Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 5. En god början

· The Equinest

Svart häst i en grön hage

Kapitel 5. En god början

Kusken hette John Manly; han hade en hustru och ett litet barn, och de bodde i kuskstugan, alldeles intill stallet.

Nästa morgon tog han ut mig på gården och gav mig en ordentlig ryktning, och just som jag skulle gå in i min box, med pälsen mjuk och blank, kom godsägaren in för att titta på mig, och han verkade nöjd. ”John”, sade han, ”jag hade tänkt prova den nya hästen i morse, men jag har annat att uträtta. Du kan lika gärna ta ut honom efter frukosten; rid över allmänningen och genom Highwood, och tillbaka förbi vattenkvarnen och längs ån; då får vi se hur han går.”

”Det ska jag göra, herrn”, sade John. Efter frukosten kom han och satte på mig ett träns. Han var mycket noga med att släppa ut och dra åt remmarna så att det satt bekvämt på mitt huvud; sedan hämtade han en sadel, men den var inte tillräckligt bred för min rygg; han såg det genast och gick efter en annan, som passade fint. Han red mig först i skritt, sedan i trav, sedan i galopp, och när vi kom ut på allmänningen gav han mig en lätt beröring med spöet, och vi fick en härlig tur i full galopp.

”Ho, ho, min gosse”, sade han när han höll in mig, ”du skulle nog gärna vilja följa med hundarna på jakt, tror jag.”

När vi kom tillbaka genom parken mötte vi godsägaren och mrs Gordon, som var ute och gick; de stannade, och John hoppade av.

”Nå, John, hur går han?”

”Förstklassigt, herrn”, svarade John; ”han är snabb som en hjort och har gott mod också; men den lättaste beröring med tygeln räcker för att styra honom. Nere vid slutet av allmänningen mötte vi en av de där kringresande kärrorna som är behängda med korgar, filtar och sådant; herrn vet ju att många hästar inte går lugnt förbi sådana kärror; han tittade bara ordentligt på den och gick sedan vidare så lugnt och fint man kan tänka sig. De sköt kanin borta vid Highwood, och ett gevär small alldeles i närheten; han hejdade sig lite och tittade, men rörde sig inte ett steg åt höger eller vänster. Jag höll bara tygeln stadigt och hetsade honom inte, och jag tror att han varken har blivit skrämd eller illa behandlad när han var ung.”

”Det var bra”, sade godsägaren, ”jag ska prova honom själv i morgon.”

Dagen därpå leddes jag fram åt min husbonde. Jag kom ihåg min mors råd och min gamle gode husbondes, och jag försökte göra precis det han ville att jag skulle göra. Jag märkte att han var en mycket god ryttare, och omtänksam mot sin häst också. När han kom hem stod hans fru i herrgårdens dörr när han red fram.

”Nå, min käre”, sade hon, ”vad tycker du om honom?”

”Han är precis som John sade”, svarade han; ”en trevligare varelse vill jag aldrig sitta upp på. Vad ska vi kalla honom?”

”Vad sägs om Ebony?” sade hon; ”han är svart som ebenholts.”

”Nej, inte Ebony.”

”Vill du kalla honom Blackbird, som din farbrors gamla häst?”

”Nej, han är mycket vackrare än gamle Blackbird någonsin var.”

”Ja”, sade hon, ”han är verkligen en riktig skönhet, och han har ett så vänligt, godmodigt ansikte och så vackra, kloka ögon – vad säger du om att kalla honom Black Beauty?”

”Black Beauty – ja, varför inte, jag tycker att det är ett mycket bra namn. Om du vill ska det bli hans namn”; och så blev det.

När John gick in i stallet berättade han för James att husbonden och frun hade valt ett bra, förnuftigt engelskt namn åt mig, ett som betydde något; inte som Marengo, eller Pegasus, eller Abdallah. De skrattade båda två, och James sade: ”Om det inte vore för att det rör upp gamla minnen skulle jag ha kallat honom Rob Roy, för jag har aldrig sett två hästar som är så lika varandra.”

”Det är inte så konstigt”, sade John; ”visste du inte att bonden Greys gamla Duchess var mor till dem båda?”

Det hade jag aldrig hört förut; så stackars Rob Roy, som dödades under den där jakten, var min bror! Det var inte konstigt att min mor hade blivit så upprörd. Det verkar som om hästar inte har några släktingar; åtminstone känner de aldrig igen varandra efter att de har sålts.

John verkade mycket stolt över mig; han brukade göra min man och svans nästan lika släta som en dams hår, och han pratade mycket med mig; jag förstod förstås inte allt han sade, men jag lärde mig mer och mer vad han menade och vad han ville att jag skulle göra. Jag blev mycket fäst vid honom, han var så mild och snäll; han verkade förstå precis hur en häst känner sig, och när han ryktade mig visste han var jag var öm och var jag var kittlig; när han borstade mitt huvud gick han lika försiktigt över mina ögon som om de hade varit hans egna, och han retade aldrig upp mig.

James Howard, stallpojken, var lika mild och trevlig på sitt sätt, så jag tyckte att jag hade det bra. Det fanns en annan man som hjälpte till på gården, men han hade mycket lite med Ginger och mig att göra.

Några dagar senare skulle jag ut med Ginger framför vagnen. Jag undrade hur vi skulle komma överens; men bortsett från att hon lade öronen bakåt när jag leddes fram till henne uppförde hon sig mycket väl. Hon gjorde sitt arbete ärligt och tog sin fulla del, och jag kan aldrig önska mig en bättre kamrat i parselen. När vi kom till en backe saktade hon inte farten, utan lade sig med hela sin tyngd i selen och drog rakt uppför. Vi hade båda samma slags mod i arbetet, och John fick oftare hålla emot oss än driva på oss; han behövde aldrig använda spöet på någon av oss; dessutom hade vi ungefär samma steg, och jag tyckte att det var mycket lätt att hålla takten med henne i trav, vilket gjorde det trevligt, och husbonden tyckte alltid om när vi höll takten väl, och det gjorde John också. När vi hade varit ute tillsammans två eller tre gånger blev vi riktigt vänskapliga och sällskapliga, och det fick mig att känna mig mycket hemma.

Vad gäller Merrylegs blev han och jag snart goda vänner; han var en så glad, modig och godmodig liten krabat att alla tyckte om honom, särskilt fröken Jessie och Flora, som brukade rida omkring på honom i fruktträdgården och leka roliga lekar med honom och sin lilla hund Frisky.

Vår husbonde hade två andra hästar som stod i ett annat stall. Den ena var Justice, en cob i konstantskimmel, som användes som ridhäst eller framför packvagnen; den andra var en gammal brun jakthäst som hette Sir Oliver; han orkade inte arbeta längre, men var en stor favorit hos husbonden, som lät honom gå fritt i parken; ibland drog han lite lätta lass på godset, eller bar en av de unga damerna när de red ut med sin far, för han var mycket snäll och kunde anförtros ett barn lika väl som Merrylegs. Cobben var en stark, välbyggd och godmodig häst, och ibland pratade vi lite med varandra i hagen, men jag kunde förstås inte bli lika förtrogen med honom som med Ginger, som stod i samma stall.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet