Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 28. En hyrhäst och hans kuskar

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 28. En hyrhäst och hans kuskar

Hittills hade jag alltid körts av människor som åtminstone kunde köra; men här skulle jag få erfara alla de olika slags dålig och okunnig körning som vi hästar utsätts för; för jag var en ”hyrhäst” och hyrdes ut till alla möjliga människor som ville hyra mig; och eftersom jag var godlynt och snäll tror jag att jag oftare hyrdes ut till de okunniga kuskarna än en del av de andra hästarna, eftersom man kunde lita på mig. Det skulle ta lång tid att berätta om alla de olika sätt som jag kördes på, men jag ska nämna några av dem.

Först var det kuskarna med stramma tömmar – män som tycktes tro att allt hängde på att hålla i tömmarna så hårt de kunde, utan att någonsin släppa efter på trycket i hästens mun eller ge honom den minsta rörelsefrihet. De pratar alltid om att ”ha hästen väl i handen” och att ”hålla uppe en häst”, precis som om en häst inte var skapad för att hålla uppe sig själv.

Några stackars utslitna hästar, vars munnar har blivit hårda och okänsliga just genom sådana kuskar, kan kanske finna lite stöd i det; men för en häst som kan lita på sina egna ben, och som har en känslig mun och är lätt att styra, är det inte bara plågsamt, det är dumt.

Sedan finns det kuskarna med lösa tömmar, som låter tömmarna ligga slappt på våra ryggar och sina egna händer vila lättjefullt på knäna. Sådana herrar har förstås ingen kontroll över en häst om något plötsligt händer. Om en häst skyggar, rycker till eller snubblar står de helt handfallna och kan inte hjälpa vare sig hästen eller sig själva förrän olyckan redan är framme. För egen del hade jag förstås inget emot det, eftersom jag inte hade för vana att vare sig rycka till eller snubbla, och bara var van vid att lita på min kusk för vägledning och uppmuntran. Ändå vill man gärna känna tömmen lite när man går nedför en backe, och vill gärna veta att ens kusk inte har somnat.

Dessutom ger ett slarvigt sätt att köra en häst dåliga och ofta lata vanor, och när han byter ägare måste de pryglas ur honom med mer eller mindre smärta och besvär. Godsägare Gordon höll oss alltid till våra bästa gångarter och vårt bästa uppförande. Han sade att det var precis lika grymt att skämma bort en häst och låta honom få dåliga vanor som att skämma bort ett barn, och att båda fick lida för det efteråt.

Dessutom är de här kuskarna ofta helt och hållet slarviga och ägnar sig åt vad som helst hellre än åt sina hästar. En dag var jag ute med faetonen med en av dem; han hade en dam och två barn i baksätet. Han slängde med tömmarna när vi startade och gav mig förstås flera meningslösa rapp med piskan, fast jag redan var på väg. Det hade lagats mycket väg, och även där stenarna inte var nylagda låg det väldigt många lösa stenar omkring. Min kusk skrattade och skämtade med damen och barnen och pratade om landskapet till höger och vänster; men han tyckte aldrig att det var mödan värt att hålla ett öga på sin häst eller att köra på de jämnaste delarna av vägen; och så hände det lätt att jag fick en sten i ena framfoten.

Om nu herr Gordon eller John, eller egentligen vilken god kusk som helst, hade varit där, skulle han ha sett att något var fel innan jag hade tagit tre steg. Eller även om det hade varit mörkt skulle en van hand ha känt genom tömmen att det var något fel med steget, och de skulle ha klivit av och petat ut stenen. Men den här mannen fortsatte att skratta och prata, medan stenen för varje steg kilades fast hårdare mellan min sko och strålen i hoven. Stenen var vass på insidan och rund på utsidan, vilket, som alla vet, är den farligaste sorten som en häst kan få in i hoven, eftersom den på samma gång skär i foten och gör att hästen lätt snubblar och faller.

Om mannen var halvblind eller bara väldigt slarvig kan jag inte säga, men han körde mig med den där stenen i foten en god halv engelsk mil innan han märkte något. Då var jag så halt av smärtan att han till sist såg det och ropade: ”Nej, vad är nu detta! De har ju skickat ut oss med en halt häst! Vilken skandal!”

Sedan ryckte han i tömmarna och viftade med piskan och sade: ”Så där ja, det lönar sig inte att simulera med mig; vi har en resa att göra, och det lönar sig inte att bli halt och lat.”

Just då kom en bonde ridande på en svartbrun cob. Han lyfte på hatten och höll in hästen.

”Ursäkta, min herre”, sade han, ”men jag tror att det är något fel på er häst; han går precis som om han hade en sten i skon. Om ni tillåter ska jag titta på hans fötter; de här lösa, kringströdda stenarna är förbaskat farliga för hästarna.”

”Han är en hyrhäst”, sade min kusk. ”Jag vet inte vad det är för fel på honom, men det är en skandal att skicka ut ett halt kräk som det här.”

Bonden steg av, drog tygeln över armen och lyfte genast upp min vänstra framfot.

”Herregud, där sitter en sten! Halt! Ja, det skulle jag tro!”

Först försökte han peta loss den med handen, men eftersom den nu satt mycket hårt fastkilad tog han fram en hovkrats ur fickan och fick mycket försiktigt och med visst besvär ut den. Sedan höll han upp den och sade: ”Där ser ni, det här är stenen som er häst hade fått in i hoven. Det är ett under att han inte föll och slog sönder knäna på köpet!”

”Nej, men minsann!” sade min kusk; ”det var en konstig sak! Jag har aldrig hört att hästar får in stenar i hovarna förut.”

”Inte det?” sade bonden ganska föraktfullt; ”men det gör de faktiskt, och de bästa av dem gör det, och kan ibland inte rå för det på sådana här vägar. Och om ni inte vill göra er häst halt måste ni hålla ögonen öppna och få ut stenarna fort. Den här foten är mycket illa mörbultad”, sade han och satte varsamt ner den och klappade mig. ”Om jag får ge ett råd, min herre, så är det bäst att ni kör honom försiktigt en tid; foten är ganska skadad, och hältan kommer inte att gå över med en gång.”

Sedan satt han upp på sin cob, lyfte på hatten åt damen och travade iväg.

När han hade gått började min kusk slänga med tömmarna och slå på selen, vilket jag förstod betydde att jag skulle gå vidare, och det gjorde jag förstås, glad att stenen var borta, men fortfarande med ganska ont.

Sådant fick vi hyrhästar ofta vara med om.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet