Följ vår helt nya YouTube-kanal!

Hästkul

Läs Black Beauty online – Kapitel 27. Förstörd och på väg utför

· The Equinest

Svart häst på en grön äng

Kapitel 27. Förstörd och på väg utför

Så snart mina knän hade läkt tillräckligt släpptes jag ut i en liten hage i en månad eller två; inget annat djur fanns där, och fast jag njöt av friheten och det söta gräset hade jag så länge varit van vid sällskap att jag kände mig mycket ensam. Ginger och jag hade blivit nära vänner, och nu saknade jag hennes sällskap oerhört. Jag gnäggade ofta när jag hörde hovslag passera på vägen, men jag fick sällan något svar; tills grinden en morgon öppnades, och vem kom in om inte kära gamla Ginger. Mannen drog av henne grimman och lämnade henne där. Med ett glatt gnägg travade jag fram till henne; vi var båda glada att träffas, men jag förstod snart att det inte var för vårt nöjes skull som hon hade förts dit till mig. Hennes historia skulle bli för lång att berätta, men slutet på den var att hon hade blivit förstörd av hård ridning och nu hade släppts ut för att se vad vila kunde göra.

Lord George var ung och ville inte ta emot några varningar; han var en hårdhänt ryttare och jagade så fort han fick chansen, helt likgiltig för sin häst. Strax efter att jag hade lämnat stallet var det en steeplechase, och han bestämde sig för att rida. Fast stalldrängen sa till honom att hon var lite överansträngd och inte i form för loppet, trodde han inte på det, och på tävlingsdagen drev han Ginger att hålla jämna steg med de främsta ryttarna. Med sitt livliga temperament ansträngde hon sig till det yttersta; hon kom in bland de tre första hästarna, men hennes andning hade tagit skada, och dessutom var han för tung för henne, och hennes rygg var överansträngd. ”Och så”, sa hon, ”här står vi, förstörda i vår ungdoms och krafts bästa år, du av en fyllbult och jag av en dåre; det är mycket hårt.” Vi kände båda inom oss att vi inte var vad vi hade varit. Det förstörde dock inte glädjen vi hade av varandras sällskap; vi galopperade inte omkring som vi en gång gjort, men vi brukade beta och ligga tillsammans och stå i timmar under en av de skuggiga lindarna med huvudena tätt intill varandra; och så fördrev vi tiden tills familjen kom tillbaka från staden.

En dag såg vi greven komma in i hagen, och York var med honom. När vi såg vilka det var stod vi stilla under vår lind och lät dem komma fram till oss. De undersökte oss noga. Greven verkade mycket förargad.

”Där har vi trehundra pund bortkastade utan någon som helst nytta”, sa han, ”men det som bekymrar mig mest är att de här hästarna från min gamle vän, som trodde att de skulle få ett gott hem hos mig, är förstörda. Stoet ska få gå på bete i tolv månader, så får vi se vad det gör för henne; men den svarte, han måste säljas; det är mycket synd, men jag kan inte ha knän som de här i mina stall.”

”Nej, greven, naturligtvis inte”, sa York, ”men han skulle kunna få en plats där utseendet inte betyder så mycket och ändå bli väl behandlad. Jag känner en man i Bath, ägare till ett hyrstall, som ofta söker en bra häst till lågt pris; jag vet att han sköter sina hästar väl. Likskådningen friade hästens rykte, och grevens rekommendation, eller min, skulle räcka som garanti för honom.”

”Det är bäst att du skriver till honom, York. Jag bryr mig mer om platsen än om pengarna han skulle inbringa.”

Efter detta lämnade de oss.

”De kommer snart att föra bort dig”, sa Ginger, ”och jag kommer att förlora den enda vän jag har, och mest troligt får vi aldrig se varandra igen. Det är en hård värld!”

Ungefär en vecka efter detta kom Robert ut i hagen med en grimma, som han drog över mitt huvud, och ledde bort mig. Det blev inget avsked från Ginger; vi gnäggade till varandra när jag leddes bort, och hon travade oroligt längs häcken och ropade på mig så länge hon kunde höra ljudet av mina hovar.

Genom Yorks rekommendation köptes jag av ägaren till hyrstallet. Jag fick resa med tåg, vilket var nytt för mig och krävde en hel del mod första gången; men när jag märkte att pustandet, rusandet, visslandet och framför allt skakningarna i den hästvagn jag stod i inte gjorde mig någon verklig skada, tog jag det snart lugnt.

När jag kom fram till resans slut befann jag mig i ett hyggligt bekvämt stall och blev väl omskött. De här stallen var inte så luftiga och trevliga som dem jag var van vid. Spiltorna lutade i stället för att vara plana, och eftersom mitt huvud hölls fastbundet vid krubban var jag tvungen att alltid stå i lutningen, vilket var mycket tröttsamt. Människorna tycks ännu inte veta att hästar kan arbeta mer om de kan stå bekvämt och vända sig om; men jag blev i alla fall väl utfodrad och väl ryktad, och på det hela taget tror jag att vår husbonde tog så väl hand om oss som han kunde. Han hade en hel del hästar och vagnar av olika slag att hyra ut. Ibland körde hans egna karlar dem; andra gånger hyrdes häst och schäs ut till herrar eller damer som körde själva.

Alla kapitel

Översatt från engelska. Läs originalet