Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 6. Frihet

Kapitel 6. Frihet
Jag var riktigt lycklig på mitt nya ställe, och om det fanns en sak som jag saknade får ingen tro att jag var missnöjd; alla som hade med mig att göra var snälla, och jag hade ett ljust och luftigt stall och det bästa fodret. Vad mer kunde jag önska mig? Jo, frihet! I tre och ett halvt år av mitt liv hade jag haft all den frihet jag kunde önska mig; men nu måste jag, vecka efter vecka, månad efter månad och utan tvivel år efter år, stå i ett stall natt och dag utom när någon behövde mig, och då måste jag vara precis lika stadig och lugn som vilken gammal häst som helst som har arbetat i tjugo år. Remmar här och remmar där, ett bett i munnen och skygglappar för ögonen.
Nu klagar jag inte, för jag vet att det måste vara så. Jag menar bara att för en ung häst full av kraft och livslust, som är van vid en stor äng eller slätt där han kan kasta upp huvudet och svansen och galoppera i väg i full fart, och sedan runt och tillbaka igen med en frustning till sina kamrater – jag säger att det är svårt att aldrig få lite mer frihet att göra som man vill. Ibland, när jag hade fått mindre motion än vanligt, kände jag mig så full av liv och spänst att jag verkligen inte kunde hålla mig lugn när John tog ut mig för att motionera; vad jag än gjorde kändes det som om jag måste hoppa, eller dansa, eller kråma mig, och jag vet att jag måste ha skakat om honom ordentligt många gånger, särskilt i början; men han var alltid snäll och tålmodig.
”Lugnt, lugnt, min gosse”, brukade han säga; ”vänta lite, så ska vi ta en rejäl tur och snart få bort kittlet ur fötterna på dig.” Så snart vi var ute ur byn lät han mig sedan gå några engelska mil i rask trav, och förde mig sedan hem lika pigg som förut, bara kvitt springet i benen, som han kallade det. Pigga hästar som inte får tillräckligt med motion kallas ofta yra, fast det bara är lek; och en del stalldrängar straffar dem, men det gjorde inte vår John; han visste att det bara var livsglädje. Ändå hade han sina egna sätt att få mig att förstå, med tonfallet i rösten eller en beröring med tygeln. Om han var mycket allvarlig och helt bestämd märkte jag det alltid på hans röst, och den hade större makt över mig än något annat, för jag tyckte mycket om honom.
Jag borde säga att vi ibland fick vår frihet några timmar; det brukade vara på vackra söndagar sommartid. Vagnen kördes aldrig ut på söndagarna, eftersom kyrkan inte låg långt bort.
Det var en stor njutning för oss att släppas ut i hemhagen eller i den gamla fruktträdgården; gräset var så svalt och mjukt under fötterna, luften så ljuvlig, och friheten att göra som vi ville var så skön – att galoppera, att lägga oss ner och rulla runt på rygg, eller att nafsa på det söta gräset. Det var också en mycket bra tid att prata, när vi stod tillsammans i skuggan under den stora kastanjen.
Översatt från engelska. Läs originalet