Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 32. En hästmarknad

Kapitel 32. En hästmarknad
En hästmarknad är utan tvivel en mycket underhållande plats för dem som inte har något att förlora; där finns i alla fall mycket att se.
Långa rader av unghästar från landsbygden, direkt från kärrmarkerna; och flockar av raggiga små welshponnyer, inte högre än Merrylegs; och hundratals arbetshästar av alla slag, en del med sina långa svansar uppflätade och knutna med scharlakansröda snören; och en hel del som jag själv, vackra och av fint blod, men som hade sjunkit ner i medelklassen på grund av någon olycka eller något skönhetsfel, dålig andning eller någon annan krämpa. Där fanns några praktfulla djur i sina bästa år, som dög till vad som helst; de kastade fram benen och visade upp sina gångarter med stil när de travades upp vid ledtygel med skötaren springande bredvid. Men längre bak stod en mängd stackars krakar, sorgligt utslitna av hårt arbete, med knäna som vek sig framåt och bakbenen som svängde utåt vid varje steg, och där fanns några mycket modstulna gamla hästar, med underläppen hängande och öronen tungt bakåtlagda, som om det inte fanns någon glädje kvar i livet och inget mer hopp; några var så magra att man kunde se alla revbenen, och några hade gamla sår på ryggen och höfterna. Det var sorgliga syner för en häst, som inte vet om han själv kan komma att hamna i samma tillstånd.
Det köpslogs en hel del, bjöds upp och pressades ner; och om en häst får säga vad han tycker, så långt han förstår, skulle jag säga att det berättades fler lögner och förekom mer fiffel på den där hästmarknaden än en klok man skulle kunna redogöra för. Jag ställdes tillsammans med två eller tre andra starka, användbara hästar, och en hel del människor kom för att titta på oss. Herrarna vände sig alltid bort från mig när de såg mina skadade knän; fast mannen som hade mig svor på att det bara var en halkning i spiltan.
Det första de gjorde var att bända upp min mun, sedan titta på mina ögon, sedan känna längs med hela benen, och ge mig ett hårt tag i skinnet och köttet, och sedan prova mina gångarter. Det var märkvärdigt vilken skillnad det var i hur detta gjordes. En del gjorde det på ett grovt, likgiltigt sätt, som om man bara var en träbit; medan andra lät händerna glida varsamt över ens kropp, med en klapp då och då, liksom för att säga: ”Med din tillåtelse.” Jag bedömde förstås köparna mycket efter hur de uppträdde mot mig.
Det fanns en man som jag tänkte att jag skulle bli lycklig med om han köpte mig. Han var ingen gentleman, men inte heller en av de där högljudda, prålande typerna som kallar sig det. Han var ganska liten men välväxt och snabb i alla sina rörelser. Jag visste genast på sättet han hanterade mig att han var van vid hästar; han talade lugnt, och hans grå ögon hade en vänlig, glad blick. Det kan låta konstigt – men det är sant ändå – att den rena, friska doft han hade omkring sig fick mig att fatta tycke för honom; ingen lukt av gammal öl och tobak, som jag avskydde, utan en frisk doft som om han hade kommit direkt från en höskulle. Han bjöd tjugotre pund för mig, men det avböjdes, och han gick därifrån. Jag tittade efter honom, men han var borta, och en mycket hårdhänt, högröstad man kom fram. Jag var förskräckligt rädd att han skulle få mig; men han gick sin väg. En eller två till kom som inte menade allvar. Sedan kom mannen med det hårda ansiktet tillbaka och bjöd tjugotre pund. Det var en mycket jämn dragkamp om priset, för min säljare började tro att han inte skulle få allt han begärde och måste gå ner; men just då kom mannen med de grå ögonen tillbaka. Jag kunde inte låta bli att sträcka fram huvudet mot honom. Han strök mig vänligt över ansiktet.
”Nå, gamle gosse”, sade han, ”jag tror att vi skulle passa varandra. Jag ger tjugofyra för honom.”
”Säg tjugofem så får ni honom.”
”Tjugofyra pund och tio shilling”, sade min vän i mycket bestämd ton, ”och inte en sixpence till – ja eller nej?”
”Det är en affär”, sade säljaren; ”och ni kan lita på att det finns förfärligt mycket kvalitet i den hästen, och om ni vill ha honom för droskkörning är han ett riktigt fynd.”
Pengarna betalades på stället, och min nye husbonde tog min grimma och ledde ut mig från marknaden till ett värdshus, där han hade sadel och träns färdiga. Han gav mig ett gott mål havre och stod bredvid medan jag åt, och pratade för sig själv och pratade med mig. En halvtimme senare var vi på väg till London, genom trevliga småvägar och landsvägar, tills vi kom ut på den stora landsvägen till London, där vi färdades i jämn takt, tills vi i skymningen nådde den stora staden. Gaslyktorna var redan tända; det fanns gator till höger och gator till vänster och gator som korsade varandra, i det oändliga. Jag trodde att vi aldrig skulle komma till slutet på dem. Till sist, när vi passerade genom en av dem, kom vi till en lång droskstation, och då ropade min ryttare med glad röst: ”Godnatt, chefen!”
”Hallå där!” ropade en röst. ”Har du fått tag i en bra en?”
”Jag tror det”, svarade min ägare.
”Jag önskar dig lycka till med honom.”
”Tack, chefen”, och han red vidare. Snart svängde vi in på en av sidogatorna, och ungefär halvvägs upp på den svängde vi in på en mycket smal gata, med ganska fattiga hus på ena sidan och vad som tycktes vara vagnslider och stall på den andra.
Min ägare höll in vid ett av husen och visslade. Dörren flög upp, och en ung kvinna kom springande ut, följd av en liten flicka och en liten pojke. Det blev en mycket livlig välkomsthälsning när min ryttare steg av.
”Så där ja, Harry, min pojke, öppna grindarna, så hämtar mor lyktan åt oss.”
I nästa ögonblick stod de alla runt mig på en liten stallgård.
”Är han snäll, pappa?”
”Ja, Dolly, lika snäll som din egen kattunge; kom och klappa honom.”
Genast klappade den lilla handen mig över hela bogen utan rädsla. Vad skönt det kändes!
”Låt mig göra i ordning en kliblöt åt honom medan du gnider torr honom”, sade mamman.
”Gör det, Polly, det är precis vad han behöver; och jag vet att du har en härlig blöt färdig åt mig också.”
”Korvknyte och äppelpaj!” ropade pojken, och då började alla skratta. Jag leddes in i en bekväm spilta som luktade rent, med gott om torr halm, och efter en utmärkt kvällsmat lade jag mig ner och tänkte att jag skulle bli lycklig.
Översatt från engelska. Läs originalet