Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 37. Den gyllene regeln

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 37. Den gyllene regeln

Två eller tre veckor efter detta, när vi kom in på gården ganska sent på kvällen, kom Polly springande över gatan med lyktan (hon kom alltid ut med den till honom om det inte regnade alltför mycket).

”Det har ordnat sig, Jerry; fru Briggs skickade sin tjänare i eftermiddags för att be dig köra henne i morgon klockan elva. Jag sade: ’Ja, det trodde jag väl, men vi antog att hon anlitade någon annan nu.’”

”’Jo’, sade han, ’saken är den att husbonden blev förargad för att herr Barker vägrade att komma på söndagarna, och han har provat andra droskor, men det är något fel på dem allihop; en del kör för fort och en del för långsamt, och frun säger att inte en enda av dem är så trevlig och ren som er, och ingenting duger åt henne utom herr Barkers droska igen.’”

Polly var nästan andfådd, och Jerry brast ut i ett glatt skratt.

”’En dag eller natt så ordnar sig allt’: du hade rätt, min kära; det har du för det mesta. Spring in och fixa kvällsmaten, så tar jag av Jack selen och gör det skönt och trivsamt för honom på nolltid.”

Efter detta ville fru Briggs ha Jerrys droska lika ofta som förut, dock aldrig på en söndag; men så kom det en dag då vi fick arbeta på söndagen, och så här gick det till. Vi hade alla kommit hem på lördagskvällen mycket trötta och mycket glada vid tanken på att nästa dag skulle bli bara vila, men så skulle det inte bli.

På söndagsmorgonen höll Jerry på att göra rent mig på gården när Polly kom fram till honom och såg ut att ha något viktigt på hjärtat.

”Vad är det?” sade Jerry.

”Jo, min kära”, sade hon, ”stackars Dinah Brown har just fått ett brev om att hennes mor är svårt sjuk och att hon måste åka genast om hon vill se henne i livet. Platsen ligger mer än tio engelska mil härifrån, ute på landet, och hon säger att om hon tar tåget har hon ändå fyra engelska mil att gå; och svag som hon är, och med barnet bara fyra veckor gammalt, vore det förstås omöjligt; och hon undrar om du skulle vilja köra henne i din droska, och hon lovar att troget betala dig så snart hon kan få ihop pengarna.”

”Seså, seså! Det ska vi nog ordna. Det var inte pengarna jag tänkte på, utan att vi skulle förlora vår söndag; hästarna är trötta, och jag är också trött – det är där skon klämmer.”

”Den klämmer för oss alla, om det gäller”, sade Polly, ”för det är bara en halv söndag utan dig, men du vet att vi ska göra mot andra så som vi vill att de ska göra mot oss; och jag vet mycket väl vad jag skulle vilja om min mor låg för döden; och Jerry, käraste, jag är säker på att det inte bryter sabbaten; för om det inte förstör den att dra upp ett stackars djur eller en åsna ur en grop, så är jag alldeles säker på att det inte gör det att köra stackars Dinah.”

”Men Polly, du är ju lika bra som prästen, och eftersom jag har fått min söndagspredikan tidigt i dag kan du gå och säga till Dinah att jag är redo för henne när klockan slår tio; men vänta – gå bara bort till slaktare Braydon och hälsa från mig och fråga om han kan låna mig sin lätta vagn; jag vet att han aldrig använder den på söndagen, och det skulle göra en enorm skillnad för hästen.”

I väg gick hon, och snart kom hon tillbaka och sade att han var hjärtligt välkommen att låna vagnen.

”Bra”, sade han; ”packa nu lite bröd och ost åt mig, så är jag tillbaka på eftermiddagen så fort jag kan.”

”Och jag har köttpajen färdig till ett tidigt eftermiddagste i stället för till middag”, sade Polly; och i väg gick hon, medan han gjorde sina förberedelser till melodin ”Polly är kvinnan, utan tvivel”, en melodi som han tyckte mycket om.

Jag valdes ut för resan, och klockan tio gav vi oss i väg i en lätt, höghjulig gigg, som rullade så lätt att den efter den fyrhjuliga droskan kändes som ingenting.

Det var en vacker majdag, och så snart vi var ute ur staden var den friska luften, doften av det färska gräset och de mjuka landsvägarna lika ljuvliga som de brukade vara förr i tiden, och jag började snart känna mig riktigt pigg.

Dinahs familj bodde i ett litet bondhus, uppför en grön liten väg, alldeles intill en äng med några vackra, skuggiga träd; där gick två kor och betade. En ung man bad Jerry köra in vagnen på ängen, så skulle han binda mig i ladugården; han önskade att han hade haft ett bättre stall att erbjuda.

”Om era kor inte tar illa upp”, sade Jerry, ”finns det ingenting min häst skulle tycka så mycket om som att få gå en timme eller två på er vackra äng; han är lugn, och det vore en sällsynt njutning för honom.”

”Gör det, var så god”, sade den unge mannen; ”det bästa vi har står till er tjänst för er vänlighet mot min syster; vi ska äta lite middag om en timme, och jag hoppas att ni kommer in, fast vi alla är ur gängorna i huset med mor så sjuk.”

Jerry tackade vänligt, men sade att eftersom han hade lite mat med sig fanns det ingenting han hellre ville än att gå omkring på ängen.

När selen hade tagits av mig visste jag inte vad jag skulle göra först – om jag skulle äta gräs, eller rulla mig på rygg, eller lägga mig ner och vila, eller ta en galopp över ängen av ren glädje över att vara fri; och jag gjorde alltihop i tur och ordning. Jerry tycktes vara precis lika lycklig som jag; han satte sig vid en slänt under ett skuggigt träd och lyssnade på fåglarna, sedan sjöng han själv och läste ur den lilla bruna boken som han tycker så mycket om, sedan strövade han runt ängen och ner till en liten bäck, där han plockade blommor och hagtorn och band ihop dem med långa rankor av murgröna; sedan gav han mig ett gott mål av havren som han hade tagit med sig; men tiden kändes alldeles för kort – jag hade inte varit i en hage sedan jag lämnade stackars Ginger på Earlshall.

Vi körde lugnt hem, och Jerrys första ord när vi kom in på gården var: ”Ja, Polly, jag har inte förlorat min söndag ändå, för fåglarna sjöng psalmer i varenda buske, och jag var med i gudstjänsten; och vad Jack anbelangar så var han som ett ungt föl.”

När han gav Dolly blommorna hoppade hon omkring av glädje.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet