Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 9. Merrylegs

Kapitel 9. Merrylegs
Mr Blomefield, kyrkoherden, hade en stor barnaskara med pojkar och flickor; ibland brukade de komma och leka med fröken Jessie och Flora. En av flickorna var lika gammal som fröken Jessie; två av pojkarna var äldre, och sedan fanns det flera små. När de kom fick Merrylegs mycket att göra, för ingenting tyckte de om så mycket som att turas om att sitta upp på honom och rida omkring i fruktträdgården och hemhagen, och det kunde de hålla på med i timmar.
En eftermiddag hade han varit ute med dem länge, och när James förde in honom och satte på honom grimman sade han:
”Så där, din rackare, se nu till att du uppför dig, annars får vi problem.”
”Vad har du hittat på, Merrylegs?” frågade jag.
”Åh!” sade han och kastade med sitt lilla huvud, ”jag har bara gett de där ungdomarna en läxa; de visste inte när de hade fått nog, och inte heller när jag hade fått nog, så jag kastade helt enkelt av dem bakåt; det var det enda de kunde förstå.”
”Vad!” sade jag, ”kastade du av barnen? Jag trodde att du visste bättre än så! Kastade du av fröken Jessie eller fröken Flora?”
Han såg mycket förolämpad ut och sade:
”Naturligtvis inte; det skulle jag inte göra för den bästa havre som någonsin kommit in i stallet; jag är ju lika rädd om våra unga damer som husbonden själv kunde vara, och vad de små beträffar är det jag som lär dem att rida. När de verkar rädda eller lite ostadiga på min rygg går jag så mjukt och tyst som gamla katten när hon smyger på en fågel; och när de sitter bra ökar jag farten igen, förstår du, bara för att vänja dem vid det; så du behöver inte besvära dig med att predika för mig; jag är den bästa vän och den bästa ridlärare de där barnen har. Det är inte de, det är pojkarna; pojkar”, sade han och skakade på manen, ”är något helt annat; de måste ridas in som vi reds in när vi var unga, och helt enkelt lära sig hur saker och ting ligger till. De andra barnen hade ridit omkring på mig i nästan två timmar, och sedan tyckte pojkarna att det var deras tur, och det var det ju, och jag hade ingenting emot det.
De red på mig i tur och ordning, och jag galopperade omkring med dem, upp och ner över fälten och runt hela fruktträdgården, en god timme. De hade var och en skurit en stor hasselkäpp till ridspö och använde den lite för hårt; men jag tog det med gott humör, tills jag till slut tyckte att vi hade fått nog, så jag stannade två eller tre gånger som en vink. Pojkar, förstår du, tror att en häst eller ponny är som ett ånglok eller ett tröskverk, som kan fortsätta så länge och så fort de vill; de tänker aldrig på att en ponny kan bli trött eller ha några känslor; så eftersom den som piskade mig inte förstod reste jag mig bara på bakbenen och lät honom glida av bakåt – det var allt. Han satt upp på mig igen, och jag gjorde likadant. Sedan satt den andra pojken upp, och så snart han började använda sin käpp lade jag honom i gräset, och så vidare, tills de förstod – det var allt. De är inga dåliga pojkar; de vill inte vara grymma. Jag tycker mycket om dem; men du förstår, jag var tvungen att ge dem en läxa. När de förde mig till James och berättade det för honom tror jag att han blev mycket arg när han såg så stora käppar. Han sade att de bara passade för boskapsdrivare och kringresande folk, och inte för unga herrar.”
”Om jag hade varit du”, sade Ginger, ”hade jag gett de där pojkarna en ordentlig spark, och det hade varit en läxa för dem.”
”Det tror jag gärna att du hade gjort”, sade Merrylegs; ”men jag är inte riktigt så dum (med förlov sagt) att jag gör vår husbonde arg eller får James att skämmas över mig. Dessutom har jag ansvaret för de där barnen när de rider; jag säger dig, de är anförtrodda åt mig. Bara häromdagen hörde jag ju vår husbonde säga till mrs Blomefield: ’Min bästa frun, frun behöver inte oroa sig för barnen; min gamle Merrylegs tar lika väl hand om dem som frun eller jag skulle kunna; jag försäkrar frun att jag inte skulle sälja den ponnyn för alla pengar i världen, han är så fullkomligt snäll och pålitlig’; och tror du att jag är ett så otacksamt kräk att jag skulle glömma all den vänlighet jag har fått här i fem år, och allt förtroende de har för mig, och bli elak för att ett par okunniga pojkar behandlade mig illa? Nej, nej! du har aldrig haft en bra plats där de var snälla mot dig, och därför vet du inte, och jag tycker synd om dig; men jag kan säga dig att bra platser gör bra hästar. Jag skulle inte vilja göra vårt folk ledsna för allt i världen; jag älskar dem, det gör jag”, sade Merrylegs, och han gav ifrån sig ett lågt ”ho, ho, ho!” genom näsan, som han brukade göra på morgonen när han hörde James steg vid dörren.
”Dessutom”, fortsatte han, ”om jag började sparkas, var skulle jag då hamna? Jo, såld i en handvändning, utan några rekommendationer, och jag kunde få slita som en slav under en slaktarpojke, eller arbetas ihjäl på någon badort där ingen brydde sig om mig, utom för att se hur fort jag kunde springa, eller piskas fram framför någon kärra med tre eller fyra stora karlar i som skulle ut och festa på söndagen, som jag ofta har sett på det ställe där jag bodde innan jag kom hit; nej”, sade han och skakade på huvudet, ”jag hoppas att jag aldrig hamnar där.”
Översatt från engelska. Läs originalet