Hästkul
Läs Black Beauty online – Kapitel 46. Jakes och damen

Kapitel 46. Jakes och damen
Jag såldes till en spannmålshandlare och bagare som Jerry kände, och hos honom trodde han att jag skulle få god mat och skäligt arbete. I det första hade han helt rätt, och om min husbonde alltid hade varit på plats tror jag inte att jag skulle ha blivit överlastad, men det fanns en förman som alltid jäktade och drev på alla, och ofta när jag redan hade ett fullt lass beordrade han att något mer skulle lastas på. Min körkarl, som hette Jakes, sa ofta att det var mer än jag borde dra, men den andre körde alltid över honom. ”Det var ingen idé att köra två gånger när en gång räckte, och han ville få affärerna att gå undan.”
Jakes hade, liksom de andra körkarlarna, alltid uppsättningstygeln uppe, vilket hindrade mig från att dra lätt, och när jag hade varit där i tre eller fyra månader märkte jag att arbetet tärde mycket på mina krafter.
En dag var jag lastad mer än vanligt, och en del av vägen gick brant uppför. Jag tog i av alla krafter, men jag kom inte framåt och måste hela tiden stanna. Det tyckte inte min kusk om, och han lät piskan vina ordentligt. ”Gå på, din lata krake”, sa han, ”annars ska jag lära dig.”
Åter fick jag igång det tunga lasset och kämpade mig fram några steg; åter föll piskan, och åter kämpade jag mig framåt. Smärtan av den stora kärrpiskan var skarp, men mitt sinne var lika sårat som mina stackars sidor. Att bli straffad och misshandlad när jag gjorde mitt allra bästa var så hårt att det tog allt mod ur mig. En tredje gång höll han på att prygla mig grymt, när en dam snabbt gick fram till honom och sa med en mild, allvarlig röst:
”Åh! Snälla, piska inte din goda häst mer; jag är säker på att han gör allt han kan, och vägen är mycket brant; jag är säker på att han gör sitt bästa.”
”Om hans bästa inte räcker för att få upp det här lasset får han göra något mer än sitt bästa; det är allt jag vet, frun”, sa Jakes.
”Men är det inte ett tungt lass?” sa hon.
”Jo, jo, för tungt”, sa han; ”men det är inte mitt fel; förmannen kom just när vi skulle köra och ville ha tre centner till pålastat för att slippa besväret, och jag får klara mig med det så gott jag kan.”
Han höll på att lyfta piskan igen, när damen sa:
”Snälla, sluta; jag tror att jag kan hjälpa dig om du låter mig.”
Mannen skrattade.
”Ser du”, sa hon, ”du ger honom inte en ärlig chans; han kan inte använda all sin kraft med huvudet uppbundet så som det är med den där uppsättningstygeln; om du tog av den är jag säker på att det skulle gå bättre för honom — försök nu”, sa hon övertalande, ”jag skulle bli mycket glad om du gjorde det.”
”Ja, ja”, sa Jakes med ett kort skratt, ”allt för att göra en dam till lags, förstås. Hur långt ner vill frun ha den?”
”Helt ner, ge honom fritt huvud.”
Tygeln togs av, och i ett nu sänkte jag huvudet ända ner till knäna. Vilken lättnad det var! Sedan kastade jag det upp och ner flera gånger för att få bort den värkande stelheten ur halsen.
”Stackars vän! Det var det du behövde”, sa hon och klappade och strök mig med sin milda hand; ”och om du nu talar vänligt till honom och leder honom framåt tror jag att det kommer att gå bättre för honom.”
Jakes tog tygeln. ”Kom nu, Blackie.” Jag sänkte huvudet och kastade hela min tyngd mot lokan; jag sparade inga krafter; lasset rörde sig framåt, och jag drog det stadigt uppför backen och stannade sedan för att hämta andan.
Damen hade gått längs gångbanan och kom nu över till vägen. Hon strök och klappade mig på halsen så som jag inte hade blivit klappad på mången lång dag.
”Ser du, han var fullt villig när du gav honom chansen; jag är säker på att han är ett godlynt djur, och han har nog sett bättre dagar. Du sätter väl inte på den där tygeln igen?” för han höll just på att haka upp den på det gamla sättet.
”Tja, frun, jag kan inte förneka att fritt huvud hjälpte honom uppför backen, och jag ska komma ihåg det en annan gång, och tack ska frun ha; men om han gick utan uppsättningstygel skulle jag bli till åtlöje för alla körkarlar; det är modet, förstår frun.”
”Är det inte bättre”, sa hon, ”att gå före med ett gott mode än att följa ett dåligt? En hel del herrar använder inte uppsättningstyglar längre; våra vagnshästar har inte burit dem på femton år och arbetar med mycket mindre trötthet än de som har dem; dessutom”, tillade hon med mycket allvarlig röst, ”har vi ingen rätt att plåga någon av Guds skapelser utan ett mycket gott skäl; vi kallar dem stumma djur, och det är de, för de kan inte tala om för oss hur de känner sig, men de lider inte mindre för att de saknar ord. Men jag får inte uppehålla dig längre; jag tackar dig för att du prövade mitt sätt med din goda häst, och jag är säker på att du kommer att finna det långt bättre än piskan. Adjö”, och med ännu en mjuk klapp på min hals gick hon lätt över gångbanan, och jag såg henne aldrig mer.
”Det där var en riktig dam, det kan jag ge mig på”, sa Jakes för sig själv; ”hon talade lika artigt som om jag vore en herre, och jag ska pröva hennes sätt, i alla fall uppför backar”; och jag måste göra honom den rättvisan att säga att han släppte ut min tygel flera hål, och när vi gick uppför backar efter det gav han mig alltid fritt huvud; men de tunga lassen fortsatte. God föda och skälig vila håller krafterna uppe under fullt arbete, men ingen häst står emot överlastning; och jag blev så grundligt nerkörd av den orsaken att en yngre häst köptes i mitt ställe. Jag kan lika gärna nämna här vad jag fick lida vid den här tiden av en annan orsak. Jag hade hört hästar tala om det, men aldrig själv upplevt det onda; det var ett dåligt upplyst stall; det fanns bara ett mycket litet fönster längst bort, och följden var att spiltorna var nästan mörka.
Utöver den nedslående verkan detta hade på mitt humör försvagade det min syn mycket, och när jag plötsligt fördes ut ur mörkret i det bländande dagsljuset gjorde det mycket ont i ögonen. Flera gånger snubblade jag över tröskeln och kunde knappt se vart jag gick.
Jag tror att om jag hade stannat där särskilt länge skulle jag ha blivit halvblind, och det hade varit en stor olycka, för jag har hört män säga att en stenblind häst var säkrare att köra än en som såg dåligt, eftersom det oftast gör dem mycket skygga. Men jag kom undan utan någon bestående skada på synen och såldes till en stor droskägare.
Översatt från engelska. Läs originalet