Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 22. Earlshall

Kapitel 22. Earlshall
Nästa morgon efter frukosten spände Joe Merrylegs för matmors låga schäs för att köra honom till prästgården; han kom först och sa farväl till oss, och Merrylegs gnäggade till oss från gården. Sedan sadlade John Ginger och tog mig som handhäst, och red med oss tvärs över landet ungefär femton engelska mil till Earlshall Park, där greven av Wexmire bodde. Där fanns ett mycket ståtligt hus och en mängd stall. Vi kom in på gården genom en stenportal, och John frågade efter herr York. Det dröjde en stund innan han kom. Han var en ståtlig medelålders man, och hans röst sa genast att han räknade med att bli åtlydd. Han var mycket vänlig och artig mot John, och efter att ha gett oss en flyktig blick kallade han på en stalldräng som skulle föra oss till våra boxar och bjöd John på något att förfriska sig med.
Vi fördes till ett ljust, luftigt stall och ställdes i boxar bredvid varandra, där vi gneds torra och fick mat. Efter ungefär en halvtimme kom John och herr York, som skulle bli vår nye kusk, in för att titta på oss.
”Nå, herr Manly”, sa han efter att noga ha tittat på oss båda, ”jag kan inte se något fel på de här hästarna; men vi vet alla att hästar har sina egenheter precis som människor, och att de ibland behöver olika behandling. Jag skulle vilja veta om det finns något särskilt hos någon av dem som du vill nämna.”
”Tja”, sa John, ”jag tror inte att det finns ett bättre par hästar i hela landet, och jag är verkligen bedrövad över att skiljas från dem, men de är inte lika. Den svarte har det mest fulländade lynne jag någonsin har känt; jag tror inte att han har hört ett hårt ord eller fått ett slag sedan han föddes, och hela hans glädje tycks vara att göra det man önskar; men fuxen, misstänker jag, måste ha blivit illa behandlad; det fick vi höra av hästhandlaren. Hon kom till oss bitsk och misstänksam, men när hon märkte vad för slags ställe vårt var, gick det över så småningom; på tre år har jag inte sett minsta tecken på dåligt humör, och om hon blir väl behandlad finns det inget bättre och villigare djur än hon. Men hon har av naturen ett mer lättretligt sinnelag än den svarte; flugor plågar henne mer; allt som är fel med selen irriterar henne mer; och om hon blev illa eller orättvist behandlad vore det inte otroligt att hon gav igen med samma mynt. Du vet att många hästar med mycket temperament gör så.”
”Naturligtvis”, sa York, ”det förstår jag mycket väl; men du vet att det inte är lätt i stall som dessa att ha alla stalldrängar precis som de borde vara. Jag gör mitt bästa, och där får det stanna. Jag ska komma ihåg vad du har sagt om stoet.”
De var på väg ut ur stallet när John stannade och sa: ”Det är bäst att jag nämner att vi aldrig har använt uppsättningstygel på någon av dem; den svarte har aldrig haft någon på sig, och hästhandlaren sa att det var gagbettet som förstörde den andras lynne.”
”Tja”, sa York, ”om de kommer hit måste de bära uppsättningstygel. Själv föredrar jag lösa tyglar, och greven är alltid mycket förnuftig när det gäller hästar; men grevinnan – det är en annan sak; hon vill ha stil, och om hennes vagnshästar inte är hårt uppbundna vill hon inte ens se åt dem. Jag står alltid emot gagbettet och kommer att fortsätta med det, men tygeln måste vara hårt åtdragen när grevinnan åker!”
”Det är synd, mycket synd”, sa John, ”men nu måste jag gå, annars missar jag tåget.”
Han gick runt till var och en av oss för att klappa oss och tala med oss en sista gång; hans röst lät mycket sorgsen.
Jag höll mitt huvud tätt intill honom; det var allt jag kunde göra för att säga farväl; och sedan var han borta, och jag har aldrig sett honom sedan dess.
Nästa dag kom lord Wexmire för att titta på oss; han verkade nöjd med vårt utseende.
”Jag har stort förtroende för de här hästarna”, sa han, ”efter det omdöme min vän herr Gordon har gett mig om dem. De passar förstås inte ihop i färgen, men jag tror att de kommer att duga mycket bra för vagnen medan vi är på landet. Innan vi reser till London måste jag försöka hitta en häst som passar ihop med Baron; den svarte hästen, tror jag, är perfekt som ridhäst.”
York berättade då för honom vad John hade sagt om oss.
”Nå”, sa han, ”du får hålla ett öga på stoet och sätta uppsättningstygeln löst; de kommer säkert att klara sig mycket bra om man tar lite hänsyn till dem i början. Jag ska nämna det för grevinnan.”
På eftermiddagen blev vi selade och spända för vagnen, och när stallklockan slog tre leddes vi runt till framsidan av huset. Allt var mycket storslaget och tre eller fyra gånger så stort som det gamla huset i Birtwick, men inte hälften så trevligt, om en häst får ha en åsikt. Två betjänter stod redo, klädda i gråbrun livré med scharlakansröda knäbyxor och vita strumpor. Snart hörde vi frasandet av siden när grevinnan kom nerför stentrappan. Hon gick runt för att titta på oss; hon var en lång, högdragen kvinna och verkade missnöjd med något, men hon sa ingenting och steg in i vagnen. Det var första gången jag bar uppsättningstygel, och jag måste säga att fast det förvisso var besvärligt att inte kunna sänka huvudet då och då, drog den inte upp mitt huvud högre än jag var van att bära det. Jag var orolig för Ginger, men hon verkade lugn och nöjd.
Nästa dag klockan tre stod vi åter vid dörren, och betjänterna likaså; vi hörde sidenklänningen frasa och grevinnan kom nerför trappan, och med befallande röst sa hon: ”York, du måste sätta de där hästarnas huvuden högre; de är inte fina nog att visas.”
York klev ner och sa mycket respektfullt: ”Jag ber om ursäkt, grevinnan, men de här hästarna har inte varit uppbundna på tre år, och greven sa att det vore säkrare att vänja dem vid det gradvis; men om grevinnan önskar kan jag ta upp dem lite till.”
”Gör det”, sa hon.
York gick fram till våra huvuden och kortade tygeln själv – ett hål, tror jag; varje liten sak gör skillnad, på gott och ont, och den dagen hade vi en brant backe att ta oss uppför. Då började jag förstå vad jag hade hört talas om. Jag ville förstås sträcka huvudet framåt och dra vagnen uppför med full vilja, som vi var vana att göra; men nej, jag var tvungen att dra med huvudet uppe nu, och det tog all kraft ur mig, och påfrestningen hamnade på ryggen och benen. När vi kom in sa Ginger: ”Nu ser du hur det är; men det här är inte så illa, och om det inte blir mycket värre än så här tänker jag inte säga något om det, för vi blir mycket väl behandlade här; men om de spänner upp mig hårt, då får de se upp! Jag står inte ut med det, och jag tänker inte göra det.”
Dag för dag, hål för hål, kortades våra uppsättningstyglar, och i stället för att se fram emot att få selen på mig, som jag förr gjorde, började jag frukta det. Ginger verkade också rastlös, fast hon sa mycket lite. Till sist trodde jag att det värsta var över; på flera dagar kortades tyglarna inte mer, och jag bestämde mig för att göra det bästa av det och göra min plikt, fast det nu var ett ständigt plågoris i stället för ett nöje; men det värsta hade inte kommit än.
Översatt från engelska. Läs originalet