Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 43. En vän i nöden

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 43. En vän i nöden

Valdagen kom äntligen; det var ingen brist på arbete för Jerry och mig. Först kom en korpulent, flåsande herre med en kappsäck; han ville till Bishopsgate station; sedan blev vi anlitade av ett sällskap som ville bli körda till Regent’s Park; och därefter behövdes vi på en sidogata där en skygg, ängslig gammal dam väntade på att bli körd till banken; där fick vi vänta för att köra henne tillbaka igen, och just som vi hade släppt av henne kom en rödbrusig herre med en handfull papper springande, andfådd, och innan Jerry hann kliva ner hade han öppnat dörren, slunkit in och ropat: ”Polisstationen på Bow Street, fort!” Så iväg for vi med honom, och när vi efter ytterligare en körning eller två kom tillbaka fanns det ingen annan droska på stationen. Jerry satte på mig mulpåsen, för som han sa: ”Vi får äta när vi kan på sådana här dagar; så mumsa på, Jack, och passa på medan du kan, gamle gosse.”

Jag fann att jag hade fått en god portion krossad havre uppblött med lite kli; det skulle ha varit en läckerbit vilken dag som helst, men då var det särskilt uppfriskande. Jerry var så omtänksam och vänlig — vilken häst skulle inte göra sitt bästa för en sådan husbonde? Sedan tog han fram en av Pollys köttpajer och började äta den medan han stod bredvid mig. Gatorna var mycket fulla, och droskorna, med kandidaternas färger på sig, rusade fram genom folkmassan som om liv och lem inte betydde något; vi såg två människor bli nerkörda den dagen, och en av dem var en kvinna. Hästarna hade det svårt, stackars djur! Men väljarna därinne brydde sig inte om det; många av dem var halvfulla och skrek hurra genom droskfönstren när deras eget parti kom förbi. Det var det första val jag hade sett, och jag vill inte vara med om något mer, fast jag har hört att det är bättre nu.

Jerry och jag hade inte hunnit äta många munsbitar när en fattig ung kvinna som bar på ett tungt barn kom gående längs gatan. Hon tittade hit och dit och verkade helt förvirrad. Snart tog hon sig fram till Jerry och frågade om han kunde visa henne vägen till St. Thomas’ Hospital och hur långt det var dit. Hon hade kommit från landet samma morgon, sa hon, med en torgkärra; hon visste ingenting om valet och var helt främmande i London. Hon hade fått en remiss till sjukhuset för sin lille pojke. Barnet grät med en svag, klagande gråt.

”Stackars liten!” sa hon, ”han har så mycket ont; han är fyra år och kan inte gå bättre än en baby; men doktorn sa att om jag kunde få in honom på sjukhuset kunde han bli frisk; snälla herrn, hur långt är det, och åt vilket håll ligger det?”

”Men lilla frun”, sa Jerry, ”du kan inte ta dig dit till fots genom sådana här folkmassor! Det är ju tre engelska mil dit, och det där barnet är tungt.”

”Ja, Gud välsigne honom, det är han; men jag är stark, Gud vare tack, och om jag bara visste vägen tror jag nog att jag skulle klara mig på något sätt; snälla, visa mig vägen.”

”Det går inte”, sa Jerry, ”du kunde bli omkullknuffad och barnet överkört. Hör nu här, sätt dig bara i den här droskan, så kör jag dig säkert till sjukhuset. Ser du inte att det börjar regna?”

”Nej, herrn, nej; det kan jag inte, tack ska herrn ha, jag har bara precis pengar nog för att ta mig hem igen. Snälla, visa mig vägen.”

”Hör nu här, lilla frun”, sa Jerry, ”jag har en hustru och kära barn därhemma, och jag vet hur en far känner; sätt dig nu i droskan, så kör jag dig dit gratis. Jag skulle skämmas om jag lät en kvinna och ett sjukt barn ta en sådan risk.”

”Gud välsigne dig!” sa kvinnan och brast i gråt.

”Så, så, var inte ledsen, min vän, jag ska snart köra dig dit; kom, låt mig hjälpa dig in.”

Just som Jerry skulle öppna dörren kom två män med partifärger på hattarna och i knapphålen springande och ropade: ”Droska!”

”Upptagen”, ropade Jerry; men en av männen trängde sig förbi kvinnan och hoppade in i droskan, och den andre följde efter. Jerry såg lika sträng ut som en polis. ”Den här droskan är redan beställd, mina herrar, av den damen.”

”Dam!” sa en av dem; ”åh, hon kan vänta; vårt ärende är mycket viktigt, och dessutom var vi inne först, det är vår rätt, och vi tänker sitta kvar.”

Ett lustigt leende kom över Jerrys ansikte när han stängde dörren om dem. ”Gärna, mina herrar, sitt kvar så länge det passar er; jag kan vänta medan ni vilar er.” Och han vände dem ryggen och gick fram till den unga kvinnan, som stod bredvid mig. ”De kommer snart att ge sig iväg”, sa han och skrattade; ”oroa dig inte, min vän.”

Och mycket riktigt gav de sig snart iväg, för när de förstod Jerrys knep klev de ur, kallade honom alla möjliga fula saker och skrävlade om hans nummer och om att han skulle bli instämd. Efter detta lilla uppehåll var vi snart på väg till sjukhuset, och vi höll oss så mycket som möjligt till bakgatorna. Jerry ringde i den stora klockan och hjälpte ut den unga kvinnan.

”Tusen tack”, sa hon; ”jag skulle aldrig ha kunnat ta mig hit ensam.”

”Det var så lite, och jag hoppas att den lille snart blir bättre.”

Han såg henne gå in genom dörren och sa stilla för sig själv: ”Vad I haven gjort mot en av dessa minsta.” Sedan klappade han mig på halsen, som han alltid gjorde när något gladde honom.

Regnet öste nu ner, och just som vi lämnade sjukhuset öppnades dörren igen och portvakten ropade: ”Droska!” Vi stannade, och en dam kom nerför trappan. Jerry tycktes känna igen henne genast; hon slog tillbaka sin slöja och sa: ”Barker! Jeremiah Barker, är det du? Vad roligt att träffa dig här; du är precis den vän jag behöver, för det är mycket svårt att få tag i en droska i den här delen av London i dag.”

”Det ska bli mig en ära att få köra frun; jag är verkligen glad att jag råkade vara här. Vart får jag köra frun?”

”Till Paddington Station, och om vi är där i god tid, vilket jag tror att vi blir, ska du berätta allt om Mary och barnen för mig.”

Vi kom fram till stationen i god tid, och eftersom vi stod under tak blev damen stående en god stund och pratade med Jerry. Jag förstod att hon hade varit Pollys matmor, och efter många frågor om henne sa hon:

”Hur tycker du att droskarbetet passar dig på vintern? Jag vet att Mary var ganska orolig för dig förra året.”

”Ja, frun, det var hon; jag hade en elak hosta som hängde i ända in på den varma årstiden, och när jag blir ute sent oroar hon sig rätt mycket. Frun förstår, det är alla tider på dygnet och alla slags väder, och det tar på en mans krafter; men jag klarar mig rätt bra, och jag skulle känna mig alldeles vilsen om jag inte hade hästar att sköta. Jag har vuxit upp med det, och jag är rädd att jag inte skulle klara mig så bra i något annat.”

”Nå, Barker”, sa hon, ”det vore mycket synd om du skulle sätta din hälsa allvarligt på spel i det här arbetet, inte bara för din egen skull utan för Marys och barnens; det finns många ställen där man behöver goda kuskar eller goda hästskötare, och om du någonsin tycker att du borde sluta med droskarbetet så låt mig veta det.”

Sedan skickade hon några vänliga hälsningar till Mary och stack något i hans hand och sa: ”Här är fem shilling var till de två barnen; Mary vet hur de ska användas.”

Jerry tackade henne och verkade mycket glad, och när vi svängt ut från stationen kom vi äntligen hem, och jag, åtminstone, var trött.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet