Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 20. Joe Green

Kapitel 20. Joe Green
Joe Green skötte sig mycket bra; han lärde sig snabbt och var så uppmärksam och noggrann att John började lita på honom i många saker; men som jag har sagt var han liten för sin ålder, och det var sällan han fick motionera Ginger eller mig; men en morgon hände det sig att John var ute med Justice och packvagnen, och husbonden ville att ett brev genast skulle föras till en herrgård ungefär tre engelska mil bort, och han gav order om att Joe skulle sadla mig och ta det dit, och lade till varningen att han skulle rida lugnt.
Brevet lämnades, och vi var i lugn takt på väg hem när vi kom till tegelbruket. Där såg vi en kärra tungt lastad med tegel; hjulen hade fastnat i den sega leran i några djupa hjulspår, och körkarlen skrek och piskade de två hästarna utan förbarmande. Joe höll in. Det var en sorglig syn. Där var de två hästarna som spände sig och kämpade av alla krafter för att dra ut kärran, men de kunde inte rubba den; svetten strömmade från deras ben och flanker, sidorna hävde sig och varje muskel var spänd, medan mannen, som slet ursinnigt i huvudet på den främre hästen, svor och piskade på det mest brutala sätt.
”Stopp där”, sa Joe, ”sluta piska hästarna på det där viset; hjulen sitter så fast att de inte kan rubba kärran.”
Mannen brydde sig inte om det utan fortsatte att piska.
”Sluta! Snälla, sluta!” sa Joe. ”Jag ska hjälpa dig att lätta på lasset; de kan inte rubba den nu.”
”Sköt du ditt, din fräcka unga slyngel, så sköter jag mitt!” Mannen var utom sig av ilska och dessutom berusad, och han lade på med piskan igen. Joe vände mitt huvud, och i nästa ögonblick var vi på väg i rask galopp mot tegelbruksägarens hus. Jag kan inte säga om John skulle ha gillat vår fart, men Joe och jag var helt eniga, och så arga att vi inte kunde ha gått långsammare.
Huset låg alldeles vid vägkanten. Joe knackade på dörren och ropade: ”Hallå! Är herr Clay hemma?” Dörren öppnades, och herr Clay kom själv ut.
”Hallå, unge man! Du verkar ha bråttom; några order från godsägaren i morse?”
”Nej, herr Clay, men det är en karl i ert tegelbruk som piskar ihjäl två hästar. Jag sa åt honom att sluta, och det ville han inte; jag sa att jag skulle hjälpa honom att lätta på lasset, och det ville han inte; så jag har kommit för att berätta det. Snälla, herrn, gå dit.” Joes röst darrade av upphetsning.
”Tack ska du ha, min gosse”, sa mannen och sprang in efter sin hatt; sedan stannade han ett ögonblick: ”Vill du vittna om vad du såg om jag ställer karlen inför en fredsdomare?”
”Det vill jag”, sa Joe, ”och gärna också.” Mannen var borta, och vi var på väg hem i rask trav.
”Men vad är det med dig, Joe? Du ser arg ut från topp till tå”, sa John när pojken kastade sig ur sadeln.
”Jag är arg från topp till tå, det kan jag tala om”, sa pojken, och sedan berättade han med hastiga, upphetsade ord allt som hade hänt. Joe var vanligtvis en så tyst och stillsam liten kille att det var märkvärdigt att se honom så upprörd.
”Rätt, Joe! Du gjorde rätt, min gosse, vare sig karlen blir instämd eller inte. Många skulle ha ridit förbi och sagt att det inte var deras sak att lägga sig i. Men jag säger att när det gäller grymhet och förtryck är det allas sak att lägga sig i när de ser det; du gjorde rätt, min gosse.”
Joe var alldeles lugn vid det här laget och stolt över att John gillade det han gjort, och han kratsade mina hovar och gned mig torr med fastare hand än vanligt.
De skulle just gå hem för att äta middag när betjänten kom ner till stallet och sa att Joe genast skulle komma till husbondens arbetsrum; en man hade förts dit för att ha misshandlat hästar, och Joes vittnesmål behövdes. Pojken rodnade ända upp till pannan, och ögonen gnistrade. ”Det ska de få”, sa han.
”Snygga till dig lite”, sa John. Joe drog i halsduken och ryckte i jackan och var borta på ett ögonblick. Eftersom vår husbonde var en av grevskapets fredsdomare fördes fall ofta till honom för att avgöras, eller för att han skulle säga vad som borde göras. I stallet hörde vi inget mer på en stund, eftersom det var karlarnas middagstimme, men när Joe sedan kom in i stallet såg jag att han var på strålande humör; han gav mig en godmodig klapp och sa: ”Sådant tänker vi inte se på, eller hur, gamle gosse?” Vi hörde efteråt att han hade vittnat så tydligt, och att hästarna var i ett så utmattat tillstånd och bar spår av så brutal behandling, att körkarlen ställdes inför rätta och kanske kunde dömas till två eller tre månaders fängelse.
Det var märkvärdigt vilken förändring som hade kommit över Joe. John skrattade och sa att han hade vuxit en tum den veckan, och jag tror att han hade gjort det. Han var precis lika snäll och vänlig som förut, men det fanns mer målmedvetenhet och beslutsamhet i allt han gjorde – som om han på en gång hade hoppat från pojke till man.
Översatt från engelska. Läs originalet