Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 29. Stadsbor

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 29. Stadsbor

Sedan har vi ångmaskinsstilen att köra; de här kuskarna var mest folk från städerna, som aldrig hade haft någon egen häst och som oftast reste med tåg.

De tycktes alltid tro att en häst var ungefär som en ångmaskin, bara mindre. Hur som helst tror de att bara de betalar för det är en häst skyldig att gå precis så långt och precis så fort och med precis så tung last som de själva behagar. Och vare sig vägarna är tunga och leriga eller torra och bra, steniga eller jämna, uppför eller nedför, så är det samma sak – framåt, framåt, framåt måste man, i samma takt, utan lättnad och utan hänsyn.

De här människorna kommer aldrig på tanken att kliva ur och gå uppför en brant backe. Å nej, de har betalat för att åka, och åka ska de! Hästen? Äsch, han är van! Vad har hästar annars skapats för, om inte för att dra folk uppför backar? Gå! Det var ett bra skämt! Och så viner piskan och tömmarna rycks, och ofta ropar en grov, gormande röst: ”Gå på nu, ditt lata kräk!” Och sedan ännu ett piskrapp, fast vi hela tiden gör vårt allra bästa för att komma framåt, utan att klaga och lydigt, fast ofta svårt plågade och nedslagna.

Den här ångmaskinsstilen att köra sliter ut oss fortare än något annat slag. Jag skulle mycket hellre gå tjugo engelska mil med en god, hänsynsfull kusk än tio med en del av de här; det skulle ta mindre på krafterna.

En annan sak är att de nästan aldrig drar åt bromsen, hur brant nedförsbacken än är, och därför händer det ibland svåra olyckor; eller om de väl drar åt den glömmer de ofta att lossa den vid foten av backen, och mer än en gång har jag fått dra halvvägs uppför nästa backe med ett av hjulen låst av bromsen innan min kusk behagade tänka på det; och det är en fruktansvärd påfrestning för en häst.

Sedan brukar de här stadsborna, i stället för att börja i lugn takt som en gentleman skulle göra, sätta av i full fart redan från stallgården; och när de vill stanna piskar de oss först och sedan tvärstannar de så hastigt att vi nästan kastas ner på bakdelen och får munnen sönderriven av bettet – det kallar de att stanna med stil; och när de svänger runt ett hörn gör de det lika tvärt som om det inte fanns någon rätt eller fel sida av vägen.

Jag minns väl en vårkväll då Rory och jag hade varit ute hela dagen. (Rory var hästen som oftast gick med mig när man beställde ett par, och han var en god och hederlig kamrat.) Vi hade vår egen kusk, och eftersom han alltid var hänsynsfull och mild mot oss hade vi en mycket trevlig dag. Vi var på väg hem i god och rask takt, vid skymningen. Vägen svängde tvärt åt vänster; men eftersom vi höll oss tätt intill häcken på vår egen sida, och det fanns gott om plats att mötas, höll vår kusk inte in oss. När vi närmade oss kurvan hörde jag en häst och en tvåhjulig vagn komma i full fart nedför backen mot oss. Häcken var hög och jag kunde ingenting se, men i nästa ögonblick var vi inpå varandra. Lyckligtvis för mig gick jag på sidan närmast häcken. Rory gick på vänstra sidan om vagnsstången och hade inte ens en skakel som skyddade honom. Mannen som körde styrde rakt mot kurvan, och när han fick syn på oss hann han inte dra över till sin egen sida. Hela stöten träffade Rory. Giggens skakel gick rakt in i bröstet på honom, så att han raglade bakåt med ett skrik som jag aldrig kommer att glömma. Den andra hästen kastades ner på bakdelen och den ena skakeln bröts. Det visade sig att det var en häst från vårt eget stall, med den höghjuliga gigg som de unga herrarna tyckte så mycket om.

Kusken var en av de där tanklösa, okunniga typerna som inte ens vet vilken som är deras egen sida av vägen, eller, om de vet det, struntar i det. Och där stod stackars Rory med köttet uppslitet och blödande, och blodet strömmade ner. De sade att om det hade träffat lite mer åt sidan skulle det ha dödat honom; och det hade varit bäst för honom, stackaren, om det hade gjort det.

Nu tog det i stället lång tid innan såret läkte, och sedan såldes han för att dra kolvagnar; och vad det innebär, uppför och nedför de där branta backarna, vet bara hästar. En del av det jag såg där, när en häst måste gå nedför en backe med en tungt lastad tvåhjulig kärra bakom sig som det inte gick att sätta någon broms på, gör mig ledsen än i dag när jag tänker på det.

Efter att Rory hade blivit oduglig gick jag ofta för vagnen med ett sto som hette Peggy, som stod i båset bredvid mitt. Hon var ett starkt, välbyggt djur, klart black till färgen, vackert apelkastad och med mörkbrun man och svans. Det fanns inget förnämt blod i henne, men hon var mycket vacker och ovanligt godmodig och villig. Ändå hade hon en orolig blick i ögonen, och av den förstod jag att hon hade något bekymmer. Första gången vi gick ut tillsammans tyckte jag att hon hade en mycket konstig gång; hon tycktes gå dels i trav, dels i galopp, tre eller fyra steg, och sedan ett litet skutt framåt.

Det var mycket obehagligt för varje häst som drog tillsammans med henne, och det gjorde mig riktigt nervös. När vi kom hem frågade jag henne varför hon gick på det där konstiga, klumpiga sättet.

”Ack”, sade hon bekymrat, ”jag vet att mina gångarter är mycket dåliga, men vad ska jag göra? Det är faktiskt inte mitt fel; det beror bara på att mina ben är så korta. Jag är nästan lika hög som du, men dina ben är gott och väl tre tum längre ovanför knät än mina, och du kan förstås ta mycket längre steg och gå mycket fortare. Du förstår, jag har inte skapat mig själv. Jag önskar att jag hade kunnat det; då skulle jag ha haft långa ben. Alla mina bekymmer kommer av mina korta ben”, sade Peggy nedstämt.

”Men hur kan det komma sig”, sade jag, ”när du är så stark och godmodig och villig?”

”Jo, ser du”, sade hon, ”människorna vill ju köra så fort, och om man inte kan hålla jämna steg med andra hästar blir det bara piska, piska, piska hela tiden. Och så har jag fått hänga med så gott jag har kunnat och har fått den här fula, hasande gången. Det var inte alltid så; när jag bodde hos min första husbonde gick jag alltid i ett bra, jämnt trav, men han hade inte så bråttom. Han var en ung präst på landet, och han var en god och snäll husbonde. Han hade två kyrkor ganska långt ifrån varandra och väldigt mycket arbete, men han skällde aldrig på mig eller piskade mig för att jag inte gick fortare. Han tyckte mycket om mig. Jag önskar bara att jag var hos honom nu; men han måste flytta till en stor stad, och då såldes jag till en bonde.

”En del bönder, vet du, är utmärkta husbönder; men jag tror att den här var en simpel sorts karl. Han brydde sig inte ett dugg om goda hästar eller god körning; han brydde sig bara om att det gick fort. Jag gick så fort jag kunde, men det dugde inte, och han piskade jämt; så jag fick för vana att ta ett skutt framåt för att hänga med. På marknadskvällarna brukade han stanna mycket länge på värdshuset och sedan köra hem i galopp.

”En mörk natt galopperade han hem som vanligt, när hjulet plötsligt stötte emot något stort och tungt på vägen och vagnen välte på ett ögonblick. Han kastades ur och bröt armen och några revben, tror jag. Det var i alla fall slutet på min tid hos honom, och det var jag inte ledsen för. Men du förstår att det kommer att bli likadant för mig överallt, om människorna nödvändigtvis ska köra så fort. Jag önskar att mina ben var längre!”

Stackars Peggy! Jag tyckte mycket synd om henne, och jag kunde inte trösta henne, för jag visste hur svårt det var för långsamma hästar att spännas ihop med snabba; det är de som får alla piskrappen, och de kan inte rå för det.

Hon användes ofta för faetonen och var mycket omtyckt av en del av damerna, eftersom hon var så snäll; och en tid efter detta såldes hon till två damer som körde själva och ville ha en säker, bra häst.

Jag mötte henne flera gånger ute på landet, där hon gick i god, jämn takt och såg så glad och nöjd ut som en häst kan se ut. Jag blev mycket glad att se henne, för hon förtjänade en bra plats.

Efter att hon hade lämnat oss kom en annan häst i hennes ställe. Han var ung och hade dåligt rykte om sig att skygga och rycka till, och därför hade han förlorat en bra plats. Jag frågade honom varför han skyggade.

”Tja, jag vet knappt”, sade han. ”Jag var skygg när jag var ung och blev ordentligt skrämd flera gånger, och om jag såg något konstigt brukade jag vända mig om och titta på det – med våra skygglappar kan man ju inte se eller förstå vad något är om man inte vänder sig om – och då gav min husbonde mig alltid stryk med piskan, vilket förstås fick mig att rusa i väg och inte gjorde mig mindre rädd. Jag tror att om han hade låtit mig titta lugnt på sakerna och se att det inte fanns något som kunde göra mig illa, så hade allt varit bra och jag skulle ha vant mig vid dem. En dag red en gammal herre med honom, och ett stort stycke vitt papper eller en trasa blåste förbi alldeles bredvid mig. Jag skyggade och for framåt. Min husbonde piskade mig som vanligt rejält, men den gamle mannen ropade: ’Ni gör fel! Ni gör fel! Man ska aldrig piska en häst för att han skyggar; han skyggar för att han är rädd, och ni gör honom bara räddare och gör ovanan värre.’ Så jag antar att inte alla människor gör så. Jag vill verkligen inte skygga för skojs skull; men hur ska man kunna veta vad som är farligt och vad som inte är det, om man aldrig får vänja sig vid någonting? Jag är aldrig rädd för det jag känner till. Jag växte till exempel upp i en park där det fanns hjortar; dem kände jag förstås lika väl som ett får eller en ko, men de är inte vanliga, och jag känner många förståndiga hästar som blir rädda för dem och som ställer till ett riktigt spektakel innan de går förbi en hage där det finns hjortar.”

Jag visste att det min kamrat sade var sant, och jag önskade att varje ung häst hade lika goda husbönder som bonden Grey och godsägare Gordon.

Här fick vi förstås ibland också vara med om god körning. Jag minns att jag en morgon spändes för den lätta giggen och fördes till ett hus på Pulteney Street. Två herrar kom ut; den längre av dem gick fram till mitt huvud; han tittade på bettet och tränset och flyttade lite på lokan med handen för att se om den satt bekvämt.

”Anser ni att den här hästen behöver kandar?” sade han till stalldrängen.

”Tja”, sade mannen, ”jag skulle säga att han går precis lika bra utan; han har en ovanligt god mun, och fast han har mycket fart i sig har han inga ovanor; men folk brukar vilja ha kandaren.”

”Jag tycker inte om den”, sade herrn; ”var så vänlig och ta bort den och spänn tömmen direkt i bettringen. En lätt mun är en stor sak på en lång resa, inte sant, gamle vän?” sade han och klappade mig på halsen.

Sedan tog han tömmarna, och de steg båda upp. Jag kan än i dag minnas hur lugnt han vände mig, och sedan, med en lätt känning på tömmen och piskan varsamt dragen över min rygg, var vi i väg.

Jag böjde halsen och satte av i min bästa takt. Jag märkte att jag hade någon bakom mig som visste hur en god häst ska köras. Det var som förr i tiden igen, och jag kände mig riktigt glad.

Den här herrn fattade stort tycke för mig, och efter att ha provat mig flera gånger under sadel övertalade han min husbonde att sälja mig till en vän till honom, som ville ha en säker och behaglig ridhäst. Och så gick det till att jag på sommaren såldes till herr Barry.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet