Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 23. Ett slag för friheten

Kapitel 23. Ett slag för friheten
En dag kom grevinnan ner senare än vanligt, och sidenet frasade mer än någonsin.
”Kör till hertiginnan av B”, sa hon, och sedan efter en paus: ”Ska du aldrig få upp de där hästarnas huvuden, York? Höj dem genast och låt oss slippa mer av det här daltandet och dumheterna.”
York kom till mig först, medan stalldrängen stod vid Gingers huvud. Han drog mitt huvud bakåt och spände tygeln så hårt att det var nästan outhärdligt; sedan gick han till Ginger, som otåligt kastade med huvudet upp och ner mot bettet, som hon nu brukade. Hon förstod mycket väl vad som skulle komma, och i samma ögonblick som York tog tygeln ur tömringen för att korta den tog hon chansen och stegrade sig så plötsligt att York fick ett hårt slag på näsan och hatten bortslagen; stalldrängen höll på att slås omkull. Genast rusade de båda fram till hennes huvud; men hon var mer än en match för dem och fortsatte att kasta sig, stegra sig och sparka på det mest desperata sätt.
Till sist sparkade hon sig rakt över vagnsstången och föll omkull, efter att ha gett mig ett hårt slag på vänstra bakdelen. Ingen vet vilken mer skada hon kunde ha ställt till med om inte York genast hade satt sig platt på hennes huvud för att hindra henne från att kämpa emot, samtidigt som han ropade: ”Spänn loss den svarte! Spring efter vinschen och skruva loss vagnsstången! Skär av dragremmen här, någon, om ni inte kan haka loss den!” En av betjänterna sprang efter vinschen och en annan hämtade en kniv från huset. Stalldrängen fick snart loss mig från Ginger och vagnen och ledde mig till min box. Han släppte bara in mig som jag var och sprang tillbaka till York. Jag var mycket upprörd över det som hade hänt, och om jag någonsin hade varit van att sparka eller stegra mig är jag säker på att jag hade gjort det då; men det hade jag aldrig, och där stod jag, arg, öm i benet, med huvudet fortfarande uppspänt mot tömringen på selsadeln och utan möjlighet att få ner det. Jag var mycket olycklig och hade stor lust att sparka den förste som kom nära mig.
Snart nog leddes dock Ginger in av två stalldrängar, ordentligt tilltufsad och mörbultad. York kom med henne och gav sina order, och kom sedan för att titta på mig. På ett ögonblick släppte han ner mitt huvud.
”Förbaskade uppsättningstyglar!” sa han för sig själv. ”Jag trodde nog att det snart skulle bli något elände. Husbonden kommer att bli mycket förargad. Men så är det, om en kvinnas man inte kan styra henne kan förstås inte en tjänare det; så jag tvår mina händer, och om hon inte kommer till hertiginnans trädgårdsfest kan jag inte hjälpa det.”
York sa inte detta inför karlarna; han talade alltid respektfullt när de var i närheten. Nu kände han över mig överallt och hittade snart stället ovanför hasen där jag hade blivit sparkad. Det var svullet och ömt; han gav order om att det skulle baddas med varmt vatten, och sedan smordes det in med lite liniment.
Lord Wexmire blev mycket förargad när han fick veta vad som hade hänt; han lade skulden på York för att han hade gett efter för grevinnan, varpå denne svarade att han i fortsättningen mycket hellre tog emot sina order bara från greven själv; men jag tror inte att det blev något av det, för allt fortsatte som förut. Jag tyckte att York kunde ha stått upp bättre för sina hästar, men jag är kanske ingen domare.
Ginger spändes aldrig mer för vagnen, men när hon hade hämtat sig från sina blåmärken sa en av lord Wexmires yngre söner att han gärna ville ha henne; han var säker på att hon skulle bli en bra jakthäst. Själv var jag fortfarande tvungen att gå för vagnen och fick en ny kamrat som hette Max; han hade alltid varit van vid den åtdragna tygeln. Jag frågade honom hur han stod ut med den.
”Tja”, sa han, ”jag står ut med den för att jag måste; men den förkortar mitt liv, och den kommer att förkorta ditt också om du måste hålla ut med den.”
”Tror du”, sa jag, ”att våra husbönder vet hur dåligt det är för oss?”
”Det kan jag inte säga”, svarade han, ”men hästhandlarna och hästdoktorerna vet det mycket väl. Jag var en gång hos en hästhandlare som tränade mig och en annan häst att gå som ett par; han höll på att få upp våra huvuden, som han sa, lite högre och lite högre för varje dag. En herre som var där frågade honom varför han gjorde så. ’Därför’, sa han, ’att folk inte köper dem om vi inte gör det. Londonborna vill alltid att deras hästar ska bära huvudet högt och lyfta benen högt. Det är förstås mycket dåligt för hästarna, men det är bra för affärerna. Hästarna slits snart ut eller blir sjuka, och då kommer de efter ett nytt par.’ Det”, sa Max, ”är vad han sa så att jag hörde det, och du kan själv bedöma det.”
Vad jag fick lida av den tygeln i fyra långa månader framför grevinnans vagn vore svårt att beskriva; men jag är säker på att om det hade varat mycket längre skulle antingen min hälsa eller mitt humör ha gett vika. Innan dess hade jag aldrig vetat vad det var att fradga om munnen, men nu fick det skarpa bettets verkan på min tunga och käke, och den tvungna ställningen av mitt huvud och min strupe, mig alltid att fradga mer eller mindre om munnen. En del människor tycker att det är mycket fint att se och säger: ”Vilka fina, eldiga djur!” Men det är lika onaturligt för hästar som för människor att fradga om munnen; det är ett säkert tecken på obehag och borde åtgärdas. Dessutom var det ett tryck mot min luftstrupe, som ofta gjorde det mycket obehagligt att andas; när jag kom tillbaka från arbetet var hals och bröst ansträngda och ömma, mun och tunga känsliga, och jag kände mig utsliten och nedstämd.
I mitt gamla hem visste jag alltid att John och min husbonde var mina vänner; men här, fast jag på många sätt blev väl behandlad, hade jag ingen vän. York kunde ha vetat, och visste mycket troligt, hur den tygeln plågade mig; men jag antar att han tog för givet att det inte gick att ändra på; i alla fall gjordes ingenting för att lindra det för mig.
Översatt från engelska. Läs originalet