Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 38. Dolly och en riktig gentleman

Kapitel 38. Dolly och en riktig gentleman
Vintern kom tidigt, med mycket kyla och väta. Det snöade, slaskade eller regnade nästan varje dag i flera veckor, och vädret växlade bara till bitande, piskande vindar eller skarp frost. Alla hästarna kände av det mycket. När det är torr kyla håller ett par goda, tjocka täcken värmen kvar i oss; men när det ösregnar blir de snart genomblöta och gör ingen nytta. Några av kuskarna hade ett vattentätt överdrag att kasta över oss, och det var en fin sak; men somliga av männen var så fattiga att de varken kunde skydda sig själva eller sina hästar, och många av dem led svårt den vintern. När vi hästar hade arbetat halva dagen fick vi gå till våra torra stall och vila, medan de måste sitta kvar uppe på kuskbocken, ibland ute ända till ett eller två på natten om de hade ett sällskap att vänta på.
När gatorna var hala av frost eller snö var det värst av allt för oss hästar. En engelsk mil på sådant underlag, med en last att dra och inget fast fotfäste, tog mer ur oss än fyra på en bra väg; varje nerv och muskel i kroppen är spänd för att hålla balansen, och till det kommer rädslan för att falla, som tröttar ut mer än något annat. Om vägarna är riktigt dåliga skos vi med broddar, men det gör oss nervösa i början.
När vädret var mycket dåligt gick många av männen och satte sig på krogen alldeles intill och fick någon att hålla utkik åt dem; men de gick ofta miste om en körning på det sättet, och som Jerry sa kunde de inte sitta där utan att göra av med pengar. Han gick aldrig till Rising Sun; det fanns ett kafé i närheten dit han gick då och då, eller också köpte han av en gammal man som kom till vår droskstation med plåtkannor med varmt kaffe och pajer. Det var hans åsikt att sprit och öl gjorde en man ännu kallare efteråt, och att torra kläder, god mat, gott humör och en omtänksam hustru där hemma var det bästa för att hålla en droskkusk varm. Polly såg alltid till att han fick något att äta när han inte kunde komma hem, och ibland fick han syn på lilla Dolly som kikade fram från gathörnet för att förvissa sig om att ”pappa” stod på stationen. Om hon såg honom sprang hon iväg i full fart och kom snart tillbaka med något i en bytta eller en korg, lite varm soppa eller pudding som Polly hade gjort i ordning. Det var märkvärdigt hur en så liten varelse kunde ta sig välbehållen över gatan, som ofta var full av hästar och vagnar; men hon var en modig liten flicka och tyckte att det var en stor ära att få komma med ”pappas förrätt”, som han brukade kalla det. Hon var allas favorit på stationen, och det fanns inte en man där som inte skulle ha följt henne säkert över gatan om Jerry inte hade kunnat göra det.
En kall och blåsig dag hade Dolly kommit till Jerry med en skål med något varmt och stod bredvid honom medan han åt. Han hade knappt börjat när en herre som kom gående mot oss i rask takt höjde sitt paraply. Jerry förde handen till hatten till svar, gav skålen till Dolly och höll på att ta av mig täcket, när herrn skyndade fram och ropade: ”Nej, nej, ät upp din soppa, min vän; jag har inte mycket tid över, men jag kan vänta tills du är klar och har fått din lilla flicka säkert upp på trottoaren.” Med de orden satte han sig i droskan. Jerry tackade honom vänligt och gick tillbaka till Dolly.
”Där ser du, Dolly, det är en gentleman; det är en riktig gentleman, Dolly; han har tid och omtanke för hur en fattig droskkusk och en liten flicka har det.”
Jerry åt upp sin soppa, följde barnet över gatan och fick sedan order att köra till Clapham Rise. Flera gånger efter det tog samma herre vår droska. Jag tror att han tyckte mycket om hundar och hästar, för varje gång vi körde honom till hans egen dörr kom två eller tre hundar skuttande ut för att möta honom. Ibland kom han runt och klappade mig och sa på sitt lugna, vänliga sätt: ”Den här hästen har en god husbonde, och han förtjänar det.” Det var mycket ovanligt att någon brydde sig om hästen som hade arbetat åt dem. Det har hänt att damer gjort det då och då, och den här herrn och ett par andra har gett mig en klapp och ett vänligt ord; men nittionio personer av hundra skulle lika gärna komma på tanken att klappa ångloket som drog tåget.
Herrn var inte ung, och han var lite framåtböjd i axlarna, som om han alltid var på väg mot något. Hans läppar var smala och hårt slutna, fast de hade ett mycket vänligt leende; hans blick var skarp, och det var något i hans käke och i hans sätt att röra huvudet som fick en att tro att han var mycket målmedveten i allt han tog sig för. Hans röst var behaglig och vänlig; vilken häst som helst skulle lita på den rösten, fast den var lika bestämd som allt annat hos honom.
En dag tog han och en annan herre vår droska; de stannade vid en butik på R—- Street, och medan hans vän gick in stod han kvar vid dörren. En bit framför oss på andra sidan gatan stod en kärra med två mycket fina hästar utanför en vinkällare; körkarlen var inte hos dem, och jag kan inte säga hur länge de hade stått där, men de tycktes tycka att de hade väntat länge nog och började gå. Innan de hunnit många steg kom körkarlen springande ut och fick tag i dem. Han verkade rasande över att de hade gått och straffade dem brutalt med piska och tömmar, ja, slog dem till och med över huvudet. Vår herre såg alltihop, gick raskt över gatan och sa med bestämd röst:
”Om du inte slutar med det där genast ska jag se till att du blir arresterad för att ha lämnat dina hästar och för brutalt uppträdande.”
Mannen, som tydligt hade druckit, öste ur sig en del ovett, men han slutade att slå hästarna, tog tömmarna och klev upp i kärran; under tiden hade vår vän lugnt tagit fram en anteckningsbok ur fickan, och med blicken på namnet och adressen som var målade på kärran skrev han ner något.
”Vad ska du med det till?” morrade körkarlen, medan han smällde med piskan och körde iväg. En nick och ett bistert leende var det enda svar han fick.
När vår vän kom tillbaka till droskan fick han sällskap av sin kamrat, som sa skrattande: ”Jag hade trott, Wright, att du hade nog med dina egna angelägenheter att sköta, utan att bekymra dig om andra människors hästar och tjänare.”
Vår vän stod stilla ett ögonblick och kastade huvudet lite bakåt: ”Vet du varför den här världen är så dålig som den är?”
”Nej”, sa den andre.
”Då ska jag tala om det för dig. Det beror på att folk bara tänker på sina egna angelägenheter och inte vill besvära sig med att försvara de förtryckta eller dra fram den som gör orätt i ljuset. Jag ser aldrig något så ondskefullt som det här utan att göra vad jag kan, och mången husbonde har tackat mig för att jag lät honom veta hur hans hästar blivit behandlade.”
”Jag önskar att det fanns fler herrar som herrn”, sa Jerry, ”för de behövs sannerligen här i staden.”
Efter det fortsatte vi vår färd, och när de steg ur droskan sa vår vän: ”Min lära är denna: om vi ser grymhet eller orätt som vi har makt att stoppa, och inte gör något, gör vi oss delaktiga i skulden.”
Översatt från engelska. Läs originalet