Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 39. Seedy Sam

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 39. Seedy Sam

Jag måste säga att jag som droskhäst hade det mycket bra; min kusk var min ägare, och det låg i hans intresse att behandla mig väl och inte överanstränga mig, även om han inte hade varit en så god människa som han var; men det fanns väldigt många hästar som tillhörde de stora droskägarna, som hyrde ut dem till sina kuskar för en viss summa om dagen. Eftersom hästarna inte tillhörde de här männen tänkte de bara på hur de skulle få ut sina pengar ur dem, först för att betala ägaren och sedan för att klara sitt eget uppehälle; och somliga av de hästarna hade det förfärligt svårt. Själv förstod jag förstås inte mycket av det, men det pratades ofta om det på stationen, och Governor, som var en godhjärtad man och tyckte om hästar, sa ibland ifrån om någon kom in med en häst som var mycket utsliten eller illa behandlad.

En dag kom en sjaskig, eländig kusk som gick under namnet ”Seedy Sam” in med sin häst, som såg förfärligt utmattad ut, och Governor sa:

”Du och din häst ser ut att höra hemma på polisstationen snarare än på den här droskstationen.”

Mannen kastade sitt trasiga täcke över hästen, vände sig helt om mot Governor och sa med en röst som lät nästan förtvivlad:

”Om polisen har något med saken att göra så borde det vara med ägarna som tar så mycket betalt av oss, eller med taxorna som är satta så lågt. Om en man måste betala arton shilling om dagen för att få använda en droska och två hästar, som många av oss måste göra under säsongen, och måste få ihop det innan vi tjänar en enda penny åt oss själva, då säger jag att det är mer än hårt arbete; nio shilling om dagen att få ut av varje häst innan man ens börjar tjäna sitt eget levebröd. Du vet att det är sant, och om hästarna inte arbetar får vi svälta, och jag och mina barn har fått veta hur det är förut. Jag har sex stycken, och bara ett av dem tjänar något; jag står på stationen fjorton eller sexton timmar om dagen, och jag har inte haft en ledig söndag på tio eller tolv veckor; du vet att Skinner aldrig ger en ledig dag om han kan slippa, och om inte jag arbetar hårt, säg mig då vem som gör det! Jag behöver en varm rock och en regnrock, men hur ska en man ha råd med det när han har så många munnar att mätta? Jag var tvungen att pantsätta min klocka för en vecka sedan för att betala Skinner, och den får jag aldrig se igen.”

Några av de andra kuskarna stod runt omkring och nickade och sa att han hade rätt. Mannen fortsatte:

”Ni som har egna hästar och droskor, eller kör åt goda husbönder, har en chans att klara er och en chans att göra rätt; det har inte jag. Vi får inte ta mer än sixpence per engelsk mil efter den första, inom en radie av fyra engelska mil. Just i morse fick jag köra hela sex mil och fick bara tre shilling. Jag fick ingen returkörning utan måste köra hela vägen tillbaka; det blir tolv mil för hästen och tre shilling för mig. Sedan fick jag en körning på tre mil, och det fanns väskor och lådor nog för att ha gett en hel del tvåpence om de hade lagts uppe på taket; men du vet hur folk gör: allt som gick att stapla upp på framsätet därinne stoppades in, och tre tunga lådor kom upp på taket. Det blev sixpence, och själva körningen en shilling och sixpence; sedan fick jag en returkörning för en shilling. Det gör arton mil för hästen och sex shilling för mig; den hästen har fortfarande tre shilling kvar att tjäna in och eftermiddagshästen nio shilling innan jag får röra en penny. Det är förstås inte alltid så illa, men du vet att det ofta är det, och jag säger att det är ett hån att tala om för en man att han inte får överanstränga sin häst, för när ett djur är alldeles slutkört finns det inget annat än piskan som håller benen i gång; man kan inte hjälpa det — man måste sätta hustru och barn före hästen; det får ägarna se till, det kan inte vi. Jag behandlar inte min häst illa för nöjes skull; ingen av er kan säga att jag gör det. Det är något som är fel någonstans — aldrig en dags vila, aldrig en lugn timme med hustrun och barnen. Jag känner mig ofta som en gammal man, fast jag bara är fyrtiofem. Ni vet hur snabba somliga av de fina herrskaperna är att misstänka oss för fusk och överpriser; de står ju med börsen i handen och räknar efter till sista penny och tittar på oss som om vi vore ficktjuvar. Jag önskar att några av dem fick sitta på min kuskbock sexton timmar om dagen och försörja sig på det och få ihop arton shilling därtill, och det i alla väder; då skulle de inte vara så förfärligt noga med att aldrig ge oss en sixpence extra eller att proppa in allt bagage inuti. En del av dem ger förstås ganska frikostig dricks då och då, annars kunde vi inte leva; men på det kan man inte lita.”

De män som stod runt omkring höll med om varje ord, och en av dem sa: ”Det är förtvivlat hårt, och om en man ibland gör något som är fel är det inte konstigt, och om han tar sig en sup för mycket, vem ska då läxa upp honom för det?”

Jerry hade inte deltagit i samtalet, men jag hade aldrig sett hans ansikte så sorgset förut. Governor hade stått med båda händerna i fickorna; nu tog han fram sin näsduk ur hatten och torkade sig i pannan.

”Där fick du mig, Sam”, sa han, ”för det är sant alltihop, och jag ska inte förebrå dig mer för det där med polisen; det var blicken i den hästens ögon som fick mig att säga det. Det är hårda tider för människa och hårda tider för djur, och vem som ska råda bot på det vet jag inte; men du kunde i alla fall tala om för det stackars djuret att du är ledsen att du måste slita ut honom på det sättet. Ibland är ett vänligt ord allt vi kan ge dem, stackars kreatur, och det är märkvärdigt vad de förstår.”

Några morgnar efter det här samtalet kom en ny man till stationen med Sams droska.

”Hallå!” sa en, ”vad har hänt med Seedy Sam?”

”Han ligger sjuk”, sa mannen; ”han föll ihop på stallgården i går kväll och kunde knappt släpa sig hem. Hans fru skickade pojken hit i morse med besked om att pappan hade hög feber och inte kunde gå ut, så jag är här i stället.”

Nästa morgon kom samme man igen.

”Hur är det med Sam?” frågade Governor.

”Han är borta”, sa mannen.

”Vad, borta? Du menar väl inte att han är död?”

”Slocknade bara”, sa den andre; ”han dog klockan fyra i morse; hela gårdagen yrade han — yrade om Skinner och om att aldrig få några söndagar. ’Jag fick aldrig vila en söndag’, det var hans sista ord.”

Ingen sa något på en stund, och sedan sa Governor: ”Ska jag säga er en sak, kamrater, det här är en varning för oss.”

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet