och varken visslade eller sjöng. Vid middagstid kom han igen och gav oss mat och vatten; den här gången följde Dolly med honom; hon grät, och av det de sa kunde jag förstå att Jerry var farligt sjuk och att doktorn sa att det var ett svårt fall. Så gick två dagar, och det var stor oro därinne. Vi såg bara Harry, och ibland Dolly. Jag tror att hon kom för sällskapets skull, för Polly var alltid hos Jerry, och han måste hållas mycket lugn.

Den tredje dagen, medan Harry var i stallet, knackade det på dörren, och Governor Grant kom in.

”Jag ville inte gå till huset, min pojke”, sa han, ”men jag vill veta hur det är med din far.”

”Han är mycket dålig”, sa Harry, ”han kan knappt bli sämre; de kallar det ’bronkit’; doktorn tror att det vänder åt det ena eller andra hållet i natt.”

”Det var illa, mycket illa”, sa Grant och skakade på huvudet; ”jag känner två karlar som dog i det förra veckan; det tar dem på nolltid; men så länge det finns liv finns det hopp, så du får hålla modet uppe.”

”Ja”, sa Harry snabbt, ”och doktorn sa att pappa hade större chans än de flesta, eftersom han inte dricker. Han sa i går att febern var så hög att om pappa hade varit en man som drack så skulle den ha bränt upp honom som en papperslapp; men jag tror att han tror att pappa kommer att klara sig; tror inte du också det, Mr. Grant?”

Governor såg villrådig ut.

”Om det finns någon regel om att goda människor ska klara sig igenom sådant, så klarar han sig säkert, min pojke; han är den bäste man jag känner. Jag tittar in tidigt i morgon.”

Tidigt nästa morgon var han där.

”Nå?” sa han.

”Pappa är bättre”, sa Harry. ”Mamma hoppas att han ska klara sig.”

”Gud vare tack!” sa Governor, ”och nu måste ni hålla honom varm och se till att han får sinnesro, och det leder mig till hästarna; du förstår, Jack kommer bara att må bra av att vila en vecka eller två i ett varmt stall, och du kan lätt ta en sväng med honom upp och ner längs gatan så att han får sträcka på benen; men den här unge, om han inte får arbeta, kommer han snart att gå i taket, som man säger, och bli lite för mycket för dig; och när han väl kommer ut blir det en olycka.”

”Det är redan så”, sa Harry. ”Jag har snålat med havren, men han är så full av fart att jag inte vet vad jag ska ta mig till med honom.”

”Just det”, sa Grant. ”Hör nu här, säg till din mor att om hon går med på det kommer jag och hämtar honom varje dag tills något har ordnats, och tar honom på ett ordentligt arbetspass, och vad han än tjänar tar jag med mig halva till din mor, och det hjälper till med foder åt hästarna. Din far är med i en bra sjukkassa, det vet jag, men den föder inte hästarna, och de äter ju lika mycket hela tiden utan att tjäna något; jag kommer vid middagstid och hör vad hon säger”, och utan att vänta på Harrys tack var han borta.

Vid middagstid tror jag att han gick och träffade Polly, för han och Harry kom tillsammans till stallet, selade på Hotspur och tog ut honom.

I en vecka eller mer kom han och hämtade Hotspur, och när Harry tackade honom eller sa något om hans vänlighet skrattade han bort det och sa att det bara var tur för honom, för hans egna hästar behövde lite vila som de annars inte skulle ha fått.

Jerry blev stadigt bättre, men doktorn sa att han aldrig mer fick gå tillbaka till droskarbetet om han ville bli gammal. Barnen hade många rådslag tillsammans om vad pappa och mamma skulle göra och hur de själva kunde hjälpa till att tjäna pengar.

En eftermiddag kom Hotspur in mycket våt och smutsig.

”Gatorna är bara slask”, sa Governor; ”det blir ordentligt varmt om dig, min pojke, att få honom ren och torr.”

”Det är bra, Governor”, sa Harry, ”jag lämnar honom inte förrän han är det; du vet att jag har lärt mig av min far.”

”Jag önskar att alla pojkar hade fått lära sig som du”, sa Governor.

Medan Harry svampade av leran från Hotspurs kropp och ben kom Dolly in och såg ut att ha mycket på hjärtat.

”Vem bor på Fairstowe, Harry? Mamma har fått ett brev från Fairstowe; hon verkade så glad och sprang upp till pappa med det.”

”Vet du inte det? Det är ju namnet på Mrs. Fowlers gård — mammas gamla matmor, vet du — damen som pappa träffade i somras och som skickade fem shilling var till dig och mig.”

”Åh! Mrs. Fowler. Förstås, jag vet allt om henne. Jag undrar vad hon skriver till mamma om.”

”Mamma skrev till henne förra veckan”, sa Harry; ”du vet att hon sa till pappa att om han någonsin slutade med droskarbetet ville hon få veta det. Jag undrar vad hon säger; spring in och se efter, Dolly.”

Harry skrubbade på Hotspur med ett hujsch! hujsch! som vilken gammal stalldräng som helst. Om några minuter kom Dolly dansande in i stallet.

”Åh! Harry, något så underbart har det aldrig funnits; Mrs. Fowler säger att vi allesammans ska flytta och bo nära henne. Det står en stuga tom nu som passar oss precis, med trädgård och hönshus och äppelträd och allting! Och hennes kusk ska sluta till våren, och då vill hon ha pappa i hans ställe; och det finns fina familjer runt omkring, där du kan få plats i trädgården eller stallet, eller som pickolo; och det finns en bra skola för mig; och mamma skrattar och gråter om vartannat, och pappa ser så lycklig ut!”

”Det var ovanligt roligt”, sa Harry, ”och precis det rätta, skulle jag tro; det passar både pappa och mamma; men jag tänker inte bli pickolo med trånga kläder och rader av knappar. Jag ska bli hästskötare eller trädgårdsmästare.”

Det bestämdes snabbt att de skulle flytta ut på landet så snart Jerry var frisk nog, och att droskan och hästarna skulle säljas så snart som möjligt.

Det var tunga nyheter för mig, för jag var inte ung längre och kunde inte vänta mig att få det bättre. Sedan jag lämnade Birtwick hade jag aldrig varit så lycklig som hos min käre husbonde Jerry; men tre års droskarbete, även under de bästa förhållanden, tär på krafterna, och jag kände att jag inte var den häst jag hade varit.

Grant sa genast att han skulle ta Hotspur, och det fanns män på stationen som skulle ha köpt mig; men Jerry sa att jag inte skulle gå i droskarbete igen hos vem som helst, och Governor lovade att hitta en plats åt mig där jag skulle få det bra.

Dagen för avfärden kom. Jerry hade ännu inte fått gå ut, och jag såg honom aldrig mer efter den där nyårsaftonen. Polly och barnen kom för att säga adjö till mig. ”Stackars gamle Jack! Käre gamle Jack! Jag önskar att vi kunde ta dig med oss”, sa hon, och sedan lade hon handen på min man, lutade ansiktet tätt intill min hals och kysste mig. Dolly grät och kysste mig också. Harry strök mig mycket, men sa ingenting; han verkade bara mycket ledsen, och så leddes jag bort till min nya plats.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet